SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik

Att eniga sakkunniga rekommenderar befordran till professor är ingen garanti för att det faktiskt blir så. I alla fall inte om du verkar vid Stockholms universitet. Det blev litteraturvetaren och tidigare Axess-redaktören Johan Lundberg nyligen varse. Lundberg har i flera skrifter kritiserat olika postmoderna ansatser som är populära vid Institutionen för kultur och estetik. ARW uppmanar nu prorektor Claes Hättestrand att korrigera den dysfunktionella lärarförslagsnämndens beslut.

Att det kan vara riskabelt rent karriärmässigt att kritisera postkolonial identitetsteori och andra postmoderna riktningar illustrerar fallet med Göran Adamson, som vi skrivit om tidigare (se nedan).  Ärendet är komplicerat men en rad indicier pekar på att en grupp meningsmotståndare vid Adamsons institution på Malmö högskola passade på att få honom uppsagd i samband med en omorganisation.

Ungefär samtidigt som Adamsons Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster utkom publicerades en liknande bok av en annan obekväm svensk intellektuell: Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten av tidigare Axess-redaktören Johan Lundberg. Lundberg, som numera är docent och lektor i litteraturvetenskap i Stockholm, utkom nyligen med en uppföljare, Det sista museet, där han ifrågasätter det sätt på vilket identitetspolitiken tagit sig uttryck inom det svenska museiväsendet.

Lundberg gick dessutom för något år sedan ut i medierna med uppgifter om ”nedmonteringen av humaniorautbildningarna vid universiteteten”. I ett inlägg i DN får sig undervisningen i litteraturvetenskap en rejäl känga, varvid en del av klandret är riktad mot den egna institutionen i Stockholm. Ett annat fall som ARW uppmärksammat – historieprofessorn Dick Harrison i Lund – illustrerar att den interna toleransen för just denna typ av kritik, oavsett sanningshalt, kan vara högst begränsad.

Förutsättningarna kunde alltså knappast ha varit ogynnsammare när Lundberg 2016 lämnade in sin ansökan om befordran till professor.

In kommer två oberoende sakkunnigutlåtanden som båda förordar Lundberg för befordran. ”Efter en sammanvägning av hans samlade meritering i förhållande till alla de krav som ställs vid Stockholms universitet är min slutsats att Johan Lundberg bör befordras till professor i litteraturvetenskap”, skriver Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Emeriterade lundaprofessorn i litteraturvetenskap Eva Haettner Aurelius finner, likaså, att hon ”kan på grundval av det ovanstående konkludera att Johan Lundberg bör befordras till professor”.

Men istället för att sedvanligt följa de sakkunnigas samstämmiga rekommendationer författar lärarförslagsnämnden ett eget utlåtande där man förklarar Lundberg såväl vetenskapligt som pedagogiskt inkompetent.

Argumentation är allt annat än saklig. Bl.a. påstår man, i strid med det egna regelverket visar det sig, att genomgången högskolepedagogisk kurs är ett absolut krav för befordran till professor. Omständigheten att en av Lundberg handledd doktorand bytt handledare efter det att ansökan om befordran lämnades in tillmäts sedan stor betydelse, trots att det rimligen måste vara meriterna såsom de förelåg vid ansökningstillfället som ska bedömas.

Nämnden ägnar också Ljusets fiender oproportionerligt stor uppmärksamhet fastän det inte rör sig om något centralt verk i sammanhanget. Att boken möjligen inte är en rent litteraturvetenskaplig studie tas som intäkt för att Lundberg inte är tillräckligt meriterad i detta hänseende. Man nämner inte att Lundberg även om man bortser från Ljusets fiender har en omfattande litteraturvetenskaplig produktion bakom sig med bl.a. tre monografier.

Det är sant att en lärarförslagsnämnd inte slaviskt behöver följa sakkunnigas rekommendationer, men i så fall måste nämnden rimligen visa att de sakkunniga inte gjort ett bra jobb. Inget som står i nämndens utlåtande tyder på detta. Tvärtom har enligt nämnden ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer” (sid. 3).

I nämnden finns såvitt vi kan bedöma bara en ledamot som kan sägas vara ämneskompetent: ordföranden Elisabeth Wåghäll Nivre. I övrigt består nämnden vid sidan av studentrepresentanterna av en filmvetare (Maaret Koskinen), en medieforskare (Louise Wallenberg), en religionshistoriker (Peter Jackson) och en praktisk filosof (Björn Eriksson). Två av ledamöterna, varav ordföranden är en, anger på sina SU-hemsidor att de i sin forskning tillämpar genusperspektiv respektive queer-teori, dvs. tankegods som Lundberg tagit avstånd från i Ljusets fiender.

Lundberg tog den 5 mars kontakt med rektor Astrid Söderbergh Widding via e-post för att fråga henne hur han formellt kan gå vidare då saken inte kan överklagas. Han skickade den 6 mars in en ”erinran” till SU där han i detalj visar på bristerna i nämndens utlåtande.

