Sensationell vändning för GU-prefekten: kvinnliga hovrättsdomare friar Christina Thomsen Thörnqvist

Om du är offentlig chef och efterforskar vem som lämnat uppgifter till medier döms du till böter eller fängelse för brott mot efterforskningsförbudet. Sant? Nej, inte om det du är kvinna och det var synd om dig. Då är det istället den person vars förmodade uppgifter du efterforskade som gjorde fel, särskilt om hen är man. Så kan man tillspetsat förstå en oenig hovrätts uppseendeväckande beslut att fria f.d. Göteborgs-prefekten Christina Thomsen Thörnqvist, som tidigare dömdes i tingsrätten.

Thomsen Thörnqvist dömdes tidigare i år i tingsrätten för brott mot grundlagens efterforskningsförbud efter Academic Rights Watch anmälan till Justitiekanslern (JK). Saken gäller för Thomsen Thörnqvist ofördelaktiga uppgifter som läckte ut och blev underlag för en kritisk artikel i Göteborgs-Posten (GP). Aftonbladets skribent Oisin Cantwell kallade avgörandet ”en viktig dom i dessa tider”.

Så här skrev Thomsen Thörnqvist till sin dåvarande prefektkollega Gunnar Bergh:

Hur i all världen har ett internt mail av nedanstående art kunnat nå G-P? I nedanstående mail bad jag i december dig återigen om hjälp med att komma till rätta med de svåra förföljelser som pågår mot bl.a. mig i sociala media. Hur har den konversationen kunnat nå någon annan än dig? Du var enda mottagare av nedanstående mail.

I överklagandet till Hovrätten i västra Sverige yrkade Thomsen Thörnqvist på frikännande samt på att få rättegångskostnaderna betalda. JK, som är motpart i målet, yrkade i ett anslutande överklagande istället på att det bötesstraff som utdömdes skulle skärpas:

Justitiekanslern delar inte tingsrättens bedömning när det gäller brottets straffvärde och de omständigheter som beaktats i mildrande riktning vid bestämmandet av antalet dagsböter. Enligt Justitiekanslern bör brottet föranleda ett högre antal dagsböter.

De förmildrande omständigheterna som tingsrätten ansåg sig ha framvaskat, men som JK alltså underkänner, gick väsentligen ut på att det var synd om Thomsen Thörnqvist eftersom underordnade skrivit elaka saker om henne på Facebook.

I det sammanhanget ska tilläggas att Thomsen Thörnqvist lagt ner flera språkämnen samtidigt som hon tillfört resurser till sitt eget ämne, latin. Hon anställde också sin egen chef, som sedan gav henne löneökning. Slutligen har internrevisionen vid GU konstaterat att hon var ansvarig för ett stort antal rättsvidriga anställningar, trots att hon dessförinnan begärt in ett rättsutlåtande där det framgick att agerandet var felaktigt.

Som man bäddar får man ligga, hette det förr. Men tiderna förändras. Nu heter det att man är ”mobbad” och ”har en dålig arbetsmiljö”.

ARW har inte funnit någon Facebook-kritik mot Thomsen Thörnqvist som skulle ha varit olaglig, dvs. utgöra förtal eller liknande. Trots detta försökte hon i sin tidigare egenskap av prefekt och statlig chef tysta ner kritiken.

Nu hade man trott att det tålamodsprövande talet om förmildrande omständigheter äntligen skulle upphöra när ärendet nått högre instans: hovrätten. Av tradition är det mest i de lägre instanserna som de känslomässiga argumenten frodas och de ovidkommande hänsynen tas, medan de högre håller sig till en strikt lagtolkning, åtminstone i teorin.

Men där misstog vi oss rejält. Man får förmoda att JK, som för ovanlighetens skull är på samma sida som vi, är lika oförstående inför hovrättens friande dom, som tillkännagavs i veckan (2017-10-11).

