I denna satir skildrar Klaus Solberg Söilen hur universitetens ideal, styrning och kunskapssyn gradvis har förändrats inifrån. Med svart humor riktar han strålkastaren mot akademisk aktivism, administrativ makt och de mekanismer som har trängt undan meritokrati och vetenskaplig frihet.

Drygt femtio år senare är jag fortfarande en smula förvånad över hur mycket vi lyckades åstadkomma utan någon tydlig plan eller central ledning. Berättelsen börjar bland politiskt engagerade studenter vid universiteten under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Radikala vågor slog in över universiteten från kontinenten. Familjen var en förtryckande institution, den fria kärleken ett politiskt projekt och varje auktoritet ett problem som ännu inte hade hunnit avskaffas. Framför allt var vi emot Vietnamkriget, USA, kärnvapen, kapitalismen och alla som bar slips.

När studierna tog slut såg arbetsmarknaden mindre lockande ut än revolutionen, så många av oss försökte stanna kvar. Några doktorerade. Andra blev adjunkter, assistenter och tillfälliga lärare. Universitetet visade sig vara en idealisk plats för den som ville förändra samhället utan att behöva gå igenom besväret med att först behöva övertyga människor på utsidan. 

Det var en plats full av förtryckande och patriarkala strukturer. Professorerna ansåg sig alltid veta mer än alla andra. Forskarna envisades med att kräva empiri, bevis och ett giltigt resonemang. Kursplanerna beskrev konkret vad studenterna faktiskt skulle lära sig. Det rådde med andra ord ingen brist på möjligheter till förbättring. 

Vi organiserade oss först i all tystnad och sedan genom informella nätverk, med ständiga små nålstick mot ledningen och de dammiga forskarna. Vi kämpade för jämlikhet, kortare arbetsdag och större representation för kvinnor. Framgången byggde inte på någon central konspiration, utan på att människor med liknande idéer, intressen och irritation över gamla auktoriteter stegvis drog åt samma håll.

Politiken hjälpte oss. Ord som jämställdhet, breddad rekrytering och lika villkor var svåra att invända mot. DEI kom senare som en etikett, men tankegodset fanns redan där. Vi klädde våra ambitioner i marxism, Frankfurtskolan, kritisk teori, feminism, postkolonial teori, diskursteori, intersektionalitet, normkritik och queerteori. Kritikerna kallade det ”grievance studies”, vilket vi naturligtvis avfärdade som ett angrepp på vetenskapen – den nya, modiga vetenskap som vågade erkänna värdet av normativa ansatser. Dessa kamouflerade vi med ett nytt och avsiktligt luddigt språkbruk som nästan ingen kunde förstå, knappt ens vi själva.

Teorierna var mycket användbara. Nästan varje vana, institution eller skillnad i utfall kunde förklaras som en maktstruktur. Om män och kvinnor gjorde olika val, var det social reproduktion. Om vissa grupper var underrepresenterade handlade det om strukturell diskriminering. Om någon invände var invändningen ett uttryck för privilegium, falskt medvetande eller motstånd mot förändring. Teorin blev därmed, får man medge, på ett behagligt sätt självförsvarande. 

När fasta sanningar väl hade ifrågasatts kunde verkligheten beskrivas som socialt konstruerad, och individens identifikation gavs företräde framför biologiska kategorier. Det tydligaste exemplet var könsidentiteten, där samhället förväntades anpassa språk, institutioner och regler efter individens självdefinition, även när detta kolliderade med biologiska definitioner och medicinsk kunskap. 

Så lärde vi oss vår viktigaste administrativa princip: formulera målet så moraliskt att diskussionen om medlen blir misstänkt. Den principen sparade oss oräkneliga timmar av faktisk argumentation.

Efter hand blev kvinnor majoritet bland studenterna och en växande andel av personalen. Majoritetskontrollen gav oss ett legitimt argument för förändring. 

Vi skapade särskilda vägar för adjunkter att doktorera och byggde samtidigt nätverk, karriärer och lojalitet. Den som fått sin finansiering, forskarutbildning och befordran genom ett visst system utvecklar sällan någon överdriven lust att ifrågasätta det. Många som anslöt sig till vårt läger var dessutom mindre intresserade av att bedriva forskning på kvällar och helger än av att dyka ner i alla världens orättvisor. Det var förstås bara en annan sorts meritering. Forskningsresultat var, från vår ståndpunkt, bara en av många former av synlighet, vilket också är anledningen till att vi senare förkastade alla former av etablerad bibliometri.

