Vid en utlysning av en tjänst på UC Berkeley med 893 kvalificerade sökande eliminerades 679 kandidater på basis av ”otillräckliga” mångfaldsuttalanden. Exemplet är ett av många i denna betraktelse över ett amerikanskt universitetssystem i fritt fall.
Jag har ägnat lite för mycket tid i sommar åt att läsa in mig på amerikansk universitetspolitik. Det är inte glädjande läsning, men jag har skapat mig en bild av situationen som gör att jag i viss mån förstår en del av det som kallas för Trumps krig mot universiteten bättre, vilket handlar om kampen mot ”Diversity-Equity-Inclusion” (DEI).
De flesta svenskar har nog fått med sig att amerikanska universitet länge har ansett att deras personal i alltför stor utsträckning är demografiskt homogen – det är för mycket vita män bland personalen och studenterna.
Nåväl. Vad jag inte har förstått tidigare är att Obama-administrationen och därefter Biden, i likhet med Trump, också använt sig av exekutiva order för att påverka universiteten politiskt. Steven Brint, en framstående professor i sociologi och offentlig politik vid University of California (UC) Riverside beskriver i en artikel (2026) att sedan 2011 har både demokratiska och republikanska administrationer använt sitt ekonomiska inflytande över universiteten för att driva politiska mål på aldrig tidigare skådat sätt. Den genomgång som följer nedan bygger på Brints framställning.
DEI-kriget börjar med andra ord år 2011. En tid när mångfaldsinsatserna ökade på olika håll i det amerikanska samhället. Under året utformar Obama-administrationen en exekutiv order som blev startskottet för det stora federala inträdet i ”kulturkrigen”. Den exekutiva ordern etablerade ”ett samordnat regeringsövergripande initiativ för att främja mångfald och inkludering inom den federala arbetskraften”. Här ingår naturligtvis också offentliga universitet.
Biden-administrationen fortsatte på samma spår och utvidgade det federala åtagandet genom att underteckna en exekutiv order på ämbetets första dag i januari 2021.[1] Ordern bygger på idén om ”disparate impact”, att lagar, offentliga policys och institutioner ”alltför ofta förvärrar ojämlikheter eller förnekar lika möjligheter för individer och samhällen”. Den nämner ”de enorma mänskliga kostnaderna av systematisk rasism, ihållande fattigdom och andra skillnader”. Utifrån den beskrivningen beordras den federala regeringen ”att driva en ambitiös, heltäckande jämlikhetsagenda som matchar omfattningen av de utmaningar vi står inför som land…”
I praktiken omsattes Bidens exekutiva order i krav på att forskningsfinansiärer ”inkluderar mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet i alla aspekter av vetenskaplig planering, genomförande och kommunikation”. Enligt Biden Task Force on Scientific Integrity, initierad genom den exekutiva ordern, är aktiviteter som strider mot ”Diversity, Equity, Inclusion, and Accessability (DEI)-värderingar störande för vetenskapens bedrivande”. Därmed fick de federala forskningsfinansiärerna i uppdrag att införliva DEI-överväganden i alla aspekter av vetenskaplig planering, genomförande och kommunikation. Mellan 2021 och 2024 spenderade federala forskningsfinansiärer 1 miljard dollar eller mer på DEI-relaterade projekt.[2] Det gjorde även utbildningsdepartementet.
En kongressrapport från en republikansk majoritetskommitté hävdade att nästan 3 500 av National Science Foundations (NSF) beviljade bidrag mellan 2021 och 2024 – 10 procent av de totala – hade DEI som primärt fokus, till en kostnad av mer än 2 miljarder dollar. Exempel är ”avkolonisering av geovetenskap” och ”intersektionella” angreppssätt på ”könsbaserad rasjämlikhet i utbildning inom artificiell intelligens”.[3] Mångfaldsöverväganden blev en vetenskaplig merit, en aldrig tidigare skådad position för en amerikansk vetenskapsmyndighet.
