Sametingets syn på vetenskap handlar inte om ett förutsättningslöst sökande efter sanning utan om att göra vetenskapen till den samiska identitetens tjänare.
För fem år sedan antog Sametingets styrelse en forskningspolitisk strategi. I strategidokumentet talas om ”samisk forskning”, en term som avser inte bara forskning av samer, utan också och framför allt forskning om samer. Den strategi som formuleras antas alltså också vara normerande för till exempel icke-samiska svenska forskare som studerar samisk historia, kultur och språk.
Den syn på vetenskap som sametinget ger uttryck för är anmärkningsvärd. Det handlar inte om ett förutsättningslöst sanningssökande eller om att i görligaste mån skilja fakta och beskrivningar från värderingar och normer. I stället handlar det om att göra vetenskapen till den samiska identitetens tjänare: ”Syftet med samisk forskning måste vara att få kunskap som kan bidra till att stärka, bevara och utveckla det samiska samhället, dess kultur, språk, näringar, medinflytande ochytterst ett självbestämmande för det samiska folket över sin egen utveckling.”[1] Följaktligen måste forskningen bedrivas i enlighet med värderingar som bejakar och främjar den samiska självbilden: ”Samiska värdegrunder och kunskaper ska värderas och erkännas samt samisk etik och samiska riktlinjer ska vägleda forskningspraxis.”[2] Till prioriterade teman för forskning hör således att identifiera och beskriva ”bristande respekt för … samernas rätt till mark och vatten … svensk rovdjurspolitik och övrig markexploatering … renskötseln och renarnas betydelse för landskapet samt renens betydelse för klimat och biologisk mångfald”.[3]
Men sametinget betonar också vikten av ”avkoloniserade” forskningsmetoder och varnar för att ”oreflekterat använda västerländska vetenskapliga teorier och begrepp i samisk forskning”; ”samisk forskning” måste bedrivas ”utifrån samiska erfarenheter, begrepp och värdegrunder”.[4] Följaktligen ställer man sig avvisande till vetenskapliga sannings- och objektivitetskrav – det handlar inte om vad som är logiskt och empiriskt hållbart, utan om vad som är användbart för samisk identitetspolitik:
Den vetenskapliga forskningstraditionen kan ha en negativ inverkan på traditionell kunskap, eftersom den söker efter en objektiv och universell sanning, vilket inte återfinns i de traditionella kunskapssystemen, eftersom de har sin bas i andra värdegrunder. Den traditionella kunskapen kan beskrivas med att det inte förekommer motsatsförhållanden, varken mellan det jordnära/praktiska/materiella och det andliga/immateriella, inte heller mellan empiri och objektivitet och det heliga/intuitiva.[5]
Vad Sametinget gör är att separera vetenskap och kunskap – uppenbarligen menar man att det kan finnas en (traditionell och samisk) kunskap som inte behöver leva upp till krav på ”objektiv och universell sanning”. Men om nu sanningsbegreppet slängs under bussen, så blir frågan hur man tänker sig att skilja kunskap från okunskap. Förmodligen är Sametinget inte alls intresserat av den frågan. Vad man är ute efter är snarare en ensamrätt på att beskriva samisk historia och kultur och samiska intressen så som man själv vill och utan inblandning från det omgivande icke-samiska forskarsamhället.
Det som förordas här är vad som på svenska har kallats urfolksmetodologi (en översättning av engelskans indigenous methodology). Forskaren avsvär sig rollen som oberoende sanningssökare och blir i stället vad en förespråkare av metodologin kallat en ”’Allied Other’ … en slags normkritisk medresenär som är villig att plocka isär och granska den västerländska akademin”.[6] Eftersom kulturella grupper vanligen rymmer såväl traditionalister som nydanare, så blir det förstås en relevant fråga i sammanhanget vems allierade forskaren är. Här verkar normkritiken ha sina gränser.
Den urfolksmetodologiske forskaren är mer angelägen att befästa traditioner än att kritiskt granska dem. När det gäller samer är man vanligen intresserad av den minoritet som är lättast att identifiera som ”urfolk”, nämligen de renskötande samerna. Samer som är brevbärare i Stockholm eller banktjänstemän i Göteborg eller jobbar på parkförvaltningen i Malmö är i praktiken bortdefinierade.
Kristina Sehlin MacNeil, docent i samiska studier och verksam vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, skriver att ”forskning som relaterar till urfolk och som ska användas i samband med urfolksrelaterade frågor, bör utformas i enlighet med urfolkens egna världsbilder och sätt att förstå människans plats i världen”.[7] Således är det solidaritet och inte sanningssökande som är urfolksmetodologins högsta värde. Men då måste man också ifrågasätta värdet av de resultat som kommer ur urfolksmetodologiska studier.
