Sommarkrönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: feministiska recensenter överreagerar på Det nya matriarkatet

Vissa skribenter tycks så förblindade av sin avsky mot bokens innehåll att de inte förmår göra en mer nyanserad och bättre underbyggd analys, skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm i sin översikt över hur boken hittills mottagits. Icke desto mindre finner hon att vissa berättigade invändningar kan resas mot bokförfattarnas argumentation.

I en artikel i SvD kan vi läsa om den nya avdelningen för barn på Kumlaanstalten.^[1] Biträdande kriminalvårdschefen påpekar: ”Barnets bästa ska komma i första hand. Något som kan vara svårt att förena med anstaltens regler och riktlinjer.” Har vi här ett exempel på hur ett ”feminint” synsätt (barnens bästa) kan komma i konflikt med ett ”maskulint” (att respektera riktlinjer)? Ja, det kan man fråga sig efter att ha läst Det nya matriarkatet. En kartläggning av feminiseringen inom staten.^[2] Boken är skriven av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson och är en uppföljning av Den mjuka staten (2024).

Författarna fortsätter här sin kartläggning av det de kallar ”feminiseringen” av Sverige, hur andelen kvinnor ökar alltmer på en mängd samhällsområden och vad detta leder till. Här handlar det om departement och myndigheter, dvs. centrala statliga sektorer. Målsättningen med den jämställdhetspolitik som bedrivits sedan lång tid tillbaka och alltjämt bedrivs, är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att påverka såväl sina egna liv som samhället i stort. Ofta mäts jämställdhet genom att man tittar på könsfördelningen, och i allmänhet brukar spannet 40-60 accepteras som jämn fördelning.

Överraskande nog visade det sig vid författarnas granskning att könsfördelningen inom staten är långt ifrån jämställd. På 80 procent av myndigheterna är kvinnor i majoritet – vilket i och för sig är acceptabelt så länge som man rör sig inom spannet 40-60, även om 80 procent är i mesta laget. Mer anmärkningsvärt är: på 55 procent av myndigheterna dominerarkvinnor, dvs utgör mer än 60 %! Till de mest ojämställda hör, ironiskt nog, Jämställdhetsmyndigheten med 85 % kvinnor bland de anställda.

Detta kan, menar författarna, få till följd en viss politisk styrning som inte självklart är i linje med det som människor röstat på i allmänna val. Det är nämligen ”allmänt känt att kvinnor och män statistiskt sett har olika uppfattningar i politiska frågor: lite förenklat röstar kvinnor på vänster- och män på högerpartier” (s. 8).^{^[3]} Detta skulle då kunna leda till att ”en demokratiskt vald regering som bedriver … en högerpolitik kan få svårt att få igenom denna när den ska filtreras genom de feminiserade myndigheterna” (s. 8), alltså myndigheter som domineras av kvinnor eller där kvinnor är i majoritet. Eftersom de som ska genomföra regeringens beslut har ”feminina” värderingar uppstår en klyfta mellan hur folk (män) faktiskt röstar och vilka politiska förändringar som genomförs.

Hur har då boken tagits emot? Två som mer eller mindre reservationslöst instämmer i bokens resonemang är den kontroversielle prästen Dag Sandahl (26 juni)^{^[4]}, som drar paralleller till den, enligt hans mening, alltmer kvinnodominerade Svenska kyrkan, samt Sara Holmgrens uppskattande kommentar (28 juni)^{^[5]} i det (ultranationalistiska?) forumet Vårdkasen.

Intressantare – och mer väntat? – är de negativa kommentarerna. Det finns onekligen en hel del kritik man skulle kunna rikta mot resonemangen i boken. Därför är det synd att vissa skribenter tycks så förblindade av sin avsky mot bokens innehåll att de inte förmår göra en mer nyanserad och bättre underbyggd analys.

