När Erik Renström kandiderar till sin egen tjänst så gör han det samtidigt som han är överordnad chef för den högskola där denna interna urvalsprocess utspelar sig. Frågan som kommer att förfölja honom om han blir omvald är om det verkligen var meriterna som avgjorde.
Det var länge sedan en sittande rektor i Lund ställde upp för omval. Göran Bexell, Per Eriksson och Torbjörn von Schantz var alla i pensionsåldern när de fullgjort sin första mandatperiod, så att kandidera igen var inte aktuellt.
Möjligheten till omval finns dock enligt högskoleförordningen (2 kap 8 §): ”Rektor skall anställas genom beslut av regeringen för högst sex år efter förslag av styrelsen för högskolan. Anställningen får förnyas, dock högst två gånger om vardera högst tre år.”
Men att det finns stöd i en förordning betyder inte att allt är gott och väl. Det kan fortfarande ”inte se bra ut”.
Det som ställer till det vid rektorsomval är nästa stycke i samma paragraf: ”Innan styrelsen lämnar sitt förslag skall den höra lärarna, övriga anställda och studenterna på det sätt som styrelsen har bestämt.” Detta betyder att om sittande rektor kandidater till sin egen tjänst så gör han det samtidigt som han är överordnad chef för den högskola där denna interna urvalsprocess utspelar sig.
Sådant ser inte bra ut, som sagt.
En rektor som har suttit sin första sexåriga mandatperiod har hunnit skaffa sig en mängd vänner och kontakter högt upp i organisationen. Han har tillsatt en rad högre chefer, av vilka en del är beroende av honom för fortsatt förordnade på olika fina uppdrag. Ingen vill vara den som kritiserar rektors kandidatur för att sedan dra Svarte Petter när omvalet är ett faktum. Dessutom är han chef över dem som administrerar den interna urvalsprocessen och till verksamhetsföreträdarna i universitetsstyrelsen, som fattar det slutgiltiga beslutet om vem som ska föreslås.
Sittande rektor har alltså en betydande hemmafördel. Det förvånar inte att inte funnits någon rektor i modern tid som öppet kandiderat för omval och aktivt blivit bortvald av universitetsstyrelsen. Det gäller exempelvis Boel Flodgren som satt elva år på rektorstjänsten innan hon själv avgick. Även hennes föregångare, Håkan Westling, satt länge: nio år.
När sittande rektorer bestämmer sig för att kandidera kan processen därför uppfattas få en annan karaktär – den blir ett slags spel för galleriet, en skenprocess och som sådan förtroendeskadande. Konsulter kallas in; kandidater som inte förstår att de troligen redan blivit akterseglade nagelfars, anställda och studenter får säga sitt och så vidare. Till vilken nytta? Sannolikheten är ju hög att historien upprepar sig och vi får samma rektor igen.
Det betyder att när sittande rektor väljs för ytterligare en mandatperiod är det, i objektiv mening, med reducerad legitimitet oavsett meritering. Var det meriterna som avgjorde eller var det såsom processen ser ut mer eller mindre förutbestämt att det skulle bli som det blev?
Det är mot denna något bekymmersamma bakgrund som sittande rektor Erik Renström nyligen accepterade att nomineras som rektorskandidat. Då hade sex personer själva sökt jobbet och ytterligare sju blivit nominerade.
Renström är född 1963 och kan alltså i teorin sitta två mandatperioder till om vardera tre år innan han går i pension. Och vill han det så blir det sannolikt så – men det sker i så fall med stegvis reducerad legitimitet.
Samtidigt är Renström en rektor som vuxit i sin roll och haft ovanligt stor förståelse för den akademiska frihetens innehåll och betydelse. Han har inte minst gjort universitetet en stor tjänst genom att uppvisa oväntat hårda nypor i kontakten med Palestina-demonstranterna, vars försök att pressa universitet till politiska ställningstaganden allvarligt hotade dess institutionella oberoende.
Renström har mognat som akademisk ledare under sin tid som rektor och skulle troligen göra ett bra jobb även i fortsättningen. Å andra sidan talar ovanstående principiella överväganden för att han borde låta bli och dra sig ur med flaggan i topp. Hänvisning till ”personliga skäl” brukar fungera bra.
I förlängningen bör högskoleförordningen ses över för att kunna hantera problematiken ovan, till exempel genom att någon tillsynsmyndighet tar över ansvaret för, alternativt har översyn över, rekryteringsprocessen när den sittande rektorn kandiderar igen.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