Lunds universitet har låtit klassificera all forskning som görs vid lärosätet med avseende på hur relevant den anses vara för FN:s hållbarhetsmål. Men vems är ansvaret om klassificeringen är missvisande eller grundlös, och var går gränsen där forskaren själv förlorar narrativet om sin egen vetenskapliga gärning?

Jag har aldrig haft mycket till övers för olika politiska agendor som syftar till att göra forskning samhällsrelevant. Forskare ska följa sina egna intressen och inte snegla på det som är politiskt gångbart för stunden. En riktig forskare behöver inte bidra till någon politisk agenda för att arbetet ska kännas meningsfullt. Att ha närmat sig sanningen, eller tro att man gjort det, är belöning nog.

Detta gäller inte minst talet om hållbarhet som ett mål för vetenskapen. När jag fortfarande var koordinator för mitt ämne, teoretisk filosofi, blev jag kallad till ett möte med fakultetsledningen om hur filosofiämnet skulle kunna marknadsföra sig som hållbart. I sann sokratisk anda inledde jag med att ifrågasätta själva begreppet. Vad betyder hållbarhet, och tyder inte det faktum att filosofin funnits kvar som ämne under årtusendena att ämnet redan bevisat sin hållbarhet?

Det gjorde mig inte populär bland mötesdeltagarna.

Kontentan av diskussionen på mötet blev hur som helst att ”hållbar” antingen betyder bra i största allmänhet (enligt rådande kulturella föreställningar), vilket gör begreppet överflödigt, eller har den mer specifika klimatrelaterade innebörden, i vilket fall det mesta av filosofin är irrelevant.

Då visste jag inte att jag av universitetet blivit klassificerad som en av Filosofiska institutionens mest hållbara forskare.

Någon, kanske en AI, hade nämligen gått igenom all forskning vid Lunds universitet med avseende på hur väl den passar in på FN:s globala mål för en hållbar utveckling, varpå min forskning klassificerats som särskilt hållbar. Bara två forskare vid Filosofiska institutionen är ännu mer hållbara.

Specifikt är min forskning tydligen relevant för bland annat ”jämställdhet”, ”hållbara städer och samhällen”, ”bekämpa klimatförändringarna” och ”fredliga och inkluderande samhällen”, vilket man kan se om man går in på min sida i databasen LUCRIS.

Hur gick det till?

När det gäller vad jämställdhetsmålet innebär hänvisar LU till beskrivningen på webbplatsen www.globalamalen.se:

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en förutsättning för en hållbar och fredlig utveckling. Jämställdhet handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser. Alla former av våld, diskriminering och skadliga sedvänjor mot kvinnor och flickor drabbar såväl individen som hela samhället. Det har bevisats om och om igen att politisk, ekonomisk och social jämlikhet mellan kvinnor och män bidrar till alla dimensioner av hållbar utveckling.

Jämställdhet ses alltså väsentligen som kvinnokamp. Den artikel av mig som klassificerats som relevant för detta mål är ”What Price Equality? The Academic Cost of Government Supervised Gender Mainstreaming at Swedish Universities” (med Jens Stilhoff Sörensen). Snarare än att förorda kvinnokamp är den en kritik av en viss form av sådan, nämligen av det sätt på vilket tidigare regeringar försökt öka andelen kvinnor inom akademin. Huvudtesen är att jämställdhetsintegreringen vid svenska högskolor 2016-2019 i flera avseenden ledde till minskad akademisk frihet och därför var akademiskt tvivelaktig.

Det är väl sant att uppsatsen på något sätt är relevant för FN:s jämställdhetsmål, men det är i så fall genom att problematisera detta mål. Det är nog inte så man föreställt sig att forskning ska främja de globala målen.

Något liknande gäller påståendet att jag ska ha skrivit något som är relevant för att ”bekämpa klimatförändringar”. Den enda artikel som nämns i sammanhanget är en studie av filterbubblor, där forskningsfrågan var om det finns filterbubblor när man söker på klimattermer i Google. Javisst, på något sätt relevant men ändå inte. På ett tillräckligt abstrakt plan är ju allt relevant för allt annat.

I själva verket är jag kritisk till den klimataktivism som frodas på sina håll på universiteten och inte alls säker på att det lönar sig att bekämpa klimatförändringar om detta innebär stora ekonomiska förluster eller andra samhällskostnader. I så fall kanske anpassning till ett varmare klimat är att föredra. Jag är egentligen emot all aktivism på högskolorna. Men det är inte det intryck man får om man läser min LUCRIS-sida där jag framstår som en särskilt ambitiös och engagerad hållbarhetsaktivist.

Den större frågan är i vilken grad universitetet har rätt att lägga sig i marknadsföringen av en forskares verk. Är det inte forskaren själv som äger narrativet om sin egen vetenskapliga gärning? Kan en situation uppstå där forskaren måste gå ut och dementera universitetets kategorisering av hans eller hennes forskning, lite som jag har lust att göra just nu?

Jag har ingen aning om hur något av det jag gjort är relevant för ”hållbara städer och samhällen” eller ”fredliga och inkluderande samhällen”. Jag hittar inte heller något särskilt verk av mig som är märkt med dessa FN-mål i LUCRIS.

Småsaker kanske, ”överdriven kritik av arbetsgivaren”. I de allra flesta fall har troligen forskare som i sina artiklar nämner ord som ”jämställdhet”, ”klimat” också ställt sig bakom FN-målen. Att det ibland blir några ”false positives” är väl inte konstigt, kunde någon invända.

Det som komplicerar saken och gör att den inte går helt att avfärda är att Lunds universitetet 2025 blev valt till världens mest hållbara universitet i QS World University Rankings. I pressreleasen läser vi att framgången bland annat beror på att ”Lunds universitet rankas nummer ett i världen inom underkategorin jämlikhet” samt att bedömningen även gäller universitetets insatser för att ”minska sin klimatpåverkan” där LU ligger i världstoppen ”tack vare stark forskning inom klimat”.

Om man är så slarvig vid kategoriseringen av forskning som ”hållbar” som i mitt fall uppstår frågan om det gått inflation i vad som betraktas som jämställdhets- och klimatforskning vid LU. Har även forskning som bara är marginellt eller rimligen inte alls relevant tagits med? Har det i så fall gett oss ett oförtjänt försprång framför andra mer nogräknade lärosäten? Låt oss hoppas att så inte är fallet och glädja oss över att vi i Lund tydligen är hållbarast av de hållbara.

Erik J. Olsson

Ordförande för Academic Rights Watch

Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