Psykoterapi som utgår från intersektionalitetteorin kan leda till sämre förmåga att hantera svåra situationer och en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv. Trots detta betraktar vissa utbildningar intersektionalitet som en ”grundläggande kompetens” för framtida terapeuter.
Under en handledning på Högskolan SAPU (Skandinaviens Akademi för Psykoterapiutveckling) diskuterades en äldre man som remitterats till en av terapeuterna i gruppen. Redan innan terapeuten hade träffat patienten uttryckte terapeuten ett starkt obehag inför patienten därför att han var en äldre vit man. Handledaren beskrev detta som förståeligt mot bakgrund av patientens ”roll i samhället”. Jag motsatte mig resonemanget och blev senare utkastad ur handledningsgruppen. Motiveringen var att jag hade uppträtt ”aggressivt” och ”läskigt” och att mina klasskamrater inte längre kände sig trygga. Beslutet fattades av min handledare, Rebecca Ädelroth, legitimerad psykoterapeut och handledare vid högskolan. Jag fick därefter fortsätta utbildningen ensam under rektorns handledning. Jag valde att dolt dokumentera händelseförloppet genom ljudinspelningar. De står i skarp kontrast till den officiella beskrivningen av vad som inträffade.
Denna typ av fokus på patientens demografi kallas för intersektionalitet – en central komponent i det idékomplex som i dag ofta benämns som ”wokeness”. Patientfallet var inte ett undantag, utan återkom som ett genomgående tema under utbildningen.
Den 15 april 2025 föreläste Jenny Svebeck om intersektionalitet, som presenterades som en av psykoterapins sex grundläggande kompetenser (Svebeck, 2025). Studenterna uppmanades att reflektera över sina privilegier, attityder och maktpositioner (Svebeck, 2025). Den 6 maj 2025 föreläste Kalle Norwald om sexologi, makt och privilegier (Norwald, 2025). Han hävdade då inför klassen att vita inte kan uppleva rasism. I presentationsmaterialet placerades ”man”, ”vit”, ”gammal”, ”överklass” och ”västvärldens majoritetsbefolkning” på privilegiesidan. Studenterna uppmanades därefter att analysera relationen mellan terapeut och patient utifrån respektive privilegier och icke-privilegier (Norwald, 2025).
Jag motsatte mig båda resonemangen. Kort därefter frågade klassföreståndaren mig: ”Känner du att du kan gå kvar när du inte delar skolans värdegrund?”
Högskolan SAPU beskriver i sitt introduktionsbrev verksamheten som präglad av en ”oberoende politisk, religiös och kulturell hållning”. Samtidigt anges intersektionalitet som en av psykoterapins sex grundläggande kompetenser. I Psykoterapi: de sex grundläggande kompetenserna (Havnesköld & Elmquist, 2020) beskrivs intersektionalitet ha sina idéhistoriska rötter i antirasistisk feminism och kritisk rasteori. Begreppet myntades av Kimberlé Crenshaw.
För studenterna innebar detta ett tydligt tryck att underordna sig det intersektionella ramverket. Att öppet avvika från ramverket kunde få konsekvenser för den egna utbildningen.
Det yttersta testet för en teori är dess prediktiva förmåga. Trots att intersektionalitet i över två decennier presenterats som en grundläggande terapeutisk kompetens har dess bidrag till patientutfall aldrig prövats i en randomiserad kontrollerad studie. Prövningen vore metodologiskt okomplicerad: Två grupper får identisk psykoterapi. Den ena behandlingen kompletteras med ett intersektionellt ramverk, den andra inte. Därefter jämförs patientutfallen.
Ideologier skapar sällan de temperament de uttrycker, utan fungerar främst som selektionsmekanismer där dispositioner som redan söker moralisk legitimering i doktrinen finner sitt naturliga habitat. Endast en analys av dessa aktörers psykologi inom det samtida sociopolitiska komplexet i modern akademi kan hjälpa oss att verkligen förstå fenomenet.
Den psykologiska profil som lätt faller för intersektionalitet är ontologiskt inbäddad i konsumtion och underhållning inom hyperkapitalismens superstruktur. Och med en begränsad förmåga till självständigt tänkande är hon mycket mottaglig för propaganda. Politiskt ägnar hon sig åt en hyperreal estetik snarare än realpolitisk praxis. Hon ser – och nöjer sig med – Hollywood och mainstream-medias ytliga spegelbild, inte de komplexa strömmarna under ytan. Att dyka alltför djupt skulle kunna innebära att dras med av den politiska realismens undervattensström. Varför loda djupen när man kan flyta ryggvänd på ytan? Alla politiska skeenden betraktas genom det samtida politiska tidevarvets prisma, och slutpunkten för varje politisk fråga blir i slutändan att den vite mannen är förövaren och att européen föds in med en arvsynd. Den vite européen som den centrala fienden blir den projektion kring vilken hennes logiska och moraliska motsägelser organiseras.