Som filosofen och antropologen Ernest Gellner en gång påpekade står solidaritet i omvänd proportion till rationalitet – eller med hans egna ord: ”logisk och social koherens är omvänt proportionella. Ju mer man har av det ena, desto mindre kan man hoppas på att ha av det andra”.[8] Logisk koherens – frånvaro av motsägelser och oförenligheter – innebär att man håller sig till en verklighetsbeskrivning som är förenlig med fakta och förnuft; social koherens – frånvaro av konflikter inom en grupp – fordrar i stället att man prioriterar lojaliteten mot gruppen som kollektiv. Social koherens uppnås till priset av att man modifierar sin verklighetsbeskrivning så att den blir förenlig med gruppens världsbild, även om denna inte håller för saklig kritik. Det är just en sådan okritisk hållning som urfolksmetodologin förordar.
I skildringen av historiskt förtryck leder urfolksmetodologin till en ovilja att göra jämförelser och se till större sammanhang. Genom att inte bara utgå från, utan också stanna inom den samiska gruppens perspektiv kan man få det att framstå som om denna grupp varit unikt utsatt för den svenska statens övergrepp. Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet, beskriver förhållningssättet som ”ett undvikande av synkrona kontextualiseringar, exempelvis hur andra människor än samer i Sverige utsattes för religiöst förtryck på grund av 1600–1700-talens kristna ortodoxi”.[9]
Direkt felaktiga uppgifter har också florerat i den urfolksmetodologiska forskningen kring samer. I ett dokument med namnet Plan för suicidprevention bland samer i Norge, Sverige och Finland, författat av Jon Petter Stoor, hävdas att ”det verkar finnas en generell överdödlighet i suicid bland samer, jämfört med majoritetsbefolkningen i länderna”[10] och att överdödligheten i självmord är särskilt hög bland renskötande samer.
Stoor spekulerar i att samernas ”upplevelser av maktlöshet i relation till majoritetssamhällets prioriteringar utgör en grogrund för hopplöshet, och att det i denna hopplöshet och vanmakt kan upplevas som [en] ’utväg’ att dö i suicid”.[11]Samma tes formuleras i en annan forskningsrapport, där det förmodas att ”den förhöjda risken [för självmord] är troligen en konsekvens av den samiska kulturens och livsstilens marginalisering i de skandinaviska länderna”.[12]
I en rapport beställd och utgiven av Sametinget 2016, hävdar Jon Petter Stoor att forskningen visat på ”en ökad förekomst av självmord mellan 1961–2000, motsvarande att 50% fler renskötande män dog i suicid under tidsperioden (än vad som kunde förväntas, utifrån självmordstal för svenska män)” och att det finns ”indikationer på att problemet består i ungefär samma omfattning”.[13]
Men empirin säger något annat. När gruppen renskötande samer jämfördes med svenskar i Norrlands inland i stället för med svenskar i allmänhet blev skillnaderna i självmordsrisk statistiskt insignifikanta. Och när det gäller gruppen icke-renskötande samer (som ju utgör den samiska majoriteten) så förelåg ingen förhöjd självmordsrisk alls.[14] En senare undersökning ger dessutom vid handen att antalet självmord bland renskötande samer efter 2001 har närmast halverats jämfört med 1970- och 1980-talens siffror.[15]
I en enkätundersökning genomförd av Folkhälsomyndigheten framgår att ”[e]n mindre andel samer än befolkningen i övrigt uppger sömnsvårigheter, trötthet och psykisk påfrestning” och att ”[e]n större andel samer än befolkningen i övrigt har ett gott psykiskt välbefinnande”; samtidigt säger sig en större andel samer än befolkningen i övrigt ha ”allvarligt övervägt att ta sitt liv eller att de någon gång försökt att ta sitt liv”.[16] Det kan låta motsägelsefullt, men att man i det förflutna övervägt att ta livet av sig utesluter inte att man idag är tillfreds med tillvaron. Och, som sagt, självmordstalen bland samer går ner, inte upp.
Så varför vill vissa forskare hålla fast vid föreställningen om samerna som exceptionellt självmordsbenägna? Jonny Hjelm har pekat på att till urfolksmetodologins ”ideologiska grundbultar” hör ”offerskapet och den sårbarhet, men också urfolkskollektiva mobilisering, som kan framväxa ur denna position”.[17] Man är helt enkelt metodologiskt motiverad att tolka data så att de ska ge stöd för en på förhand uppgjord tes om att samer är offer för den svenska statens och svenska myndigheters förtryck – en tes som också ligger till grund för anspråk på etniskt definierade rättigheter till land, vatten och kulturell autonomi.