Hovrättens motivering är en sorglig läsning för det svenska rättsväsendets vidkommande. Där ikläs den person som hittills av de flesta parter, inklusive tingsrätten och JK, betraktats som förövare en nästan heltäckande offerkofta. Beskrivningen som ges saknar överlag den objektivitet som man förknippar med lag och rätt. Bl.a. ägnas stort utrymme åt att återge Thomsen Thörnqvists egen offerbild, medan det faktum att motparten ser saken annorlunda inte uppmärksammas.

Den som läser hovrättens inledande betraktelser får intrycket att Gunnar Bergh är den stora skurken och ”mobbaren” i dramat. Det är desto mer beklämmande eftersom Bergh för insatta framstår som den som genomgående försvarat akademiska och demokratiska principer, t.ex. genom att med hänvisning till grundlagen vägra tysta ner laglig kritik på Facebook.

Efter att ha återgett Thomsen Thörnqvists uppfattning om saken anför hovrätten följande:

Utredningen visar vidare, bland annat genom Eva Norrman Brandts arbetsmiljöutredning, att Christina Thomsen Thörnqvist sedan många år hade haft en dålig arbetsmiljö. Enligt Christina Thomsen Thörnqvist beskrev de e-brev som hon skickade till Gunnar Bergh i december 2015 hennes personliga utsatthet och blottade hennes situation. I ljuset av detta kan Christina Thomsen Thörnqvists förklaring att formuleringarna i e-brevet den 11 februari 2016 var en upprörd reaktion på att Gunnar Bergh hade spridit de tidigare e-breven i stället för att ta tag i arbetsmiljöfrågan, inte lämnas utan avseende. Att Christina Thomsen Thörnqvists syfte med e-brevet var att lufta sin frustration över Gunnar Berghs agerande stöds även i viss mån av att hon samtidigt skickade brevet till dåvarande dekanen Margareta Hallberg.

Här lutar sig Hovrätten mot en arbetsutredning som få verkar ha sett och som tidigare bedömare, med hänvisning till bristande objektivitet, inte tillmätt någon betydelse. ARW har granskat en rad sådana utredningar och kommit till slutsatsen att de normalt saknar bevisvärde. Utredningsfirmor som lägger skulden på ledningspersoner som Thomsen Thörnqvist får inga fortsatta uppdrag.

Hovrätten fortsätter:

Mot denna bakgrund anser hovrätten att det saknas anledning att ifrågasätta att Christina Thomsen Thörnqvists syfte med e-brevet var att ge uttryck för sin besvikelse över Gunnar Berghs agerande och inte att ta reda på vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Det är därför inte styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist hade för avsikt att bryta mot efterforskningsförbudet. Det är inte heller styrkt att hon agerade med insikt om att Gunnar Bergh skulle komma att uppfatta e-brevet som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP.

Här hjälper det inte ens att Bergh faktiskt uppfattade e-brevet som just ett försök att ta reda på vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Han skickade t.o.m. ett svar där han påtalade detta samt det olagliga däri.

Hovrätten kommer nu till den centrala frågan:

I motsats till tingsrätten anser hovrätten inte heller att det är styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist handlade med ett likgiltighetsuppsåt. För att ett sådant uppsåt ska vara för handen krävs att Christina Thomsen Thörnqvist insåg att det fanns en risk för att Gunnar Bergh skulle komma att uppfatta e-brevet som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP och att hon var likgiltig i förhållande till detta.

Varför är då detta inte styrkt – i motsats till vad tingsrätten hävdat?

