Signaturen ”Kriminologistudent” beskriver hur en starkt politiserad utbildning, där partier till höger om Miljöpartiet ofta framställs som problematiska eller rentav skadliga, nu befinner sig i en intellektuell kris. Detta sedan skärpta straff – något som länge avfärdats som verkningslöst – tycks bidra till att minska gängvåldet.
Kriminologi är ett av de ämnen som i vår tid har störst politisk sprängkraft. Brottslighet, våld och straff är frågor som avgör val – och kan komma att göra just det här i Sverige om några månader. Just därför borde kriminologin vara ett av de mest intellektuellt öppna och metodologiskt självkritiska fälten inom akademin. Men om så verkligen är fallet har ifrågasatts på flera håll på senare år.
År 2019 skrev Christian Berggren, skribent och professor emeritus i industriell organisation vid Linköpings universitet, och argumenterade för att det var dags att göra upp med det han kallade för Stockholmskriminologerna[1]. Han hade då granskat den kriminologiska forskningen och kommit fram till att den, tvärt emot vad tongivande kriminologer ofta hävdar, visar att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.
Som student på en av landets kriminologiutbildningar kan undertecknad dock konstatera att den uppgörelsen alltjämt inte skett. I stället lär man sig snabbt vilka åsikter och uppfattningar som är de gängse rådande – och som man själv förväntas upprepa. Det är inte sällan uppenbart var lärarkåren står rent politiskt. Partier till höger om Miljöpartiet beskrivs i bästa fall som problematiska, i värsta fall som direkt skadliga. Socialdemokraterna kritiseras – men från vänster, för att de har närmat sig en stramare migrations- och kriminalpolitik.
Den sedan länge rådande uppfattningen i Sverige, som Berggren gjorde ett gott försök att ta itu med 2019 – att hårdare straff inte ger mindre brottslighet – ligger som ett vått täcke över utbildningen och påverkar alltifrån vilken kurslitteratur som väljs till vilket perspektiv som dominerar i seminarier och redovisningar. Till och med studenterna själva reagerar emellanåt på hur uppenbart det är vilket perspektiv man förväntas anta.
Men är Berggren kanske bara ute och seglar? Är det kanske de svenska ”Stockholmskriminologerna” som har rätt och Berggren som har helt fel? I så fall är han i gott sällskap med kriminologen Fredrik Kärrholm, som i sin bok Lag och ordning (2024) argumenterar för att mycket forskning visar att det är precis tvärtom – långa straff fungerar i själva verket mycket bra. Kärrholm, som utöver en svensk kriminologiexamen också har en master i kriminologi från Cambridge University, gör sitt bästa för att göra upp med uppfattningen att det är ”socioekonomiska faktorer” som orsakar all brottslighet. Om detta vore sant, påpekar Kärrholm, så skulle Sverige inte ha någon brottslighet alls. Vår välfärdsstat är ju en av världens mest utbyggda. Knappt i något annat land finns så mycket sociala insatser som här.
Givetvis skulle man kunna invända att Kärrholm, som också är riksdagsledamot för Moderaterna, har ett egenintresse i att hävda detta. Men då ska man också komma ihåg att han utöver sin utländska masterexamen har en erfarenhet som ytterst få andra kriminologer har: ett decennium som polis inom det svenska polisväsendet. Han har sett effekten av att brottslingar gång på gång släpps ut på gatan utan påföljd med egna ögon.
Någon större effekt på svenska kriminologiutbildningar tycks emellertid inte de upprepade ifrågasättandena av den heliga tesen om straffens verkningslösa effekt på brottsligheten ha. I stället relativiserar man och flyttar fokus från exempelvis problemen med den grova brottsligheten. Samtidigt tassas det på seminarier och föreläsningar nu som katten kring het gröt kring att justitieminister Gunnar Strömmer genom sin världsturné tycks ha hittat ett vinnande koncept för att få hem och straffa våra nya svenska ”exportvaror” – grovt kriminella personer som gömt sig i diverse skurkstater och där i godan ro kunnat arrangera allt från narkotikahandel till mord i Sverige[2]. För att slippa diskutera vilket framgångskoncept detta varit och vad kriminologin eventuellt kan lära sig av det, styr man på utbildningen i stället in diskussionen på att ifrågasätta definitionen av ordet ”gängkriminell”, som om detta vore det verkliga samhällsproblemet.