En av dessa är Annie Crona i Dagens ETC (3 juli).^[6] ”Utöver att författarna undviker att diskutera centrala maktaspekter som beslutsinflytande och ekonomiska tillgångar drar de en hel rad märkliga och ologiska slutsatser”, menar hon. Det är förvisso riktigt: en numerär övervikt av kvinnor innebär inte per automatik att dessa också har större makt.

Det finns, om man tar sig an frågan med intellektuell hederlighet, en ansenlig mängd bevis för att kvinnor inte har ’tagit över’ Kvinnor tjänar mindre, har lägre pensioner, är sjukskrivna i högre utsträckning och är klart underrepresenterade på maktpositioner,

påpekar Crona. Detta är viktiga påpekanden, och dessa förhållanden kunde gärna ha berörts i boken, men frågan är om dessa orättvisor gäller det som är bokens fokus, könsfördelningen inom staten? Att författarna till boken resonerar om vad som rimligen följer av vissa sakförhållanden, är visserligen aningen spekulativt, men om slutsatserna är ”ologiska” är tveksamt. Enligt skribenten påstår författarna att kvinnor ”inte tänker själva” och att kvinnor kanske inte bör arbeta inom rättsväsendet över huvud taget, men hänvisningar till boken saknas, och frågan är om inte dessa påståenden är hennes egna tolkningar?

”Det avslöjar hur intakta de patriarkala strukturerna fortfarande är: mäns lidande blir genast ett samhällsproblem. Kvinnors lidande har aldrig fått det privilegiet”, avslutas recensionen. Att kvinnors lidande inte fått uppmärksamhet stämmer knappast – tänk ”mäns våld mot kvinnor” som ett av de samhällsproblem som ofta lyfts fram i debatten och i jämställdhetsarbetet. Nu handlar dock boken inte om mäns lidande, däremot om att mäns dominans länge betraktats som ett problem, vilket inte kvinnors ökande dominans (inom staten) verkar göra.

En annan sågning hittar vi i Aftonbladet (16 juli).^[7] Den är skriven av Rebecca Selberg som är docent i Sociologi och som för över tio år sedan debatterade en liknande fråga med Erik Olsson i Filosofiska rummet, något som hon med fasa anknyter till i sin recension. Hon slår an tonen direkt: ”I flera år har filosofiprofessorn Erik J. Olsson drivit tesen att kvinnor mest stör och förstör.” Ok, hon gillar inte boken. De skäl hon för fram är bl.a. 1) ”intellektuell oreda”, 2) att författarna förutsätter vad som ska bevisas, 3) att ”inget led bevisas empiriskt”, samt 4) fixeringen vid ”mängden kvinnor”.

Dessa kritiska argument kan bemötas: 1) Boken är resonerande på ett sätt som är lätt att följa och kännetecknas på intet sätt av ”intellektuell oreda” – vilket förstås inte utesluter att resonemangen kan innehålla brister (om än av annat slag). 2) Ja, en viss förförståelse finns baserad på tidigare kunskap, vilket Selbergs egen text knappast är fri från (jfr inledningsmeningen ovan). 3) Är det något boken är full av så är det väl empiriskt material, främst i form av statistik. Vissa led bevisas inte empiriskt, men att inget led gör det, är en grov överdrift. 4) Att mäta jämställdhet i form av antalet av vartdera könet är problematiskt, men det är ofta så det görs.

Selberg har dock vissa poänger, t.ex.

Det faktum att socialbidragsnormer inte fastställs av enskilda handläggare och dessutom i allt högre grad omsätts genom automatiserade beslutsstöd passerar obemärkt förbi. Att moderna byråkratier kännetecknas av reglering, dokumentationskrav, rättslig prövbarhet och allehanda kontrollmekanismer ingår inte heller i analysen.

Att bokens författare i viss mån kan sägas ägna sig åt att ”plocka russinen ur kakan” är en allvarlig kritik som skribenten gärna hade kunnat utveckla.

