Domarens revolutionerande slutsats: inlasningar måste kunna överklagas

Inlasningar ska kunna överklagas av alla som är intresserade av anställningen. Denna omstörtande slutsats drar nu den inflytelserike domaren Magnus Åhammar, som bl.a. är ordförande i Överklagandenämnden för högskolan. ARW konstaterar att överklagbara inlasningar representerar det bästa av två världar: fler blir tillsvidareanställda och detta sker utan att akademins meritokratiska principer överträds.

Inlasning betyder att om du varit anställd i två år inom ramen för en femårsperiod får du automatiskt tillsvidareanställning. En tillsvidareanställd har en säkrare anställning än den som har kortare förordnanden eller går på lösa timmar och kan därför förmodas vara mer benägen att utöva sina akademiska rättigheter, t.ex. yttrandefriheten, utan rädsla för repressalier. Från den synpunkten är alltså 5 § andra stycket lagen om anställningsskydd (LAS) en välkommen föreskrift.

Å andra sidan har LAS den uppenbara nackdelen att det inte sker någon bedömning av den inlasades kvalifikationer i samband med att inlasning sker. Lagen medger alltså att även mindre kompetent personal tillsvidareanställs. Vi som varit med ett tag vet att inlasningar ofta leder till att mindre kompetenta och ibland helt omeriterade personer får tillsvidareanställningar inom forskning och undervisning, och att detta i förlängningen är ett samhällsproblem av stora mått. Hur rimmar det med den akademiska grundprincipen att den som är mest lämpad ska vara den som också får tjänsten?

Kravet på meritokratisk anställning finns faktiskt fastslaget redan i grundlagen. I 12 kap 5 § regeringsformen föreskrivs att det ”vid beslut om statliga anställningar” ska fästas avseende ”endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Att ha varit anställd en viss tid är emellertid knappast en saklig grund att likna vid förtjänst och skicklighet. Tvivel kan nu uppstå på att inlasningar ens är förenliga med svensk grundlag. Här har vi ju, kunde man tycka, en form av anställningsbeslut som – i motsats till vad grundlagen föreskriver – inte bygger på saklig grund.

Men de som tänkte ut lagen om anställningsskydd förutsåg denna problematik. För att gardera sig mot konstitutionella tvivel tänkte man sig att inlasningar ska ske automatiskt när tidsfristen på två år gått ut.  Denna tanke har sedan tolkats som att det vid inlasning inte rör sig om en form av beslut. Då det inte är fråga om beslut finns ingen konflikt med 12 kap 5 § regeringsformen som ju uttryckligen uttalar sig om ”beslut om statliga anställningar”.

Så var den saken avklarad. Eller?

Inte riktigt. Problemet är att automatiseringstanken i LAS kan uppfattas som ett försök att kringgå grundlagen. Är inte det väsentliga här att LAS möjliggör att någon anställs utan att personen i fråga har den sorts kompetens och meritering som anställning i statlig tjänst förutsätter? Frågan om det var ett beslut eller inte som ledde fram till anställningen ter sig som en ren teknikalitet. Det enda syftet med åberopandet av denna verkar vara att sätta grundlagen ur spel.

Det är mot denna bakgrund egentligen inte förvånande att tunga jurister nu börjar tvivla på den nuvarande ordningen. Det främsta exemplet vi känner till är Magnus Åhammar, rådman vid förvaltningsrätten i Stockholm och ordförande i Överklagandenämnden för högskolan. Åhammar är även vice ordförande i Skolväsendets överklagandenämnd och har tidigare varit rättssakkunnig på utbildningsdepartementet. Det är alltså inte vem som helst som nu tar till orda.

Åhammar har i två beslut i Överklagandenämnden för högskolan varit skiljaktig vid ifrågasatta inlasningar, som sedan godkänts av nämnden. Hans resonemang är högintressanta i sammanhanget.

Ett av besluten (2015-03-13, reg.nr 212-1170-14) gällde en inlasning av en man som lektor vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet 2014. I samband med anställningen fattade universitetet även ett anställningsbeslut med hänvisning till inlasningen. En kvinna överklagade beslutet och yrkade att en ny anställning på postdoktornivå skulle utlysas. Hon och mannen hade tidigare konkurrerat om en anställning som biträdande lektor i japanologi. Den 11 juni 2014 fick hon besked om att rekryteringsgruppen ansåg att ingen av dem var tillräckligt kvalificerade för tjänsten som biträdande lektor. Den 1 juli 2014 fick hon veta att mannen fått en anställning som universitetslektor genom inlasning. Den anställning som mannen fick var alltså en högre position än anställningen som biträdande lektor, vilken han inte hade tillräckliga kvalifikationer för. Kvinnan uppfattade detta med rätta som stötande.