I stället för att studera hur polisen och regeringen arbetat för att lyckas få till en minskning i antalet dödsskjutningar, pratar man om den förfärliga medierapporteringens ”sensationalistiska” inriktning. Tyvärr når även relativiseringen nya nivåer när Manne Gerell, kriminolog i Malmö, i början av februari går ut och kommenterar att januari 2026 blev den första gängskjutningsfria månaden på åtta år[3]. Detta skulle enligt Gerell bokstavligen kunna ha en naturlig förklaring – vädret. Den oväntade vinterkylan som svept in över landet kan tydligen även rädda oss från nya dödsskjutningar. Att Gerell även framhöll att regeringens striktare kriminalpolitik sannolikt också bidragit till minskningen är förstås hedervärt, men det hindrade inte vissa medier från att vinkla nyheten som att den plötsliga avsaknaden av dödsskjutningar nog i första hand beror på kylan.[4]
Samtidigt förmedlas just nu via undertecknads kriminologiutbildning att det stora skiftet i svensk kriminalpolitik som nu sker är förkastligt. I veckan lyftes dock ämnet ur ett motsatt perspektiv – av Paulina Neuding som argumenterade i Svenska Dagbladet för att vi nu kan konstatera att de sedan länge rådande myterna om gängvåldet kan avlivas. Hon pekade på hur förändringen i kriminalpolitiken faktiskt har kunnat komma till stånd: ”Dödsskjutningarna går nämligen inte ner för att regeringen lyssnade på kriminologerna, advokaterna och de förmenta barnrättsförespråkarna – utan för att man i hög grad valde att ignorera dem”, skrev Neuding och manade på för att denna erfarenhet av att ignorera bland annat svenska kriminologer nu ska användas även för att ta itu med bombdåden.[5] Det väcker onekligen frågan om vilken plats svenska kriminologer vill ha i samhällsdebatten. Om det stämmer som Neuding skriver att dessa var tvungna att ignoreras för att man skulle kunna lägga om kriminalpolitiken till något som faktiskt får effekt på de uppenbara problemen, är det ett gigantiskt underkännande. Vad händer med de heliga kor som fortsätter läras ut till kriminologistudenter om verkligheten visar sig överträffa dikten?
Man kan absolut ha en annan åsikt än Berggren, Kärrholm och Neuding. Även som lärare på en kriminologiutbildning är detta självklart tillåtet. Problemet uppstår när utbildningen präglas så starkt av ideologiskt baserade uppfattningar att varje förslag på straffskärpning reflexmässigt avfärdas som ineffektiv, oavsett utfall. Varför är det så viktigt att relativisera problemen, skifta fokus från sakfrågan och nitiskt förespråka att straff inte ska höjas? Varför är mantrat om att brotten inte ökar och att straffen inte hjälper det enda perspektiv som kriminologistudenter i Sverige idag får med sig ut i arbetslivet?
Vem tjänar på det?
Studenterna tjänar inte på det. De förlorar möjligheten att möta verklig intellektuell konflikt och tvingas i stället navigera i ett åsiktsklimat där vissa slutsatser presenteras som så självklara den som vill ha goda betyg inte ifrågasätter dem.
Samhället tjänar inte på det. Kriminologins bidrag borde vara att identifiera vilka åtgärder som faktiskt fungerar – oavsett om de är politiskt bekväma eller ej. Om kriminologer på förhand avfärdar vissa områden som meningslösa att ens undersöka, riskerar viktiga insikter att gå förlorade.
Och akademin tjänar inte på det. Förtroendet för universitet och högskolor bygger på uppfattningen att de står fria från partipolitisk lojalitet. När undervisningen upplevs som ensidigt ideologisk undergrävs detta förtroende.
Kriminologer behövs. Men de behövs inte som legitimerande instans för en viss politisk linje. De behövs som oberoende analytiker av vad som faktiskt minskar brottslighet och skyddar människor. Om kriminologin vill vara relevant i en tid av grovt våld och oro måste den tåla att dess egna sanningar utmanas. Annars riskerar den att bli just det den säger sig kritisera: en diskurs som inte tillåter avvikelse.
Och då är frågan inte längre vem som tjänar på politiseringen – utan vem som betalar priset.
Kriminologistudenten
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] https://kvartal.se/kvartal/artiklar/dags-att-gora-upp-med-stockholmskriminologerna/cG9zdDo0MzA4
[2] https://omni.se/polisen-pa-varldsturne-for-att-fa-hem-kriminella/a/9pv8RM
[3] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forsta-manaden-pa-atta-ar-utan-dodsskjutning
[4] https://omni.se/expert-kylan-kan-ha-fatt-gangen-att-sluta-skjuta/a/Pdyz5R
[5] https://www.svd.se/a/bOgzLB/minskade-dodsskjutningar-beror-pa-repressiva-atgarder