Vi krävde en jämn könsfördelning i råd och nämnder, helst med en viss marginal åt rätt håll. Men kön räckte inte. En kvinna som talade om meriter, objektiva kriterier och ämneskompetens kunde vara lika besvärlig som en äldre man. Representation måste därför förenas med en rätt värdegrund. Annars riskerade man att få fel sorts mångfald.

Projektet breddades snart till internationalisering och inkludering, med nyckelord som globalisering, mångfald och lika rättigheter. Nyanlända akademiker som knappast behärskade språket eller universitetets informella strukturer puttades in på våra engelskspråkiga utbildningar. Dessa var ofta beroende av tillfälliga kontrakt, rekommendationer och samma personer som hade rekryterat dem. De var med andra ord lättare att styra än de reaktionära svenska lektorerna som halvsov nere i korridoren. De senare hade dessutom den osympatiska vanan att hänvisa till regelverket i tid och otid.

De utländska forskare som inte anpassade sig till systemet var dessutom relativt enkla att byta ut, eftersom de sällan behärskade de sociala koderna. Ibland protesterade de mer än svenska akademiker när deras kontrakt inte förlängdes. Då var det viktigt att hänvisa till personliga skäl, samarbetsproblem eller bristande lämplighet. Ordet ”kultur” fick under inga omständigheter användas i sådana sammanhang, inte ens internt. 

Efter hand tog personer med liknande ideal över forskningsnämnder, utbildningsnämnder, rekryteringsgrupper och ledningar. Ingen stormade rektorsexpeditionen, som vi hade föreställt oss det på 1960-talet.

När vi fick de viktiga posterna togs många av besluten utanför kommittéerna, eller förbereddes så väl att de lätt kunde pressas igenom. Vi uppmuntrade i stället de anställda till mängder av fikamöten där det inte hörde till god ton att prata om något viktigt. Allvarliga frågor störde kaffet och kunde leda till beslut. Vi arrangerade också dyra kickoffer fyllda av snabba presentationer, där idén var att tempot skulle vara så högt att ingen hann ställa frågor. Budskapet var redan fastställt, stämningen skulle vara positiv och tvivel betraktades mest som ett tecken på att man ännu inte hade förstått. Det påminde på sätt och vis om ett väckelsemöte, med sämre sång men betydligt bättre lunch – och ungefär samma tolerans för tvivel. Institutioner erövras sällan genom stora beslut. De förändras gradvis genom dagordningar, tillsättningar, remissvar, policydokument och, inte minst, människor som justerar protokollet. Revolutionen blev kanske mindre romantisk än vi hade tänkt oss, men den fick betydligt bättre diarieföring. Annars lämnar vi inte längre ut protokoll, även om vi har offentlighetsprincipen, utan insisterar på att folk ska ta del av dokumenten på plats. Det avskräcker de allra flesta från att snoka.

Sedan gav vi oss på utbildningarnas innehåll. Värdegrunden skulle stå i centrum: jämställdhet, hållbarhet, inkludering, normkritik och social rättvisa. Begreppen svarade delvis på verkliga problem, men de hade också två administrativa fördelar. De var tillräckligt breda för att kunna införas i nästan varje kurs och tillräckligt otydliga för att ingen skulle kunna avgöra om något faktiskt hade gjorts. 

Det geniala var att statens egen värdegrund var lika allmänt formulerad. Demokrati, jämlikhet, saklighet och människors lika värde lät bestämda men sade sällan exakt vad de krävde i en konkret undervisningssituation. Detta gav oss tolkningsföreträde. Och tolkningsföreträde var nästan lika bra som att ha rätt, men betydligt lättare att administrera. Det som avvek från den värdegrund vi själva hade definierat var helt enkelt oetiskt.

Vi behövde inte längre säga: ”Detta är vår politiska uppfattning.” Vi kunde säga: ”Detta är högskolans uppdrag”, ”det följer av värdegrunden” eller, allra bäst, ”det är ett lagkrav”. Den som invände blev då inte en kollega med en annan tolkning, utan någon som motsatte sig demokratin. Det förkortade mötena avsevärt.

Gränsen mellan lag, policy, strategi och lokal ideologi blev behagligt oklar. Ett önskemål kunde börja i ett strategidokument, flyttas till en handlingsplan, omvandlas till ett kvalitetskriterium och slutligen behandlas som en rättslig skyldighet. När processen var färdig mindes ingen längre var kravet kom ifrån. Det var ett slags administrativ evolution, fast utan naturligt urval.