Hennes tydliga antipatier märks inte minst när hon klumpar ihop bokens innehåll med högerpopulism (”den djupa staten”), Trump och MAGA-rörelsen, Silicon Valleys tech-oligarker samt åsikter om ”kvinnor som den inre fienden”. Jag kan därför inte undgå att spekulera lite i hur docent Selberg hade ställt sig om perspektivet varit det omvända:

Vår kartläggning visar att 55 procent av alla myndigheter har en manlig dominans (över 60 %) bland de anställda, och att på 80 procent av myndigheterna är män i majoritet. Det är också allmänt känt att kvinnor och män statistiskt sett har olika uppfattningar i politiska frågor: lite förenklat röstar kvinnor på vänster- och män på högerpartier. Med maskulinisering kommer således högerlutning. Detta kan få till följd att en demokratiskt vald regering som bedriver en vänsterpolitik kan få svårt att få igenom denna när den ska filtreras genom de maskuliniserade myndigheterna, alltså myndigheter som domineras av män eller där män är i majoritet.

En försiktig (?) gissning är att hon hade blivit mycket upprörd – över männens dominans och det patriarkala samhället!

Sammanfattningsvis slår det mig att ingen av dessa två ytterst kritiska skribenter på intet vis ens kan erkänna att den kvinnliga dominansen skulle kunna vara problematisk!

Ytterligare en kritisk kommentar är Bibliotekstjänsts utlåtande^[8] även om denna vare sig är en recension eller ett debattinlägg. Tonen är lugn och saklig och texten tämligen kort. Den innehåller en del uppskattande ord men sammanfattas i helhetsbetyget 2 (ordinär).

Den övervägande delen av de recensioner jag tagit del av är faktiskt positiva. En av dessa är Markus Andersson i NyaDagbladet (6 juni).^[9] Han menar att boken är ”särskilt relevant för läsare som vill följa den svenska jämställdhetsdebattens mindre bekväma sidor” och att den ställer en viktig fråga: ”om jämställdhet mäts som balans mellan könen, varför uppmärksammas då obalans år ena hållet mer än obalans åt det andra?”

En annan är Jonathan Norströms i Fokus (24 juni).^[10] En kritisk synpunkt har han dock:

En skeptiker skulle kunna säga att man har plockat russinen ur kakan, och att det hade varit hederligt att även visa exempel som talar emot tesen. Det måste ändå ses som svårt att slå fast att en förändring som har skett inte hade skett om män fortfarande satt vid rodret. Det finns ju inga alternativa verkligheter att jämföra med. Vi får nöja oss med vad som verkar sannolikt.

Det ligger, som jag påpekat ovan, onekligen något i denna kritik, men i övrigt är denna recension i stort sett endast instämmande.

Även Världen idag publicerar en uppskattande recension (4 juli), skriven av Olof Edsinger.^[11] Han avslutar:

[O]avsett vilka slutsatser man drar är faktaunderlaget de bidrar med av stort värde för den som vill förstå den svenska myndighetskulturen. Till stor del förklarar det också varför traditionellt kvinnliga egenskaper och prioriteringar har blivit det ”nya normala” i Sverige anno 2026.

Den kanske mest ambitiöst skrivna artikeln är författad av Gunilla Kindstrand i Svenska Dagbladet (11 juli).^[12] Hon presenterar med föredömlig tydlighet bokens huvudinnehåll:

I boken sammanställer de helt öppna siffror som få tidigare valt att reflektera över. Det går inte att undvika att orwellska frågor reser sig ur materialet. Kommer det verkligen medborgarna och demokratin till godo att det nästan alltid är kvinnor som får definiera hur frågor om jämställdhet och rättigheter ska tolkas och hanteras? Den genanta snedfördelningen på Jämställdhetsmyndigheten har adresserats förr, men det är fortfarande en gåta att ansvariga där inte själva uppmärksammar att det rör sig 85 procent kvinnor men bara 15 procent män i korridorerna.

”Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, är en självklarhet och ett samhällsmål, fastställt av regeringen. Det är statens förlängda arm, länsstyrelserna, som har i uppgift att göra strategier av orden”, påpekar Kindstrand, och fortsätter:

Men när författarna granskar länsstyrelsernas dokument tonar en remarkabel bild av män och manlighet fram. Manlighet beskrivs ofta som destruktiv, skadlig, rent av toxisk. I dokumenten är det mannen, skriver författarna, som framstår som ”det andra könet”. Givetvis har de tagit reda på könsfördelningen bland dem som arbetat fram länsstyrelsernas jämställdhetsstrategier. Gruppen, skriver de, består till 90 procent av kvinnor.

En viktig kritisk kommentar gör hon, nämligen att författarna ”ger sina förklaringar, utifrån den optik de strikt håller sig till, och somliga av resonemangen kring könsskillnadernas biologi och sociologi skulle tjäna på, och sannolikt tåla, kompletterande perspektiv”. Men hon påpekar också den ytterst allvarliga – om den stämmer – slutsatsen:

[H]årda politiska beslut, som går emot den feminina kulturen, har svårt att tränga igenom och få effekt, eftersom svenska myndigheter har relativt stor frihet att bestämma hur de krav och riktlinjer som finns i regleringsbrev och förordningar ska genomdrivas i praktiken. Och i genomförandeledet dominerar den feminint kodade logiken.

Allra sist vill jag presentera det, åtminstone för mig, mest överraskande inlägget, nämligen det av Unni Drougge i Epoch Times (26 juni).^[13] Liksom bl.a. Selberg ovan placerar hon in boken i ett idéhistoriskt sammanhang men utan att för den skull betrakta den som ett konspiratoriskt, patriarkalt inlägg mot kvinnors ökande makt och inflytande. Tvärtom, till stor del är resonemanget plausibelt, menar hon:

Många kvinnor i offentligt finansierad verksamhet, inte minst i idéburna organisationer, tycks drivas av en illa dold fäbless för utvalda skyddsobjekt att tycka synd om – må det gälla naturen, djuren, barnen, de asylsökande eller andra grupper som anses ha behov av särskild omsorg. Bland alla kvinnodominerade myndigheter verkar länsstyrelserna utgöra den optimala dumpningsplatsen för den här sortens böjelser. Där kan den huvudsakligen kvinnliga personalen också få ägna sig åt att informera andra myndigheter om det som för tillfället är på värdegrundstapeten.

Som citatet ovan visar är hennes text intelligent, välformulerad, rappt skriven och full av humoristiska formuleringar. Hon har också uppenbarligen läst och förstått vad som står i boken. På det stora hela uppfattar jag att hon uppskattar den, men det finns också inslag av väl underbyggd kritik: ”/Ä/r då denna elakartade tendens hos tjänstekvinnor som missbrukar sin myndighetsmakt representativ för majoriteten kvinnor? Eller finns det en särskild förvaltningskultur som tillåter otillbörlig maktutövning i sken av att hjälpa utsatta?”, frågar hon, och fortsätter:

Författarna till ”Det nya matriarkatet” gör härvidlag ingen åtskillnad. … Men det är där deras resonemang haltar. Felet de gör är att lägga hela skulden för statsapparatens brister och missförhållanden, som feminiseringen sägs ha orsakat, på beteendevetenskapens studier i kvinnliga särdrag som så ofta lyfts fram i debatten och alltid till kvinnornas nackdel. Egenheter som dessutom, framhålls det, är evolutionärt nedärvda och inte kulturellt betingade.

Anledningen till att jag blev överraskad av Drougges text var att jag trodde att hon var radikalfeminist och därför borde ha sågat boken – om än på ett mer elegant sätt än de två kritiska recensioner jag redogör för ovan. Det visar sig dock att hon för flera år sedan ”gjorde slut” (eventuellt tillfälligt) med feminismen, och detta i en frejdig text i Expressen, där hon bl.a. skriver: ”Din fostermor Staten har gett dig tillfälliga jobb i sin skyddade verkstad där du fått paketera den svenska jämställdhetsmodellen som sedan stolt visas upp för omvärlden.”^[14] Jag gissar därför att hon läst Olssons och Grönqvist Olssons bok med stor förtjusning. Hon avslutar: ”Så, när allt kommer omkring ligger det troligen en poäng i att mänskligheten består av både män och kvinnor. Vi får helt enkelt göra vårt bästa för att kultivera varandra så länge vi lever.”

