Lennart Lundquist, legendarisk statsvetare och samhällsdebattör, varnade tidigt för marknadstänkande och managervälde inom offentlig sektor. Under sina senare år engagerade hans sig för yttrandefriheten och rätten att avslöja missförhållanden varvid han tog visselblåsare som Ulfur Arnason och Edward Snowden i försvar.

Det är med sorg som vi tagit del av beskedet att professor emeritus Lennart Lundquist den 11 juli avled i sitt hem till följd av plötslig sjukdom.

Lennart insåg tidigt det demokratihot som utgår från det han kallade ”ekonomismen” enligt vilken alla värden kan reduceras till ekonomi och kortsiktig effektivitet. Ett sådant synsätt leder, om det tillämpas inom det offentliga, till att yttrandefrihet och tjänstemannaansvar nedmonteras. Myndigheter blir ”leverantörer”, tjänstemän ”personal” och medborgare ”kunder”.

Idag – många år senare – ser vi effekterna inom hela den offentliga sektorn: utbildningen, vården, domstols- och polisväsendet. På högskolan är den akademiska friheten på väg att avskaffas. Det kollegiala akademiska ledarskapet har på många håll ersatts av politisk styrning med professionella managers i linje. Lennart var upprörd över utvecklingen– men knappast förvånad. Han hade ju sett vartåt det barkade.

Lennart hade en sund brist på respekt för jurister som gör intrång på akademins domäner. Enligt honom fanns det i många frågor egentligen ingen högre instans än vetenskapen själv. Han drog sig därför inte för att kritisera JO eller JK när deras beslut inte uppfyllde akademiska principer. Lennart var en sann akademiker och intellektuell även i den meningen att han alltid tänkte en tanke till slutet och sedan handlade därefter, utan hänsyn till politisk korrekthet och opportunt strategispel.

När vi för något år sedan träffade Lennart och förklarade grundtanken bakom Academic Rights Watch ställde han sig mycket positiv till konceptet. Snabb som han var i tanken insåg han omedelbart vikten av en nätbaserad bevakning av den akademiska friheten i Sverige. Snart hade han skrivit två längre analyser – i form av gästkrönikor – för vår webbplats (’’Justitiekanslern tar ställning för ett auktoritärt beslutssystem vid universitetet’’, ’’Hanteringen av Arnason strider mot rättsstatens fundament’’). Kanske såg han i ARW:s verksamhet en naturlig fortsättning på sin egen gärning. Det vore i så fall hedrande.

Ibland träffar man människor som höjer sig över smågräl och oväsentligheter och förmår se de större, viktigare sammanhangen. Lennart var en sådan stor människa som det är en förmån att ha fått lära känna, om än flyktigt. Han arbetade in i det sista på förmiddagarna i emeritusrummet i Lund och hade mycket kvar att ge.

EJO/MZ