Det hela fördömdes av republikanska politiker. Trump-administrationens exekutiva order ”Ending Illegal Discrimination and Restoring Merit-Based Opportunity” blir en smula mer begriplig för åtminstone mig när jag förstod denna kontext.
Begripligt betyder dock inte acceptabelt. Trump-administrationens hårdhänta återkrävande av forskningsmedel, utrensning av forskningsansökningar, med mera, är än mer ingripande i forskningens domäner än tidigare politiska ingrepp. Det införda förbudet mot DEI-program innebär ett hot mot universitet som önskar federal finansiering men också vill bevara sina DEI-program. Programmen har troligen starkt internt stöd på en del universitet trots att de bryter mot meritokratiska principer. En konsekvens av påtryckningar och hot är att Harvard bytt namn på DEI-kontoret som nu heter “Office for Community and Campus Life”, medan Cornells tidigare “Office of Academic Diversity Initiatives” nu kallas “Office of Academic Discovery and Impact”. Helt klart är att universiteten utsätts för granskning av antagningar och att många bidrag för ”ogynnsamma ämnen” har dragits in eller avbrutits.
Det min genomgång syftar till att belysa är att de tre presidenternas konkurrerande exekutiva order potentiellt har orsakat eller i vart fall eldat på de centrala konflikter kring rasjämlikhet och icke-diskriminering som uppstod under 2020-talet, särskilt i akademiska miljöer. Mitt bidrag är att belysa hur DEI-frågan har använts av både vänstern och högern för att ingripa i akademiska frågor sedan 2010-talet.
I den svenska kontexten diskuteras framför allt Trumps ingrepp i den akademiska friheten, vilka många inom akademin förfasar sig över. Det finns dock exempel på mycket märkliga ingrepp som införts också på universitet i demokratiska delstater som Kalifornien och Michigan.[4] Märkligheter som också förtjänar att belysas för att göra den konservativa krigföringen något mer begriplig (igen, därmed inte acceptabel).
I det demokratiskt styrda Kalifornien[5] har offentliga Kaliforniska universitet exempelvis inom ramen för sina DEI-initiativ instruerat rekryteringskommittéer att börja med att granska en kandidats mångfaldsuttalande innan några andra meriter studeras.UC Davis vice kansler för mångfald, jämlikhet och inkludering förklarade på en konferens att ”i dessa sökningar är det kandidatens mångfaldsuttalande som beaktas först; endast de som lämnar in övertygande och inspirerande uttalanden kan gå vidare för fullständig prövning”. En ”game changer” enligt rektorn. Särskilda utlysningar inom ramen för Advancing Faculty Diversity Recruitment Grant, 2018-2019 ger ett exempel på hur utlysningstexter betonar mångfaldsuttalanden över andra meriter. Jag har inte sett siffror på hur många sökande som diskvalificeras på UC Davis på grund av ”otillräckliga” mångfaldsuttalanden men på UC Berkeley används liknande utvärderingskriterier som i vart fall kan hinta om omfattningen. Där visar det sig att en utlysning med 893 kvalificerade sökande eliminerades 679 kandidater på basis av ”otillräckliga” mångfaldsuttalanden. Vad räknas då som otillräckligt? Om UC Berkeley’s bedömningskriterier liknar de som används på UC Davis ger nedanstående exempel en tvåa (”Superficial”) på en femgradig skala:
Seems to be unaware of or does not understand personal challenges that under-represented minorities (URMs) face at academic research institutions, similar to UC Davis, or feel any personal responsibility for helping to eliminate barriers. May provide reasons for not considering diversity in hiring, or sees it as antithetical to academic freedom or the university’s research mission.