Att döma av genomgången ovan så tycks Det nya matriarkatet ha tagits emot huvudsakligen positivt. Ändå kan man ha invändningar. En majoritet av kvinnor innebär inte nödvändigtvis att kvinnorna dominerar även i ledande ställning. Det gör de kanske men i boken skriver författarna inte så mycket om det. Själv roade jag mig med att ta reda på hur det ser ut på Jämställdhetsmyndigheten, den näst mest ojämställda med 85 % kvinnor. På ledningsnivå ser det dock något bättre ut (eller sämre beroende på hur man tänker): Ledningsgruppen består av fyra kvinnor och tre män, insynsrådet av sex kvinnor och tre män samt det vetenskapliga rådet av fem kvinnor och fyra män. Som helhet är denna grupp således jämställd – men å andra sidan är män överrepresenterade i förhållande till antal anställda. (På den mest ojämställda myndigheten, Sameskolstyrelsen, består ledningsgruppen dock av endast kvinnor.)

En annan invändning som kan göras, och som också berörts ovan, är urvalet av fakta och de delvis spekulativa slutsatser man drar. Kvinnor betraktas som ett säkerhetsproblem eftersom man i en feminin organisation inte vågar man ställa de obekväma men nödvändiga frågorna till medarbetare eller en arbetssökande (s. 107ff), och eftersom det förekommer romantiska och andra relationer mellan (manliga) fångar och (kvinnliga) fångvaktare inom kriminalvården (s. 111) eller relationer kriminella – anställda inom t.ex. domstolsväsendet/polisen (113). Men nog finns det en hel del exempel på manliga säkerhetsproblem^[15] och de som – av pengar och ära? – lockas att spionera – är väl oftast män?

Till sist undrar jag hur pass allvarligt hot gentemot demokratin som den kvinnliga dominansen behöver utgöra. I det som Geert Hofstede (se Den mjuka staten) benämner feminina kulturer dominerar sådana värden som företrädesvis omhuldas av kvinnor, och i de kulturer han kallar maskulina förhärskar sådana som främst omfattas av män. En annan skillnad är att i en maskulin kultur är könsrollerna åtskilda, medan de i en feminin överlappar varandra. I en feminin kultur tänker således kvinnor och män ganska likartat, verkar det som. I ett feminint samhälle som det svenska kanske därför en dominans av kvinnor inte nödvändigtvis behöver vara ett problem? Om jämställdhet definieras som ”kvinnor och män ska ha samma möjligheter att påverka samhället och sina egna liv” (s. 219), kanske detta mål säkrast uppnås med kvinnor i majoritet? Det behöver i alla fall inte stå i motsatsställning till ett ”feminiserat” samhälle?

Men visst är det något som skaver med de siffror boken så tydligt visar och min slutsats är att de som hävdar att vi lever i ett patriarkat börjar få en allt tyngre bevisbörda?

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

^[1] https://www.svd.se/a/K8WEaG/sa-ska-barnen-tas-emot-pa-kumlaanstalten

^[2] https://karnevalforlag.se/bocker/det-nya-matriarkatet/

^[3] https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/allmanna-val/allmanna-val-nominerade-och-valda/pong/statistiknyhet/nominerade-och-valda-2018/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L46MrR/nya-siffror-stora-konsskillnader-partierna-dar-gapet-ar-storst

I Sveriges riksdag är 46 procent av ledamöterna kvinnor och 54 procent män. Könsfördelningen skiljer sig dock kraftigt mellan partierna, där fem av åtta riksdagspartier har en ojämn fördelning.