Efter Lundbergs mejl förklarade sig Söderbergh Widding, med rätta, jävig då hon tidigare varit kollega med Lundberg. Det slutgiltiga beslutet om befordran ska istället fattas av prorektor Claes Hättestrand. Det skulle ha skett den 23 mars men p.g.a. Lundbergs erinran återremitterades ärendet till nämnden.

Nästa händelse är smått bisarr. Den 18 april skickas ett mejl från en anonym källa som kallar sig ”Greger” till ett femtiotal personer på centrala positioner i svenskt kulturliv och svenska medier. Syftet är uppenbarligen att underblåsa en opinion mot Lundbergs befordran, där även rektor misstänkliggörs. Ett allvarligt förhållande är att e-brevet sprider osanningen att de sakkunniga inte ska ha förordat Lundberg för befordran:

[R]ektor har förklarat sig jävig genom att hänvisa till ett mejl som Lundgren ska ha tillsänt henne. … Det ryktas att prorektor vill bifalla Lundbergs ansökan. … Vill rektor (till skillnad från de sakkunniga och beredande organ) göra Lundgren till professor, samtidigt som hon tvår sina händer? (Kan en värdekonservativ agenda vara involverad?)

Lärarförslagsnämnden inkom den 19 april med ett svar på Lundbergs erinran. Skriften vittnar om att insikten infunnit sig att det inte går att bortse från de sakkunnigas utlåtanden utan att diskreditera deras insats. I nämndens tidigare skrivelse hette det som sagt att ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer”. Jämför detta med det som står i den nya skrivelsen på s. 5: ”För lärarförslagsnämnden är det uppenbart att de sakkunniga tvingas tänja på universitetets och fakultetens riktlinjer för att komma till en positiv slutsats”. Intrycket är att nämnden av argumentationsstrategiska skäl flipp-floppat i frågan om sakkunnigas insats.

En oroväckande omständighet är Lundbergs uppgift att han den senaste månaden kallats till enskilda samtal med prefekten Inga Sanner inte mindre än fyra gånger. Först ska Sanner ha velat diskutera hans ansökan. Några dagar senare handlade det istället om ”klagomål” på undervisningen (ARW har tagit del av en ljudinspelning som bekräftar detta), där dock stor del av tiden ägnas åt att diskutera den mindre centrala frågan huruvida studenter bör använda fotnoter i sina hemuppgifter. I ett tredje samtal med prefekten uppfattar Lundberg det som att det pågår försök att stänga av honom från undervisningen i den aktuella gruppen. I ett fjärde samtal ska prefekten ha försökt få Lundberg att dra tillbaka ansökan om befordran.

Prorektor skulle ha avgjort saken den 27 april. Beslutet har dock återigen skjutits upp, denna gång tre veckor. Enligt de uppgifter vi fått är bakgrunden att en av de sakkunniga i en skrivelse till SU uttryckt oro över lärarförslagsnämndens agerande. Skrivelsen ska dock inte ha vidarebefordrats till prorektor när den först skickades till lärarföreslagsnämndens föredragande Kenneth Hjalmarsson. Den 28 april skickades skrivelsen enligt uppgift in igen, denna gång direkt till prorektor. Lundberg fick sedan följande besked från en SU-jurist: ”Jag vill meddela dig att ditt ärende kommer att lyftas även denna vecka p.g.a. de skrivelser som inkom igår (brev från sakkunnig samt andra professorer) då prorektor måste få tid att sätta sig in i även dessa handlingar.” Vilka de andra professorerna är saknas det i skrivande stund uppgift om.

Att ansökningar om tjänster och befordran bedöms av oberoende sakkunniga från andra universitet är en fundamental akademisk process, vars syfte är att garantera hög kvaliteten i verksamheten. Om denna granskning sätts ur spel, vilket vi befarar är på väg att ske i Stockholm, får olika interna kotterier fritt spelrum att befordra den som uppfattas som mest renlärig. Här uppstår även ett direkt hot mot åsiktsfriheten vid våra lärosäten.

Academic Rights Watch uppmanar mot denna bakgrund prorektor Claes Hättestrand att återställa den akademiska ordningen genom att korrigera den dysfunktionella lärarförslagsnämndens uppenbart felaktiga beslut.

EJO/JSS/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Malmö högskola rensade ut mångfaldskritiker: passade på vid nedskärning

Olaglig diskriminering vid Luleå tekniska universitet: manlig sökande fick inte professur trots eniga sakkunniga

Luleå tekniska universitet fälls i Överklagandenämnden: gick emot eniga sakkunniga vid professorstillsättning

Lektorer vid Högskolan Väst utreds för religiös diskriminering: föreläste om JS Mill

Högskolan Väst ”friar” lektor: föreläsning om JS Mill var inte diskriminering av muslimsk student

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.