Min markering belyser varför DEI-reformerna med rätta har blivit kontroversiella. Jag skulle aldrig få ett jobb på ett Kaliforniskt universitet då jag troligen skulle hävda i mitt mångfaldsuttalande att individuella meriter ska gå främst i varje rekryteringsinsats. Som tur är finns hjälp att få om man är beredd att anpassa sig efter normen och stärka sina meriter på området.
Mångfaldsuttalandena är mycket polariserande. En undersökning utförd år 2022 av The Foundation for Individual Rights and Expression (FIRE) visar att progressiva, moderata och konservativa har väldigt olika syn på obligatoriska mångfaldsuttalanden. Hälften av de tillfrågade menar att DEI-uttalanden är berättigade krav för ett universitetsjobb, den andra hälften menar att det är ett ideologiskt lackmustest som kränker akademisk frihet. Nittio procent av de som identifierar sig som konservativa bland akademikerna ser dem som ideologiska lackmustest. Givet att republikaner är mer eller mindre utrotade på amerikanska universitet visar splittringen i två ungefär lika delar att en hel del moderata och demokrater inte heller är övertygade om förträffligheten.
DEI-byråkratin har vuxit stort. 2006 startar föreningen National Association of Diversity Officers in Higher Education (NADOHE) med 80 medlemmar. År 2024 har den vuxit till 2 200 (NADOHE 2025). Gavrila med flera (2025) menar att DEI fick förnyad energi i samband med Black Lives Matter (BLM) rörelsen och de protester som följde under sommaren 2020. Amerikanska högskolor och universitet blev mer villiga att ”ta hänsyn till de systematiska rötterna till rasism inom högre utbildning, snarare än att bara fokusera på att öka mångfalden bland sina egna studenter och lärare” (Gavrila et al, 2025, min översättning). Bland annat startar uppgörelsen med det historiska arvet av rasdiskriminering, till exempel genom namnbyten på universitetsbyggnader, erkännandet av universitetens historiska kopplingar till slaveriet eller deras placering på mark som tidigare ägdes av ursprungsbefolkningen, samt borttagandet av statyer som har rasistiska arv. Fenomen som land recognition acts börjar förespråkas, som när det amerikanska sociologiförbundet till exempel rekommenderar att inleda konferenser med ett förberett statement såsom detta exempel hämtat från 2023 års ASA-konferens:
Before we can talk about sociology, power, and inequality, we must acknowledge our presence on the traditional, ancestral, and unceded territory of the Lenapehoking, both diasporic and descendant of Lenape communities. The American Sociological Association (ASA), acknowledges that academic institutions, indeed the nation-state itself, was founded upon and continues to enact exclusions and erasures of Indigenous Peoples. This acknowledgement demonstrates a commitment to beginning the process of working to dismantle ongoing legacies of settler colonialism, and to recognize the hundreds of Indigenous Nations who continue to resist, live, and uphold their sacred relations across their lands. We also pay our respect to Indigenous elders past, present, and future and to those who have stewarded this land throughout the generations.
Motreaktionerna från konservativa politiker har varit starka, och väntade. Bland annat kritik mot undervisning i kritisk rasteori och stämningar i domstol mot användningen av positiv särbehandling inom högre utbildning. Det senare kulminerade i 2023 års beslut i fallet Students for Fair Admissions, Inc. v. Harvard som förbjöd rasbaserad positiv särbehandling vid antagning till högskolor. Förekomsten av DEI-kontor och dess konsekvenser har också attackerats de senaste åren, av politiker, experter och till och med vissa lärare. Enligt DEI legislation tracker har konservativa lagstiftande församlingar i USA hittills lagt fram 153 lagförslag som förbjuder offentlig, i vissa fall även privat, finansiering för mångfaldsrelaterade aktiviteter, kontor och personal. Trettiofyra av dessa har redan omsatts i lagstiftning. Bland annat har Florida, Texas, Idaho och Utah förbjudit användning av federala eller statliga medel för att stödja DEI-aktiviteter vid offentligt finansierade universitet.