Utifrån detta kunde vi skapa mängder av styrdokument, vagt formulerade betygskriterier och kursplaner som vi dessutom ständigt ändrade för att hålla jämna steg med de senaste modeorden. Ett riktigt framgångsrikt styrdokument skulle vara tillräckligt tydligt för att kunna citeras och tillräckligt otydligt för att aldrig kunna överträdas av ledningen själv. De förberedde nästa steg: att förändra innehållet i de faktiska kurserna och få lärarna att undervisa på vårt sätt.

Ekonomistudenterna skulle inte längre bara lära sig redovisning och finansiering, utan också normer, identitet och makt. De gamla läroböckerna skulle ut, särskilt om de betraktades som ”klassiker”. Bara ordet hade börjat låta suspekt. Ingenjörerna skulle inte enbart förstå konstruktioner, material och hållfasthet, utan också sitt ansvar för den sociala omvandlingen. I kursplanerna, som skulle godkännas av auktoriteterna vid de seriösa lärosätena, fick vi naturligtvis pressa in alla tänkbara höga krav på matematik och naturvetenskap, men efteråt kunde vi enkelt kompensera för detta genom att göra tentorna löjeväckande lätta att klara.

Ämnesinnehållet kunde variera, men den moraliska slutsatsen förblev märkligt stabil. Det var tryggt att veta att alla vägar, oavsett ämne, kurskod eller lärandemål, till sist ledde fram till samma värdegrund.

När de svenska studenterna inte visade tillräcklig entusiasm för våra nya föreställningar om vad kunskap egentligen var, eller borde vara, öppnade vi utbildningarna för ett större antal utländska studenter. För att fylla platserna använde vi agenter i utvecklingsländer som var mer än glada över att tjäna pengar och vårt internationella kontor – en välkänd parkeringsplats för tidigare chefer och andra som hade blivit förbigångna i karriären – var glada över att få resa världen runt och sitta i VIP-lounger. 

Officiellt handlade det om mångfald, mänskliga rättigheter och globalt kunskapsutbyte. Några kom naturligtvis för att studera. Många andra såg främst utbildningen som en väg in i Sverige. Men de betalade bra, fyllde platserna och förbättrade internationaliseringsstatistiken. Tre viktiga kvalitetsindikatorer på en gång. Det såg jättebra ut på pappret.

En del av dessa studenter kom sällan till föreläsningarna. Många bodde inte ens på studieorten, utan långt därifrån, och klarade därför inte sina examinationer. Det innebar att vi fick pressa lärarna att sänka kraven, så att fler studenter kunde släppas igenom och högskolan därmed fick den andra hälften av studentersättningen – den prestationsbaserade delen som var avgörande för vår fortsatta existens. Pedagogisk utveckling visade sig märkligt ofta sammanfalla med ekonomisk nödvändighet.

Kritikerna sade att högskolan började likna en avdelning på Sida eller Migrationsverket. Vi svarade att de hade fel människosyn, det vill säga att resonemanget var rasistiskt. Det gjorde som regel susen. 

Vi kallade det rättvist. Kritikerna kallade det aktivism och menade att vetenskapen hade åsidosatts av politiska skäl. Men är inte all kunskap i någon mening politisk? Och är inte universitetets yttersta uppgift att bidra till ett bättre samhälle? Mot den bakgrunden framstod en ny vetenskapssyn inte bara som möjlig, utan som nödvändig.

För att säkerställa att lärarna följde planerna stärkte vi studentinflytandet. Tidigare förväntades nästan alla studenter göra kursutvärderingar, vilket åtminstone gav ett slags genomsnitt. Sedan blev utvärderingarna frivilliga.

Det lät friare och mer demokratiskt, men innebar i praktiken att missnöjda studenter blev överrepresenterade, samtidigt som resultatet fortfarande kunde presenteras som ”studenternas uppfattning”. Detta gynnade vårt angrepp på de gamla institutionerna. Varför gå in i slagsmålet själv när man kunde få andra att göra det åt en?

Ett par studenter kunde exempelvis anklaga en lärare för rasism eller politisk olämplighet efter ett uttalande i en starkt polariserad samhällsfråga. Om uttalandet var rimligt eller inte behövde ledningen sällan ta ställning till; själva anmälan var ofta tillräcklig för att inleda en process. 