Frågan var om inlasningen var ett överklagbart beslut. Nämnden menade att så inte var fallet, med åberopande av den traditionella tolkningen av LAS enligt ovan:

Överklagandenämnden anser, mot bakgrund av den karaktär en inlasning har, att Stockholms universitets anställningsbeslut [den 18 juni 2014] endast utgör en konsekvens av att NN vid förhandlingen den 26 maj har konstaterats vara inlasad. Därmed är beslutet inte ett sådant nytt anställningsbeslut som kan överklagas.

Tanken här är att även om universitetet fattade ett anställningsbeslut så var det egentligen onödigt eftersom personen redan var anställd per automatik då tvåårsgränsen passerats.

Åhammar menade dock att det rör sig om ett beslut som kan överklagas:

Den första frågan i detta ärende är om det vid den tidpunkten när NN:s vikariat som lektor via s.k. inlasning övergick till en tillsvidareanställning som lektor fattades något överklagbart förvaltningsbeslut. Den automatiska övergången från vikariat till tillsvidareanställning via inlasning är ett civilrättsligt mellanhavande mellan lärosätet och arbetstagaren och faller i den delen utanför myndighetsutövning. Dock har nämnda övergång genom sin faktiska effekt även ett offentligrättsligt inslag. Bestämmelserna i 12 kap. 5 § RF, författningarna som gäller på högskolesidan och anställningsförordningen ska se till att tjänsterna på lärosätena lyses ut och att avseende fästs vid sakliga grunder som förtjänst och skicklighet när någon ska anställas.

Åhammar argumenterar senare väsentligen att det är det anställningsbeslut som universitetet fattades som är det centrala i sammanhanget.  Detta beslut hade ”en bestående och inte alls obetydlig ändring av de tidigare gällande anställningsvillkoren”. Beslutet är därför överklagbart.

Åhammar förtydligar sitt resonemang i ett beslut från Överklagandenämnden från 2016 (2016-11-18, reg.nr 212-1393-16). Inlasningen skedde denna gång vid Linköpings universitet. Även i detta fall valde Överklagandenämnden att godkänna inlasningen medan Åhammar var av motsatt uppfattning. I motiveringen skriver han:

Det framgår av utredningen att universitetet har befäst anställningsavtalet med [MB] i skrift. Därigenom har universitetet påverkat rättsställningen för andra personer, som hade varit intresserade av att söka den aktuella anställningen. Universitetet har visserligen varit skyldiga att tillhandahålla [MB] en anställning. Denna arbetsrättsliga förpliktelse kan dock, enligt min mening, inte förta anställningsavtalet karaktären av ett beslut. En förvaltningsmyndighets handlande är inte alltid fakultativt; det är vanligt förekommande att myndigheter ställs inför situationer där de enligt egen uppfattning är skyldiga att fatta ett beslut med viss innebörd, något som inte medför hinder för överklagande. Med hänsyn till ovanstående, och då det inte råder någon tvekan om att övriga förutsättningar för överklagbarhet är uppfyllda, anser jag att överklagandena i dessa ärenden inte borde ha avvisats.

Med andra ord är det primära i sammanhanget universitetets anställningsbeslut och inte det faktum att tidsfristen för LAS hade överskridits. Det senare gör visserligen att universitet är skyldigt att anställa personen i fråga men innebär inte i sig att en anställning trätt i kraft. Den ”arbetsrättsliga förpliktelse” som LAS innebär förtar därför inte anställningsavtalet karaktären av ett beslut, för att använda Åhammars formulering.

Åhammar fortsätter:

Om överklagandenämnden hade tagit upp frågan till prövning, hade fråga uppkommit om det är möjligt och lämpligt att upphäva det överklagade beslutet. Nämnden hade ställts inför en kollision mellan det arbetsrättsliga regelverket (enligt vilket anställningen ska erbjudas [MB] och ingen annan) och det förvaltningsrättsliga (enligt vilket anställningsbeslutet kan upphävas och bli föremål för ny prövning i sak).

Åhammar utvecklar inte vidare hur denna konflikt lämpligen upplöses, men då det förvaltningsrättsliga synsättet har stöd i grundlagens krav på meritokratisk anställning måste detta rimligen vara det mer grundläggande. En inlasning måste alltså alltid kunna upphävas och bli föremål för ny prövning i sak.

Åhammars tolkning av situation är egentligen den enda rimliga. Det nuvarande läget med massinlasning av personal som långt ifrån alltid uppvisar tillräcklig kompetens hotar inte bara akademin utan hela den offentliga sektorn och i förlängningen samhället i stort. Om inlasning däremot kan överklagas blir situationen en helt annan. Ett inlasningsbeslut måste kungöras och får i så fall karaktär av ”utlysning”, och alla som är intresserade av en högskoletjänst kan överklaga beslutet till Överklagandenämnden för högskolan. Vi får i så fall det bästa av två världar: fler blir tillsvidareanställda men det sker inte längre till det orimligt höga priset att akademins meritokratiska grundprinciper måste ges upp.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

EJO/MZ

This entry was posted in Tjänstetillsättningar and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.