Akademiska DEI-insatser har alltså blivit en mycket polariserande fråga. Republikanskt ledda delstater slår hårt mot vad man menar är universitetens (vänster-)politisering och inskränkningar i akademisk frihet. Det ligger något i kritiken. Krav på obligatoriska mångfaldsuttalanden har likheter med de trohetseder som krävdes på universiteten under McCarthy-eran och det finns starka lagliga skäl att finna kraven på mångfaldsuttalanden problematiska. Uttalanden av det här slaget har också väldigt lite att göra med akademiska kärnuppgifter som är och förblir forskning och/eller undervisning.
För att ytterligare spä på kritiken om att universitetsvärlden tagits över av vänsteraktivister har nu också American Association of University Professors (AAUP), som startades för ett sekel sedan för att försvara akademisk frihet gjort märkliga nya uttalanden. Under 2025 har organisationen tagit ställning för att mångfaldsuttalanden är kompatibla med akademisk frihet. AAUP menar att meningsfullt DEI-lärararbete bör utvärderas som en del av fakultetens kärnuppgifter i likhet med undervisning, forskning och professionell service.
Tom Ginsburg, professor i juridik och statsvetenskap vid University of Chicago, skriver i texten Can Academic Freedom Survive the AAUP? om hur AAUP gått från att stå upp för individuell akademisk frihet till en kollektivistisk version på akademisk frihet där ”kollegiets” (majoritetens) akademiska frihet prioriteras på individens bekostnad.
Detta har, enligt Ginsburg, skett i flera steg. I ett första steg utfärdade AAUP ett uttalande som legitimerade akademiska bojkotter, och frångick därmed en tidigare ståndpunkt från 2006 som förklarade att systematiska bojkotter är oförenliga med akademisk frihet eftersom de begränsar forskares möjlighet att samarbeta med vem de vill. Sedan kom uttalandet om att mångfaldsuttalanden är förenliga med akademisk frihet. Slutligen har organisationen övergivit principen om universitetens institutionella neutralitet. Ginsburg skriver:
AAUP själv har blivit en tredjeklassens försvarare av akademisk frihet mot en mäktig fiende. I stället för att fokusera på den enskilda forskarens akademiska frihet betonar Kommitté A kollektiv akademisk frihet, vilket den sammanblandar med ”delad styrning”. Det ger oss en vision av högre utbildning där institutioner promiskuöst yttrar sig om politik, mångfaldsgranskning införs vid anställning och befordran, och obegränsade läger har stöd för akademisk frihet. Vi får se hur det går. I vår kris behöver vi principfasta ledare som kan navigera stormen – och försvara verklig akademisk frihet.
Hittills ser det inte ut att gå så bra. Trumps administrationen och republikaner ute i delstaterna drar sig inte för att använda statens starka arm för att få sin vilja igenom. Staten är en mycket stor finansiär av forskning och bidrar med skattefinansierat ekonomiskt stöd för universiteten i delstaterna. Mitt i krisen står många akademiker som bara vill ha lugn och ro att forska, lärare som vill kunna undervisa om sitt ämne utan att vara livrädda för vare sig studenters ”bias-rapportörer” eller för att få retrospektivt indragna forskningsanslag. Om något visar erfarenheterna i USA att akademins kärnvärderingar aldrig får urholkas. Akademisk frihet i dess individuella betydelse är inte förenligt med mångfaldsuttalanden. Det är ett problem att amerikanska universitet domineras av demokrater vars ideologiska perspektiv fått stå oemotsagda vilket över tid har underminerat akademins institutionella neutralitet och skapat en blindhet för andra perspektiv vilket undergräver verklig akademisk frihet. Tilliten är borta och det återstår att se om den kan återerövras. Om så ska ske måste akademin åter vara en institution på jakt efter sanning, inte jämlikhet, mångfald och inkludering. Det är nämligen inte bara Republikanska väljare som funderar över universitetens utveckling. Enligt en undersökning från Pew Research Center tycker visserligen fler republikanska väljare (R) att universiteten utvecklas åt fel håll, 77 procent anger detta, men likaså gör en majoritet av demokraternas väljare (D), 65 procent. Om vi går in på akademiska kvalitetsfrågor syns något större skillnader. Bland de som anger att universiteten gör ett ”fair” eller dåligt jobb vad gäller att utveckla studenters kritiska tänkande och problemlösningsförmåga (R: 65, D: 33), att ge studenter möjlighet att uttrycka sina egna åsikter (R: 53, D: 38), samt att exponera studenter för en mångfald av olika åsikter (R: 61, D: 29) är det fler republikaner som är skeptiska.