Att majoriteten av studenterna var nöjda spelade mindre roll. Nöjda studenter skrev sällan långa mejl till prefekten. De hade ofta fullt upp med att studera. Allt handlade om att dölja det som var bra och framhäva det som var dåligt. På så sätt behöll vi kontrollen över narrativet.

Universitetets mäktigaste enhet visade sig inte vara fakulteten eller rektors kansli, utan den välformulerade kränkningen. Vi vattnade denna klagomålskultur för varje krona den var värd, och om de inte klagade tillräckligt kunde vi alltid ta in studenterna för privata samtal för att uppmana dem att våga klaga. Vår erfarenhet var att spontana klagomål ibland kunde behöva lite institutionellt stöd.

Efter hand byggde vi ett avancerat disciplinsystem kring dessa maktinstrument, även om vi naturligtvis aldrig kallade det för disciplin. Vi talade om arbetsmiljö, ledarskap, kollegialt ansvar och utvecklingsbehov. Det var samma medicin, men med en mer inkluderande etikett.

Först kom det korrigerande samtalet. Sedan ett nytt samtal om att det första samtalet inte hade lett till tillräcklig självkritik. Därefter upprättades en handlingsplan. Där stod sällan exakt vad personen hade gjort fel, eftersom det skulle göra saken prövbar. I stället använde vi formuleringar som bristande samarbetsförmåga, olämpligt bemötande och problematiska kommunikationssätt. Det viktiga var att dokumentet innehöll en stor tabell med många punkter formulerade i ett lätt alarmerande språk. 

Utredningarna hölls helst internt, inom HR eller hos en särskilt utsedd ”oberoende internutredare”. Att låta externa aktörer genomföra utredningarna provade vi några gånger, men fick då fel resultat tillbaka, vilket var en besvikelse eftersom de även fick bra betalt. För att fullända systemet skaffade vi en visselblåsarfunktion som administreras av en extern konsultfirma. Anmälan såg därmed extern och oberoende ut, men vi avgjorde själva om den var korrekt och vad som skulle hända. Den konstruktionen var vi särskilt stolta över. Transparensen låg främst i att formuläret fanns på hemsidan.

Den anställde kunde förstås anmäla till JO, men nästan alla ärenden lades ner. Efter ett tag lärde sig de anställda därför att spara både porto och förväntningar. Lokaltidningarna visade samtidigt en imponerande respekt för ledningens pressmeddelanden, och eventuellt frispråkiga journalister brukade snart upptäcka nya karriärmöjligheter. Sveriges Radio var ännu mer föredömligt. Där rapporterade man plikttroget vad ledningen hade sagt, gärna med sådan respekt för sakligheten att man inte besvärade de anställda med följdfrågor.

Facket ville sällan gå hela vägen till Arbetsdomstolen, eftersom det kostade resurser och innebar en risk att förlora. Den lokala fackliga representanten, som ofta var en genuint engagerad kollega, blev i slutändan reducerad till någon som höll den anställde i handen under mötet med HR. Alla utom den anställde själv visste som regel detta och spelade med. 

Efter tillräckligt många samtal kunde vi konstatera att förtroendet var förbrukat. Personen erbjöds några månadslöner och uppmanades att se det som en möjlighet att gå vidare. Möjligheten blev ännu tydligare när alla ansökningar om att få delta i konferenser, få underskrifter eller få en ny dator eller mobiltelefon började behandlas betydligt långsammare. Självfallet passade vi också på att konstruera ett krångligt godkännandesystem som gjorde det omöjligt för anställda att söka externa medel direkt utan att först ha fått ett internt godkännande. 

Professorerna var svårare att hantera. De hade en starkare ställning och den irriterande vanan att både läsa de centrala nationella styrdokumenten och veta hur ett universitet egentligen borde fungera. När de insisterade på att vara riktigt besvärliga fick vi ofta hyra in en dyr jurist, helst från Stockholm. Det kostade naturligtvis en del, men något större ekonomiskt ansvar behövde vi inte bekymra oss för så länge styrelsens ordförande, åtminstone indirekt, stod bakom upplägget. 

Om vi själva inte hittade något uppenbart graverande, fick vi konstruera något som åtminstone kunde framstå som det. Vi kunde till exempel gå igenom en professors hela forskningsproduktion på jakt efter en formulering, en metoddetalj eller ett formellt misstag som gick att blåsa upp. 