Gunnar Bergh var medveten om den negativa arbetsmiljö som Christina Thomsen Thörnqvist befann sig i. Han visste också om att Christina Thomsen Thörnqvist kände till vilka personer som var involverade i konflikten. Christina Thomsen Thörnqvist hade därför enligt hovrätten fog för att förutsätta att Gunnar Bergh skulle uppfatta meddelandet i enlighet med hennes syfte, dvs. som en upprörd reaktion på att han hade spridit de tidigare e-breven vidare, och inte som ett efterforskande av vem som hade lämnat uppgifterna till GP. Gunnar Bergh har visserligen sagt att han uppfattade brevet som ett efterforskande. Enligt vad som har framkommit, framför allt genom uppgifterna från Eva Norrman Brandt, har Gunnar Bergh dock haft en mycket kritisk syn på Christina Thomsen Thörnqvist. Det kan därför inte uteslutas att han valde att tolka meddelandet i e-brevet på ett ofördelaktigt sätt för henne. Det är mot denna bakgrund inte styrkt att Christina Thomsen Thörnqvist insåg att det fanns en risk för att e-brevet skulle uppfattas som ett försök att få kunskap om vem som hade lämnat uppgifterna till GP och att hon var likgiltig inför ett sådant förhållande.

Här har den ”negativa arbetsmiljön” för Thomsen Thörnqvist gått från att vara hennes egen subjektiva uppfattning till att bli ett obestridligt faktum. Att hon själv i många fall visat sällsynt dåligt omdöme och att det är just hennes egna tillkortakommanden som föranlett underordnades kritik är tydligen inte längre relevant.

Vad har egentligen hänt? Låt oss sammanfatta. Thomsen Thörnqvist har i ett mejl till Bergh frågat vem som lämnar uppgifter till GP. Bergh har uppfattat det som att hon frågat vem som lämnat uppgifter till GP. Vad annars? Men att Bergh tolkar mejlet på detta sätt förklaras, enligt hovrätten, inte av den faktiska ordalydelsen utan av att han har haft ”en mycket kritisk syn på Christina Thomsen Thörnqvist”. Med sådana bisarra argument kan nästan allt bevisas eller motbevisas.

Hur kan man förklara att detta händer i en svensk domstol, i högre instans dessutom? Fallet inbjuder till spekulation. Tre domare har varit inblandade i domslutet – två kvinnor (Eva Ahlquist, Johanna Hagman), en man (Jonas Silfverberg). Kvinnorna vill fria, medan mannan ansluter sig till majoriteten av tidigare bedömare och yrkar på fällande dom. De kvinnliga domarna har förmodligen psykologiskt identifierat sig med Thomsen Thörnqvist. Försvann därmed frågan om efterforskning ur sikte? Kom det istället att handla om vem som det var ”mest synd om” från deras perspektiv?

Viktigare än att förklara domen är emellertid att se till att den inte står sig. Justitiekanslern, som hittills drivit saken på ett övertygade och förtroendeingivande sätt, bör nu överklaga domen till Högsta domstolen. Annars riskerar vi att få en situation där grundlagens efterforskningsförbud undermineras av möjligheten att anföra olika förmildrande omständigheter och av aktivistiska domares omtolkningar av bokstavlig efterforskning.

Efterforskningsförbudet är så viktigt därför att det inom offentlig sektor i viss mening utgör ”ansvarsutkrävandets sista bastion”. I en tid där cheferna får allt större utrymme att bryta mot lagar och regler – och vi vet vad det har lett till på Transportstyrelsen och andra institutioner – har efterforskningsförbudet stått för en gräns som inte får överträdas. Hit men inte längre. Om du efterforskar källor åker du dit. Det vore tragiskt för demokratin och för Sverige om detta i och med domen mot Thomsen Thörnqvist inte längre skulle vara fallet.

EJO/MZ

 

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

 

Liknande ärenden

Domen mot GU-prefekten prövas i hovrätten: kan leda till strängare straff

GU-prefekten som efterforskade källa döms till böter: ”en viktig dom för högskolan”

ARW-referat av domstolsförhandling förbjöds: oacceptabla yttranderegler på Högskoleläckan

Efter ARW:s anmälan: GU-prefekt inför rätta för att ha jagat interna kritiker

This entry was posted in Myndighetsutövning, Yttrandefrihet and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.