Högskolornas främsta uppgift är inte att förändra världen genom opinionsbildning utan att förstå världen genom vetenskap, skriver Klaus Solberg Söilen i denna den första av årets sommarkrönikor.
Begreppet akademisk frihet används ofta i den svenska debatten, men alltmer sällan i sin ursprungliga betydelse. I dag verkar det ibland betyda rätten för en forskare eller ett lärosäte att bedriva vilken verksamhet som helst, så länge den kan etiketteras som forskning. Men akademisk frihet betyder inte frihet från vetenskapliga krav. Den betyder frihet att bedriva vetenskap enligt vetenskapens egna regler.
Det är en avgörande skillnad.
Universitetens uppgift är inte att producera politiska ställningstaganden, opinionsbildning eller aktivism. Deras uppgift är att producera tillförlitlig kunskap. När forskning blir ett verktyg för att bekräfta redan givna politiska slutsatser, vilket man i dag kan se lite överallt på svenska lärosäten, särskilt vid de mindre högskolorna, men inte bara där, har den lämnat vetenskapens område. Då spelar det ingen roll om den bakomliggande ideologin råkar vara socialistisk, liberal, konservativ eller nationalistisk. Resultatet blir detsamma: forskningen underordnas politiken.
Problemet är inte att forskare har politiska åsikter. Alla människor har värderingar. Problemet uppstår när universitetet som institution börjar belöna forskning därför att den stödjer vissa politiska mål snarare än därför att den håller hög vetenskaplig kvalitet. Då riskerar akademisk frihet att förvandlas till ett skydd för aktivism i stället för ett skydd för vetenskap. När själva ledningen tas över av aktivister säger vi att högskolan har blivit flippad (från engelskans flipped). Det betyder att det i första hand inte längre är vetenskapliga hänsyn som styr verksamheten, utan politiska. Jag menar att vi redan är där vid flera svenska lärosäten, och även vid vissa myndigheter.
Konsekvenserna är betydande. Forskare söker sig dit finansieringen finns. Om resurser styrs mot politiskt prioriterade områden lämnas andra, viktigare vetenskapliga frågor därhän. Samtidigt riskerar unga forskare att anpassa sina forskningsfrågor efter vad som förväntas snarare än efter vad som är vetenskapligt mest intressant. På lång sikt påverkar detta inte bara universitetens kvalitet, utan även samhällets teknologiska och industriella konkurrenskraft.
Den kanske tydligaste indikatorn på ett lands vetenskapliga styrka finner vi i Australian Strategic Policy Institutes Critical Technology Tracker, som mäter vilka länder som leder den globala forskningen inom strategiskt viktiga teknikområden. I den senaste uppdateringen leder Kina 69 av 74 områden, medan USA leder de återstående fem. Det är ett anmärkningsvärt resultat.
Tabell 1: ASPI:s utveckling över tid[1]
| År / rapport | Antal teknikområden | Kina leder | USA leder |
| 2023 års rapport | 64 | 37 | 27 |
| 2024 års uppdatering | 64 | 57 | 7 |
| 2025 års utökning | 74 | 66 | 8 |
| 2026 års uppdatering | 74 | 69 | 5 |
Visserligen mäter ASPI främst tekniska och naturvetenskapliga områden, inte humaniora eller samhällsvetenskap. Men just därför är resultaten intressanta. De visar vad som händer när universitet under lång tid koncentrerar sina resurser på forskning som leder till ny kunskap, teknologisk utveckling och industriell konkurrenskraft. Samtidigt är det framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap som politisering och aktivism har blivit ett växande problem i många västerländska universitet. När delar av dessa fakulteter i ökande grad prioriterar ideologisk bekräftelse framför kritisk prövning påverkar det inte bara deras egen kvalitet, utan också universitetens kultur som helhet.