Hittade vi ändå inget tydligt kunde vi formulera en misstanke tillräckligt vagt för att den skulle låta allvarlig. Det viktiga var inte att anklagelsen var väl underbyggd, utan att den kunde skickas vidare till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, NPOF, eller anmälas till Etikprövningsmyndigheten. Bara det faktum att ärendet prövades där gav misstanken tyngd och gjorde den offentlig.

Om ärendet väl fastnade i systemet kunde det därefter gå vidare till olika rättsinstanser. Dessa prövade sällan forskningens innehåll eller den vetenskapliga sakfrågan. De granskade främst om handläggningen hade skötts formellt korrekt. Därmed kunde en svagt underbyggd anklagelse fortsätta genom systemet utan att någon instans egentligen tog ställning till om den ursprungliga misstanken var vetenskapligt rimlig.

Inkvisitionsprocessen behövde inte ens leda till en fällande bedömning. Det räckte att den blev långdragen, halvt offentlig och tillräckligt obehaglig. I slutändan var det ofta själva förfarandet som blev straffet och fick den anställde att kasta in handduken. Rättsprocessen utgick visserligen från principen om oskuld till dess att motsatsen hade bevisats, men den anställde var ofta utmattad långt innan något slutligt avgörande hade fattats.

När personen väl lämnade sin tjänst kunde även detta framställas som ytterligare ett tecken på skuld. Skulle professorn ändå vinna i den sista och högsta instansen, Statens ansvarsnämnd, så har vi numera hittat ett smart sätt att kringgå även det beslutet. Vi driver helt enkelt samma sak vidare i Personalansvarsnämnden, där vi själva har full kontroll över utfallet.

Om en hel avdelning var problemet tog vi in professorer från andra lärosäten och gav dem ledningsuppdrag med stort mandat. De presenterades som oberoende experter, men fungerade mest som trojanska hästar. Ingen är så lojal som någon som redan har en fast tjänst någon annanstans.

När vi rekryterade chefer annonserade vi först offentligt, eftersom lagen krävde det. Samtidigt ringde vi ofta ett dyrt rekryteringsföretag och startade en parallell process för att vara säkra på att få rätt kandidat, gärna en kvinna med erfarenhet av offentlig förvaltning, organisationsutveckling eller politiskt arbete. 

De vanliga sökandena fick helt enkelt besked om att de inte skulle gå vidare. Offentlighetsprincipen gav dem visserligen rätt att begära ut sökandelistan, men där fanns inte alltid de handplockade kandidater som hade tillkommit senare. 

Om någon frågade varför en mindre akademiskt meriterad person hade valts framför en professor svarade vi att en samlad bedömning hade gjorts.

En samlad bedömning var ett utmärkt verktyg. Den omfattade allt och kunde därför inte prövas mot något. Det var ett av dessa begrepp som fungerar som ett moln: omfattande, svårgripbart och omöjligt att hålla ansvarigt. Demokratin var viktigare än meritokratin, och nu kunde vi själva bestämma vad demokratin krävde.

Till sist behövde vi inte längre tala om politik. Våra idéer hade blivit administrativ verklighet. Man behövde bara hålla en korrekt ton mot facket och skyddsombudet samt kontrollera en och annan lös kanon i högskolestyrelsen. 

Jämställdhet blev indikatorer, hållbarhet blev matriser, inkludering blev handlingsplaner och värdegrund blev obligatoriska workshops. Favoriten var att samla ett rum fullt av män och tvinga dem att diskutera varför kvinnor hade lägre lön. Det som en gång hade varit en radikal rörelse presenterades nu i PowerPoint på gemensamma möten med närvaroplikt – förstås främst för de icke-troende.

Så nu sitter nästa generation högst upp i systemet. Matriarkatet är ett faktum, och inte bara i vår lilla myndighet. De flesta av dem föddes först på 1970- och 1980-talen, men vi formade deras karriärvägar, öppnade dörrarna och lärde dem vilka buzzwords de skulle bygga sina karriärer på. Det säkraste var allt som innehöll ord som innovation, hållbarhet, invandringens produktiva sidor eller könsproblematik – helst alla fyra på en gång.

Jag ska erkänna att det inte alltid var de akademiskt skarpaste som stod till buds, men det var de vi hade, och de förstod åtminstone vart organisationen var på väg. Nyckelordet var ”street smart”. Eftersom de var mer intresserade av att behålla jobbet än av att utöva vetenskap var de alltid snabba på att känna varifrån vinden blåste.

