Filosofer JK-anmäler Lunds universitet för kränkning av civila rättigheter

Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi i Lund (tillika en av grundarna av Academic Rights Watch), har anmält Lunds universitet till Justitiekanslern (JK) för kränkningar av yttrande-, mötes- och informationsfriheten. Han vill ha ett skadestånd på 150 000 kronor. Bakgrunden är att Olsson kritiserade en kollegas forskning vid flera tillfällen. Efter en så kallad arbetsmiljöutredning författade dekanen för humaniora och teologi, i samarbete med institutionsledningen, en promemoria i fem punkter med regler för hur arbetet skulle bedrivas vid avdelningen. Där står till exempel att ”ofta upprepad och överdriven kritik av enskilda kolleger” inte får förekomma, att ”endast prefekten har rätt att kalla kolleger till enskilda medarbetarsamtal” och att ”missförhållanden ska anmälas till institutionsledningen”. Om reglerna inte efterföljs hotades det i promemorian med uppsägning.

Olsson belägger i sin anmälan även en rad förmodade tillkortakommanden angående hur ärendet hanterats. Även en kollega till Olsson, Frank Zenker, har JK-anmält de nya reglerna som ska gälla hela avdelningen, inklusive personer som i likhet med Zenker själv inte var anställda då konflikten ägde rum och därmed inte hade någon del i denna. Zenker menar också att hans rätt till domstolsprövning kränkts i och med att han först ett år efter att reglerna införts fick kännedom om dessa. Ärendet har uppmärksammats i Jusek-tidningen, Sydsvenskan och studenttidningen Lundagård. Olsson har senare även JK-anmält Lunds universitet för förtal samt brott mot meddelarskyddet i samband med ett mot Olsson kritiskt mejl från prefekten som spreds till institutionstillhöriga i samband med att artikeln i Sydsvenskan publicerats.

Internationella överenskommelser om den akademiska friheten är entydiga i fråga om yttrande-, mötes- och informationsfrihetens centrala ställning. I Europarådets rekommendation Academic freedom and university autonomy (REC 1762 (2006) heter det att “academic freedom in research and in training should guarantee freedom of expression and of action, freedom of disseminating information, as well as freedom of unrestricted inquiry in the pursuit and distribution of knowledge and truth” (§ 4.1). Ett förbud mot ”överdriven kritik” innebär i praktiken att universitetsledningen, och i förlängningen regeringen, bestämmer vad en professor och hans kollegor får säga i vetenskapliga angelägenheter, vilket inte är förenligt med den akademiska friheten enligt ovan. Ett förbud mot att kalla till enskilda medarbetarsamtal förhindrar vetenskapliga möten på tu man hand. (Hur kan man ordna ett möte om man inte får ”kalla”, det vill säga inbjuda, till mötet?) Vi har här att göra med ett brott mot mötesfriheten, som får sägas ingå i den akademiska friheten via principen om akademikers handlingsfrihet (”freedom of action”). Vidare är det i sig akademiskt oacceptabelt att ställa upp särskilda uppföranderegler för en viss avdelning. Sådana regler måste antingen gälla alla eller (vilket är mycket att fördra) ingen. Något mellanläge existerar inte. Enligt UNESCOs rekommendationer för den akademiska friheten (Recommendation Concerning the Status of Higher-Education Teaching Personell) innebär denna att anställningsvillkoren ska vara fria från varje form av diskriminering. Det kan sammantaget inte råda några tvivel om att promemorian på en rad punkter flagrant kränker en hel avdelnings (ca 25 personers) akademiska frihet.

De rättigheter som omnämns ovan skyddas i Europakonventionen, särskilt artikel 6, 10 och 11. Europakonventionen ingår i svensk grundlag via regeringsformen (kap. 2), som dessutom innehåller ett särskilt skydd för yttrandefriheten i vetenskapliga angelägenheter (§ 23). Den i promemorian införda plikten att rapportera missförhållanden till institutionsledningen strider mot meddelarfriheten som ingår i tryckfrihetsförordningen. Det meddelarskydd som nämndes inledningsvis ingår i samma förordning och innebär att den som vänt sig till massmedia inte får bestraffas eller kritiseras av arbetsgivaren för detta. JK har bland annat att ta ställning till om ett hot om uppsägning är tillräckligt, i ett akademiskt sammanhang, för att ovan nämnda rättigheter ska ha blivit i rättslig mening kränkta eller om sådan kränkning uppstår först när uppsägningen är ett faktum. Problemet med det senare alternativet är att ett hot om uppsägning vid ”överdriven” vetenskaplig kritik i sig torde ha en kraftigt dämpande effekt på den fria vetenskapliga debatten. Sådana hot utgör därför själva rimligen en fara för yttrandefriheten i djupare mening.

I USA har domstolarna tenderat att förklara anvisningar för vad akademiker och studenter får säga, så kallade ”speech codes”, författningsvidriga med hänvisning till den amerikanska konstitutionens första tillägg (”first amendment”) som garanterar varje amerikansk medborgare yttrandefrihet. Det har därvidlag ansetts vara tillräckligt att anvisningarna har en dämpande effekt, t ex därför att de skapar oklarhet kring yttrandefriheten. Man får hoppas att JK visar samma förståelse för vikten av att i rättstillämpningen upprätthålla grundläggande akademiska och demokratiska värden. Det faktum att JK, i sin egenskap av ”regeringens främsta jurist”, sitter på två stolar i denna typ av ärenden gör dock att tilltron till hennes förmåga att göra en vis och insiktsfull bedömning är begränsad. För övrigt anser Academic Rights Watch att JK av just detta skäl är en felkonstruktion och att svenska folket är värt en politiskt oberoende författningsdomstol, gärna av tysk modell, som på ett förtroendeingivande sätt kunde pröva ärenden av denna typ.