Det mest problematiska är att väldigt få tycker att universiteten gör ett excellent eller mycket bra jobb på samma dimensioner – som mest är det arton procent. Här ser vi månne en anledning till att det inte hörs fler ramaskrin och protester utanför akademin om ingreppen i universitetens akademiska frihet. ”Vanligt folk” anser kanske att något måste hända. Det är nog fler än jag som tycker att DEI-reformerna är vansinniga.
Lotta Stern, professor i sociologi vid Stockholms universitet och VD för forskningsinstitutet Ratio
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] Som kontext kan nämnas att ordern följer på protesterna under sommaren 2020 då polisen dödat flera obeväpnade svarta personer.
[2] Siffrorna berör de stora forskningsfinansieringsorganen, National Science Foundation, National Institutes of Health och Department of Energy.
[3] Energidepartementet blev också djupt engagerat i mångfaldsrelaterat arbete. Från och med 2023 krävde departementet att förslag om inkluderande och rättvis forskning (PIER) skulle vara med i alla ansökningar. Dessa planer förväntades beskriva de aktiviteter och strategier som sökande skulle införa ”för att stärka den vetenskapliga och tekniska kvaliteten av den föreslagna forskningen genom insatser som främjar inkluderande forsknings- och lärandemiljöer samt breddar tillgången till forskning och forskningskarriärer” (U.S. Department of Energy 2023).
[4] Också University of Michigan har år 2015 implementerat liknande ambitiösa DEI-satsningar i syfte att åstadkomma långtgående och grundläggande förändringar på alla nivåer och i varje enhet på universiteten. Michigan har investerat ungefär en kvarts miljard dollar på DEI. Michigan-studenter måste gå en kurs om ras och etnisk tolerans och påföljande ojämlikhet. Tiotusentals har gått på kurs om fördomar. Universiteten i Michigan har omfamnat antirasistisk pedagogik och administrationen har delat ut flygblad om vit makt-kultur.
[5] Enligt Brint och Frey (2023) började processen i Kalifornien redan år 2005, då UC:s presidentkontor föreslog att universitetets uppdrag skulle utökas till att omfatta mångfald. År 2007 antog UC Regents en reviderad ”mission statement” där representation av delstatens mångfald betonas, särskilt vad gäller tidigare uteslutna grupper. År 2010 antogs ett system för ”bias reporting”. År 2014, under påtryckningar från Kaliforniens justitieminister, införde UCLA obligatorisk mångfaldsutbildning och systemets första chef för DEI tillsattes. År 2015 reviderades universitetets Academic Personnel Manual för att inkludera ”bidrag till mångfald” som en faktor vid anställning och befordran. År 2016 formaliserade universitetet en anställningspolicy för att främja fakultetens mångfald. Dessa initiativ stod för sju procent av fakultetsanställningarna under de följande fem åren. År 2019 var alla kandidater för fakultetsanställning tvungna att lämna in uttalanden om sina tidigare bidrag till mångfald och ”specifika, konkreta planer för framtiden”. Också sedan 2019 kräver universitetet utnämning av ”equity advisors” i varje institution och program (Brint och Frey 2023).