Om någon inte riktigt fick ihop sin avhandling kunde en välvillig kollega, som själv var skyldig systemet sin tjänst eller sitt uppdrag, hjälpa till att skriva artiklar där kandidaten nästan bara behövde lägga till sitt namn. Om meriteringen ändå såg tunn ut, kunde vi handplocka vänligt sinnade granskare som inte stirrade sig blinda på bibliometri, citeringar och det eviga surandet om ”för låg nivå”.

Argumentet var alltid detsamma när vi ville pröva något som ännu inte hade särskilt hög vetenskaplig kvalitet: det kanske inte är bra i dag, men det kan bli det en dag, bara det får en chans. Kritikerna jämförde det med att ge Nobelpriset i fysik till en student med stort potential. Vi svarade att också detta var ett föråldrat sätt att tänka.

Visst lär sig studenterna mindre av nästan allt det som tidigare stod i centrum: mindre ämneskunskap, mindre metod, mindre skrivande och färre praktiska färdigheter. Arbetsgivare beklagar sig över onödig kunskap, för få ”skills”, svaga ämneskunskaper, bristande skrivförmåga och en oväntad motvilja mot återkoppling. Men sådana invändningar är i grunden instrumentella.

Studenterna lär sig i stället något viktigare: värden – våra värden. De lär sig hur de ska förstå identitet, hållbarhet, rättvisa och det samhälle vi vill skapa. Att utbildningen inte alltid leder till arbete är inte det mest avgörande. Universitetets uppgift kan inte reduceras till att göra studenter anställningsbara. Vi arbetar med större frågor, och för att nå dit måste man acceptera vissa offer. Förändring tar tid, särskilt i offentlig sektor, där man inte bara kan göra sig av med människor som inte längre passar in.

Våra kritiker säger att verksamheten har blivit ”flippad”: att universitetet inte längre främst arbetar för sitt formella uppdrag, utan för ett politiskt och moraliskt projekt. Det är naturligtvis fel.

Universiteten har inte blivit flippade. De har blivit räddade – räddade från imperialismen, förtrycket och de gamla patriarkala strukturerna. 

Kritikerna säger också att vi uppviglar studenterna, vilket ofta betecknas som WOKE. Uppviglar är naturligtvis fel ord. Vi utbildar, informerar och upplyser dem. När vi anklagas för att vara normativa kan vi alltid, som en sista utväg, förklara att åtgärderna är nödvändiga och fråga varför kritikern motsätter sig rättvisa. 

När myndigheter, journalister eller politiker försöker granska oss åberopar vi den akademiska friheten. Med det menar vi inte främst forskarens frihet att välja frågor, metoder och slutsatser, utan ledningens frihet att göra ungefär som den vill utan att människor utanför sektorn lägger sig i, inklusive UKÄ och utbildningsministern. 

Om företrädare för näringslivet säger att vi slösar med skattepengar, förklarar vi att deras krav på mätbara resultat bygger på en alltför instrumentell kunskapssyn. Jag menar, vad ska de göra – sluta betala skatt? 

Politikerna har egentligen varit hjälpsamma, oavsett regering. Forskningsfrågorna går över huvudet på de flesta utbildningsministrar. När en minister väl har lärt sig vad SUHF, UKÄ, regleringsbrev och kollegial styrning betyder, är mandatperioden nästan slut. 

Försöker ministern ändå förändra något, drar vi bara ut på processen med arbetsgrupper, utredningar och remissvar. 

Ministrar kommer och går.

Administratörerna sitter kvar. 

Det är kanske därför kuppen lyckades. Den såg aldrig ut som en kupp. Det fanns ingen hemlig central, inga kodord och inga nattliga möten med höga röster, som på den tid då vi själva pluggade. Bara människor som ville väl, skyddade sina karriärer och utgick från att någon annan fortfarande höll ett öga på universitetets egentliga uppgift.

Det gjorde kanske någon.

Men de personerna hördes aldrig.

Och tur var väl det. 

God sommar!

Klaus Solberg Söilen, professor, Högskolan i Halmstad

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

^[1] Detta är en satirisk och fiktiv berättelse. Den hämtar inspiration från företeelser och utvecklingstendenser inom den svenska högskolesektorn, men personer, händelser och institutionella förhållanden är litterära konstruktioner och ska inte uppfattas som faktiska påståenden om ett visst lärosäte eller identifierbara personer.