Genom att först identifiera samer med den minoritet inom den samiska gruppen som ägnar sig åt renskötsel och sedan framställa denna minoritet som offer för svenska statens förtryck och diskriminering, så låter man vetenskapen göra drängtjänst åt etnokulturalistiska strävanden. Alltså ungefär som när professorer och docenter under 1800-talets våg av nationalism i Europa mobiliserades att uppfinna nationer och språk som ingen tidigare hört talas om och dessutom förse dem med ett kollektivt förflutet präglat av en heroisk kamp mot förtryck. Solidariteten trumfar rationaliteten, och för vetenskapen är detta förödande.
Solidaritetsperspektivet leder lätt till en navelskådande och okritisk forskning, oförmögen och ovillig att ställa frågor eller söka svar som går bortom den begreppsvärld som den egna kulturen (så som man har definierat den) tillhandahåller. Hjelm citerar en doktorsavhandling, där författaren skriver: ”Jag är född in i samebyn och är min egen källa”.[18]Självbiografin blir till vetenskap, det subjektiva och det egenupplevda ersätter objektivitet och kritisk granskning, historia blir till historier – berättelser som ska främja ett identitetspolitiskt syfte.
Men urfolksmetodologin kan också få konsekvenser för den akademiska friheten. Det handlar inte bara om att vissa forskargrupper tillåter sig själva att ignorera vetenskapliga krav. Det handlar också om att de vill hindra andra från att ifrågasätta deras utgångspunkter. En som fått erfara detta är den ovan citerade historieprofessorn Jonny Hjelm. När han 2024 blev ombedd att ge en sommarkurs om samer och gav denna kurs namnet ”Samer som ’folkstam’, ’ras’ och urfolk i vetenskap och politik” så tog det hus i helvete.
Jon Petter Stoor, vars antaganden om självmordsfrekvensen bland samer Hjelm kritiserat, sade att kursens namn var ”djupt stötande och kränkande för oss samer” och en annan kollega jämförde Hjelm med förintelseförnekare.[19] Christina Åhrén, ledare för det samiska partiet Min Geaidnu, kommenterade att Hjelms kurs var ett exempel på det blivit vanligare ”att man pratar om samer, snarare än att arbeta med samer” och att det på Umeå universitet skett ”en diskursförändring, man har ändrat samtalet – och det skrämmer oss”.[20]
Men urfolksaktivisterna var inte mer lättskrämda än att de drog igång en kampanj mot Hjelm och hans kurs. Hjelms tanke med kursens namn var att urfolksbegreppet är socialt konstruerat på samma sätt som begreppen ras och folkstam. Samer essentialiseras – ses som en homogen grupp med egenskaper som tillskrivs alla medlemmar – och exotiseras – ses som bärare av en unik relation till naturen och av unika kunskaper som inte fångas av västerländsk vetenskap.
Att problematisera urfolksbegreppet och ifrågasätta de rättighetsanspråk som görs med hänvisning till detta begrepp är emellertid att svära i kyrkan. Jonny Hjelm utmålades som ”samehatare”, liknades vid ”en gammelgädda i en ankdamm som vittrar blod och hugger på yngre forskare” och beskrevs av Jon Petter Stoor på Facebook som ”en akademisk haverist med politisk agenda”.[21] När det blev klart att vissa kollegor planerade att dyka upp på kursen (som skulle ges digitalt) för att fortsätta debatten där, bestämde sig prefekten vid Hjelms institution för att ställa in kursen av arbetsmiljöskäl.
Urfolksmetodologin är till sin natur aktivistisk och normativ och är därför inte den akademiska frihetens bästa vän. Man är inte mer intresserad av en kritisk diskussion kring urfolksbegreppet än vad den medeltida kyrkan var av en kritisk diskussion kring Jesu underverk och uppståndelse. Och man behandlar kritiker ungefär som kyrkan gjorde – som kättare och hädare som ska skambeläggas och tystas.