Resultatet blir en kognitiv dissonans sublimerad till en socialt belönad identitet. En mental entropi som tar sig uttryck i ett begränsat antal återkommande sociala roller:
Den dygdige
Individen blir inte god genom handling utan genom identifikation. Dygden flyttas från karaktären till språket. Terminologin ersätter handlingen. Motståndaren blir den moraliska legitimationen.
Den skyldige
För den privilegierade upphör skulden att vara en följd av handling. Den blir ett permanent tillstånd. Bekännelsen leder inte till förlåtelse utan till nästa bekännelse.
Offret
När subjektet intar offrets position externaliseras kausaliteten. Lidandet lokaliseras till strukturerna, motgångarna till systemet och ansvaret utanför individen. Misslyckandet blir strukturellt.
Den hotade
Ett system vars legitimitet vilar på hot måste också reproducera hot. Varje ord blir potentiellt våld, varje blick en möjlig aggression.
Varje civilisation producerar sin egen aristokrati. Kronan byter huvud, men kronan består. Den sena civilisationens aristokrat är offret. Vad kan vara bekvämare än att erhålla social prestige utan att bära de kostnader som normalt legitimerar den? Där styrka, prestation och självövervinnelse en gång gav status premieras nu offerskap. Lidandet upphör därmed att vara ett öde och blir en social valuta. Narcissismen försvinner inte, utan byter språk. När lidandet blir en källa till status förändras också dess funktion. Det ska inte längre övervinnas utan förvaltas. Institutionerna anpassar sig därefter. De belönar inte främst den som lämnar offerskapet bakom sig, utan den som artikulerar det bäst. Terapeuten blir därmed inte bara behandlare, utan också berättelsens förvaltare.
Liksom alla aristokratier utvecklar också denna sina egna insignier. Evolutionspsykologen Edward Dutton använder aposematisk signalering som en analogi för vissa former av social signalering (Dutton, 2023). Inom biologin beskriver aposematism hur iögonfallande signaler varnar potentiella angripare om att en attack medför en kostnad. Giftgrodans färger är inte till för att imponera utan för att avskräcka. Dutton menar att människor ibland använder yttre markörer på ett liknande sätt. Onaturligt färgat hår, tatueringar och andra iögonfallande attribut kan fungera som sociala varningssignaler. Han liknar dem dessutom vid biologiska mimics – arter som efterliknar farliga djur trots att de själva saknar motsvarande försvar. Liknande mekanismer kan uppträda även i sociala miljöer. Signaleringen kommunicerar inte fysisk fara, utan social kostnad. I seminarierummet, på arbetsplatsen eller i handledningsgruppen förändrar sådana signaler snabbt beteendet. Samförståndet uppstår inte nödvändigtvis därför att argumenten övertygat, utan därför att kostnaden för avvikelse blivit högre än värdet av invändningen. Institutioner som belönar konfliktundvikande selekterar därmed successivt individer som effektivt kan höja den sociala kostnaden för opposition. Det som reproduceras är inte enighet, utan frånvaron av opposition. En teoris verkliga natur framträder i den fenotyp den selekterar.
Psykoterapin vilar på en ofrånkomlig asymmetri. I den ena änden finns en människa vars psykiska försvar hämmar, i den andra någon med mandat att tolka, definiera och vägleda. Få institutioner utövar ett större inflytande över människans självförståelse. Intersektionaliteten legitimerar sig genom kritik av maktasymmetrier, men söker samtidigt inflytande över tolkningsmakten. Frågan blir därför inte hur asymmetrin ska begränsas, utan vem som ska utöva den. Den som ritar kartan formar också resan. Där avgörs om skuld förstås som ansvar eller struktur, om lidande blir erfarenhet eller identitet, och om människan uppfattar sig som ett handlande subjekt eller ett objekt för omständigheter. SAPU illustrerar därmed en bredare institutionell utveckling. När utbildningarna formar dem som tolkar människan, formar de också samhällets föreställningar om människan. Samma idékomplex präglar psykologutbildningar, socionomutbildningar, lärarutbildningar och till och med arkeologi.