Vi kritiserar ofta Kina för politisk styrning, och med rätta i många avseenden. Men samtidigt måste vi våga ställa den obekväma frågan om vi själva har gått åt motsatt håll. Medan Kina har koncentrerat sina universitet på forskning och teknologisk utveckling har många västerländska lärosäten, särskilt inom samhällsvetenskap och humaniora, lagt en allt större del av sin energi på identitetspolitik, aktivism och symbolfrågor. Resultatet är redan att vi har förlorat det vetenskapliga försprånget som en gång gjorde västvärlden ledande.
Det betyder naturligtvis inte att Sverige ska kopiera Kina. Tvärtom. Den västerländska universitetstraditionen har sin styrka i den fria forskningen. Men fri forskning är inte detsamma som politiserad forskning. Akademisk frihet förutsätter vetenskaplig disciplin, metodisk stringens och en ständig vilja att utsätta sina egna idéer för kritisk prövning. Om akademisk frihet reduceras till rätten att bedriva aktivism inom universitetens väggar förlorar vi just den institutionella ordning som en gång gjorde västerländsk vetenskap så stark.
Därför behöver Sverige också en utbildningsminister som inte enbart administrerar högskolesektorn, utan som själv förstår forskningens villkor – gärna en person med egen erfarenhet som professor. Uppgiften måste vara att återupprätta universitetens kärnuppdrag: att bedriva vetenskap. Det innebär också att våga lägga ned verksamheter som inte längre uppfyller grundläggande vetenskapliga krav och att återföra resurser till forskning och utbildning av hög kvalitet. Historien visar att omfattande akademiska reformer ibland är nödvändiga. Efter Tysklands återförening genomfördes exempelvis en genomgripande omorganisation av universiteten i det tidigare DDR, där många institutioner och tjänster omprövades för att återupprätta akademiskt oberoende och vetenskaplig kvalitet. Den typen av reformer är smärtsamma, men de påminner oss om att universitetet ytterst måste vara lojal mot vetenskapen – inte mot någon ideologi.
Det är därför våra bästa universitet ofta står relativt fria från samtidens politiska svängningar. De förändras naturligtvis över tid, men de låter inte varje ny regering eller varje ny ideologisk trend definiera vad som räknas som god forskning. Just därför fortsätter de också att producera forskning av hög internationell kvalitet.
Vi behöver återerövra den ursprungliga innebörden av akademisk frihet. Den ska skydda forskare från politisk styrning, inte skydda politisk aktivism från vetenskaplig granskning. Universiteten ska naturligtvis vara öppna för samhällsdebatt. Men deras främsta uppgift är inte att förändra världen genom opinionsbildning. Deras främsta uppgift är att förstå världen genom vetenskap. Vi verkar ha glömt detta. Eller, ännu värre: vi bryr oss kanske inte längre.
Det är först när vi håller fast vid denna princip som akademisk frihet blir vad den alltid har varit tänkt att vara: en frihet att söka sanningen, inte en frihet att ersätta den med övertygelse.
God sommar i hängmattan! Efter sommaren åker jag till University of Tokyo som gästforskare. Det ska bli intressant att se hur man där ser på akademisk frihet och på samhällsvetenskapernas uppgift.
Klaus Solberg Söilen, Professor
Högskolan i Halmstad
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
[1] Tabellen visar absolut vetenskaplig dominans inom ASPI:s 74 kritiska teknikområden och är därför starkt påverkad av ländernas storlek. Kina har omkring 1,4 miljarder invånare, medan Sverige har cirka 10,6 miljoner. Om resultaten i stället normaliseras efter folkmängd placerar sig flera mindre forskningsnationer – däribland Sverige, Storbritannien, Australien och Sydkorea – betydligt högre. Tabellen ska därför inte tolkas som ett mått på forskningens kvalitet per forskare eller per invånare, utan som ett mått på ett lands samlade vetenskapliga kapacitet och globala genomslag inom strategiskt viktiga teknikområden.