Det här reaktionsmönstret går igen hos Sametinget och aktivister som gör anspråk på att företräda den samiska gruppen. Det blev tydligt när de kristdemokratiska ministrarna Ebba Busch och Peter Kullgren i en debattartikel i Svenska Dagbladet avvisade tanken att rennäringen med automatik skulle vara mer skyddsvärd än alla andra samhällsintressen: ”Att värna en kultur är inte detsamma som att frysa den i tiden. … När marken ägs av staten ska också staten slå fast att jakt och fiske fortsatt ska upplåtas av staten och vara tillgängligt för allmänheten. … Därför behöver renstammen reduceras och stöden till rennäringen omprövas.”[22]
Utspelet väckte en våldsam reaktion från de samiska intresseorganisationerna. Marianne Gråik, ordförande i Sametingets styrelse, skrev att samernas rättigheter minsann inte handlar om ”ett politiskt tyckande som kan justeras efter opinion eller konfliktnivå” och att rennäringen inte är ett intresse bland andra: ”Rennäringen är inte vilken näring som helst – den är en förutsättning för samisk kultur, språk och identitet.”[23] Andra företrädare för samiska intressen gav uttryck för starka olustkänslor. Konstnären Katarina Pirak Sikku skrev i Dagens Nyheter att hon kände att ”en orm började krypa upp längs ryggraden” när hon hörde Ebba Busch tala om gränser för rennäringens utbredning och särställning.[24] Henrik Blind, miljöpartistisk vice kommunstyrelseordförande i Jokkmokk, skrev på Instagram att KD-politikernas tal om att begränsa rennäringen var att jämställa med ”kulturellt folkmord”.[25]
Typiskt nog framförs här inget argument för varför renskötande samers rättigheter skulle vara absoluta och överordnade alla andra intressen. Att så är fallet tas helt enkelt för givet av de samiska debattörerna. Därav den överhettade indignationen inför påpekandet att kulturrättigheter faktiskt inte är huggna i sten utan måste avvägas i förhållande till andra rättigheter och intressen. För de samiska aktivisterna och deras ”normkritiska medresenärer” inom akademin finns inget utrymme för sådana avvägningar. Och urfolksmetodologin gör inte saken bättre. Tvärtom bidrar den till att legitimera en kulturalistisk slutenhet och kompromisslöshet.
Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] Sametinget (2021), Forskningspolitisk strategi (antagen i plenum 2021-02-23, dnr 1.3.5–2020-1169), s. 6.
[2] Ibid.
[3] Ibid., s. 11.
[4] Ibid., s. 13.
[5] Ibid., s. 14.
[6] Kristina Sehlin MacNeil (2014), ”Vad är urfolksmetodologier?”, Kulturella perspektiv 23:1 (50–57), s. 51.
[7] Ibid., s. 53.
[8] Ernest Gellner (1989), Plow, Sword, and Book: The Structure of Human History (Chicago: The University of Chicago Press), s. 61; Gellners kursivering.
[9] Jonny Hjelm (2024a), ”Vetenskaplig ideologiproduktion: En kritisk granskning av urfolkismen i svensk forskning om samer”, Statsvetenskaplig tidskrift 126:2 (299–335), s. 331.
[10] Jon Petter Stoor (2017), Plan för suicidprevention bland samer i Norge, Sverige och Finland (Karasjok: SANKS och Samerådet), s. 9.
[11] Ibid., s. 17.
[12] Per Sjölander (2011), ”What is known about the health and living conditions of the indigenous people of northern Scandinavia, the Sami?”, Global Health Action 4:1, artikel nr 8457 (1–11), s. 5.
[13] Jon Petter Stoor (2016), Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa (Kiruna: Sametinget), s. 5.
[14] Sven Hassler (2005), The health condition in the Sami population of Sweden, 1961–2002 (Umeå: Umeå universitet), s. 42.
[15] Lars Jacobsson et al. (2020), ”Suicide among reindeer herding Sámi in Sweden, 1961–2017, International Journal of Circumpolar Health79:1, artikel nr 1754085 (1–8), s. 3–4.
[16] Jon Petter Stoor et al. (2023), Hur mår samer i Sverige? (Stockholm: Folkhälsomyndigheten), s. 7.
[17] Jonny Hjelm (2024b), ”Samer, självmord och historiska trauman”, Socialvetenskaplig tidskrift 31:2 (209–227), s. 224.
[18] Hjelm (2024a), s. 321.
[19] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/hard-namnkritik-mot-kurs-om-samer-vid-umea-universitet-stalls-in-i-sommar
[20] https://www.svt.se/nyheter/sapmi/massiv-kritik-mot-kurs-pa-umea-universitet-vad-har-hant
[21] https://www.svd.se/a/kEl1gA/striden-om-sameforskningen-i-umea-jonny-hjelm
[22] https://www.svd.se/a/5p8dQb/kristdemokraterna-rennaringen-skapar-lasningar-i-norr-staten-kunna-gora-avvagningar
[23] https://www.svd.se/a/8pGnKA/sametingets-ordforande-om-kd-ett-skamligt-utspel-om-rennaringen
[24] https://www.dn.se/kultur/katarina-pirak-sikku-berattelsen-om-samerna-som-makthavare-har-planerats-val/