Locus of control beskriver i vilken utsträckning individen uppfattar sitt liv som påverkat av egna handlingar eller av yttre omständigheter (Rotter, 1966). En intern locus of control har i ett stort antal studier förknippats med effektivare coping, större upplevd kontroll och en högre benägenhet att agera när handling kan påverka utfallet (Lefcourt, 1982). Den intersektionella tolkningsramen tenderar att förskjuta människans tyngdpunkt utanför henne själv. Lidandet lokaliseras till strukturerna, motgångarna till systemet och identiteten till kategorin. Förklaringen föregår erfarenheten. Varför granska sitt eget handlande om svaret redan givits av teorin? Forskningen om trait victimhood beskriver en stabil disposition att tolka världen genom offrets perspektiv. Upplevda oförrätter bevaras, tvetydiga situationer tolkas mer negativt och illvilliga avsikter tillskrivs andra (Gabay et al., 2020). Den intersektionella tolkningsramen erbjuder dispositionen ett färdigt tolkningsschema. Mognad förutsätter förmågan att säga: Jag hade också en del i detta. Ansvaret och möjligheten till förändring har samma adress. Den som flyttar det ena flyttar också det andra.
Aaron T. Beck beskrev den kognitiva triaden vid depression som en negativ syn på sig själv, världen och framtiden (Beck et al., 1979). Om en terapeutisk tolkningsram lär individen att lidandet har sitt ursprung i yttre strukturer, att världen är organiserad genom förtryck och att dessa strukturer ligger utanför hennes kontroll, uppstår en psykologisk fråga: I vilken riktning orienterar ett sådant perspektiv patienten? Den som samtidigt definieras som privilegierad undgår inte samma logik. Skulden knyts inte till handlingar utan till kategorin och kan därför inte undanröjas genom handling, endast förvaltas genom bekännelse och återkommande självkritik. Den ena socialiseras in i permanent utsatthet, den andra i permanent skuld. Teorin tilldelar individen en ekologisk nisch ur vilken ingen erbjuds en väg ut.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) bygger på en enkel epistemologisk princip: tankar är inte fakta, utan hypoteser. De ska prövas, inte bekräftas. Terapeutens uppgift är därför inte att avgöra om patientens första tolkning känns sann, utan om den håller för prövning. Katastrofiering. Projektion. Etikettering. Tankeläsning. Övergeneralisering. Personalisering. Svart-vitt tänkande. KBT betraktar dem inte som insikter, utan som återkommande tolkningsmönster vars giltighet måste undersökas. När terapeuten redan från början förfogar över ett färdigt tolkningsramverk förändras terapins epistemologi. Den första tolkningen upphör att vara en hypotes och blir i stället en premiss. Tvetydighet blir förtryck. Konflikt blir struktur. Motgång blir diskriminering.
Varje psykoterapeutisk metod måste ytterst prövas i praktiken. Där avgörs om teorin bär. Manualer, vinjetter och interventioner fyller därför en gemensam funktion: de visar hur teorin omsätts när den möter en verklig patient. När intersektionaliteten introduceras upphör denna konkretisering. Manualen ersätts av abstraktion. Vinjetterna försvinner. En teori som inte visar sin praktik undgår också prövning. Först när teorin möter patienten blir dess konsekvenser synliga. Där upphör abstraktionen. Där blir teorin handling. Där uppenbaras teorins telos.
Sammy Klang
Integrativ samtalsterapeut (KBT och PDT)
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Referenslista
Beck, A. T., Rush, A. J., Shaw, B. F., & Emery, G. (1979). Cognitive therapy of depression. Guilford Press.
Dutton, E. (2023). The naked classroom: The evolutionary psychology of your time at school. Jolly Heretic Publications.
Gabay, R., Hameiri, B., Rubel-Lifschitz, T., & Nadler, A. (2020). The tendency for interpersonal victimhood: The personality construct and its consequences. Personality and Individual Differences, 165, 110134. https://doi.org/10.1016/j.paid.2020.110134
Havnesköld, L., & Elmquist, B. (2020). Psykoterapi: De sex grundläggande kompetenserna. Studentlitteratur.
Lefcourt, H. M. (1982). Locus of control: Current trends in theory and research (2nd ed.). Lawrence Erlbaum Associates.
Rotter, J. B. (1966). Generalized expectancies for internal versus external control of reinforcement. Psychological Monographs: General and Applied, 80(1), 1–28. https://doi.org/10.1037/h0092976
Primärmaterial
Ljudinspelningar från handledningsmöten och samtal med företrädare för Skandinaviens Akademi för Psykoterapiutveckling (SAPU), 2025–2026. Författarens privata arkiv.
Norwald, K. (2025, 6 maj). Att arbeta sexologiskt i psykoterapi [PowerPoint-presentation]. Skandinaviens Akademi för Psykoterapiutveckling (SAPU). Opublicerat undervisningsmaterial.
Svebeck, J. (2025, 15 april). Gemensamma faktorer och terapeutens kompetenser [PowerPoint-presentation]. Skandinaviens Akademi för Psykoterapiutveckling (SAPU). Opublicerat undervisningsmaterial.