Överklagandenämnden ger Göteborgsfilosofer rätt – anställningen olaglig

Ett överklagande vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet visar att det i många fall går att agera kraftfullt mot de institutionsledningar som inte respekterar lagar och förordningar vid tjänstetillsättningar.

Som vi tidigare rapporterat utlystes vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet ett vikariat i teoretisk filosofi om sex månader med möjlighet till förlängning. Tjänsten tillsattes korrekt och förlängdes två gånger. Det sista förordnandet omfattade perioden t.o.m. 2013-12-31. I december 2013 inträffar det egendomliga att institutionens dåvarande prefekt, Jan Lif, informerar om att han avser att tillsvidareanställa innehavaren av vikariatet som universitetslektor. Detta sker i strid med gällande lagstiftning, universitetets anställningsförordning och under protester från bl.a. professorn i ämnet, från tillträdande prefekt och proprefekt.

Detta avhåller emellertid inte prefekten från att anställa vikarien som ordinarie, tillsvidareanställd universitetslektor fr.o.m. 2014-01-01. Som skäl anför han bl.a. att den vikarierande lektorn redan sakkunnigprövats vid en annan tjänstetillsättning (där han placerades i fjärde förslagsrummet) varför det, enligt prefektens uppfattning, inte behövdes någon utlysning eller ny sakkunnigprövning.

I detta läge reagerar två forskare vid institutionen. Båda är kvalificerade för ett universitetslektorat och hade varit intresserade av att söka tjänsten om den hade utlysts. Genom prefektens förfarande har de emellertid berövats den möjligheten. I två överklaganden (Almäng, Svennerlind) till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) påpekar de att tjänsten tillsatts felaktigt, i strid både med anställningsförordningen och Göteborgs universitets anställningsordning. De hävdar dessutom att saken angår dem, eftersom de hade kunnat vara aktuella för tjänsten.

I ett yttrande över överklagandet tvingas institutionens nytillträdde prefekt att konstatera att ”något anställningsbeslut har dock inte diarieförts eller anslagits och, såvitt institutionen i dagsläget känner till, inte heller skrivits”. Den enda handling som finns är ett anställningsavtal mellan universitetet och den nytillträdde universitetslektorn.

I sitt beslut, som går helt i linje med ARW’s uppfattning, konstaterar ÖNH att anställningsbeslutet (som visserligen inte finns, men med vilket det ingångna anställningsavtalet jämställs) inte tillkommit i laga ordning. Därför undanröjs beslutet.

För de som överklagat innebär ÖNH’s beslut en stor seger. Men implikationerna för högskolan som helhet är än mer vittgående. Detta ärende kan nämligen uppfattas som ett slags manual för hur man bör agera när tjänster tillsätts olagligt. I det aktuella Göteborgsfallet var överträdelserna så uppenbara att ÖNH knappast kunnat fatta något annat beslut. Av anställningsförordningen 6 § framgår klart att:

En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid.

Enligt § 7 behöver inte information om myndighetens beslut om anställning lämnas om anställningen beräknas vara högst sex månader. Det innebär i praktiken att en prefekt kan anställa en timlärare, för att klara tillfälliga arbetstoppar, vilket är helt rimligt. Om en sådan anställning däremot skulle förlängas med ytterligare en sexmånadersperiod är anställningsbeslutet möjligt att överklaga med hänvisning till att anställningen överstiger sex månader. Således ska en tjänst utlysas i enlighet med § 6.

Göteborgsfallet visar med önskvärd tydlighet att det går att få rätt om en institutionsledning agerar i strid med regelverket när det gäller tillsättning av tjänster. Om fler gjorde som filosoferna i Göteborg och överklagade tjänstetillsättningar som inte skötts korrekt skulle det sannolikt minska incitamentet för institutionsledningar att trixa med tjänstetillsättningar – det skulle helt enkelt bli mer kostnadseffektivt att utlysa tjänsterna, som skulle tillsättas i konkurrens, vilket i sin tur skulle öka möjligheterna för att den med högst kompetens, vetenskapligt och pedagogiskt, skulle rekryteras.

Med detta sagt bör man emellertid vara medveten om att sista ordet inte nödvändigtvis är sagt i Göteborgsärendet. Beslutet att anställa den vikarierande lektorn som tillsvidareanställd universitetslektor är visserligen upphävt, men det innebär ingalunda att institutionen är tvingad att utlysa och tillsätta en tjänst.  Gör man bedömningen att man har behov av ett lektorat i teoretisk filosofi, så är förstås det enda rätta att man utlyser en sådan tjänst. Men erfarenheten visar att institutionsledningar i ett sådant läge inte alltid gör det som är rätt.

Ett par exempel på hur det kan gå även i fall där ÖNH ger den klagande rätt: vi har tidigare rapporterat om ett ärende vid Lunds universitet där en klagande visserligen fick rätt av ÖNH, och där den aktuella institutionen förvisso utlyste tjänsten, men gjorde det mitt under pågående semester och med en så riktad utlysning att endast den man tidigare anställt olagligt kunde komma i fråga. I ett annat fall, f.ö. också vid Göteborgs universitet, vid institutionen för litteratur, idéhistoria, och religion, (ref. nr. E 324 3212/09), fick två klagande rätt efter påpekanden om att sakkunnigutlåtanden var så bristfälliga att något beslut knappast kunde fattas med dessa som underlag. ÖNH upphävde anställningsbeslutet och återförvisade ärendet till GU för ny beredning. Här blev dock samtliga inblandade blåsta på konfekten, både den som ursprungligen fick lektoratet och de som överklagade. Institutionen valde nämligen att inte utlysa tjänsten igen utan lasade helt sonika in den som vikarierat under handläggningsprocessen.

Vår förhoppning är att man vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet handlar bättre och nu tar tillfället i akt och visar att man är villig att reparera skadan, inte bara efter den här historien, utan efter en lång serie av högst tvivelaktiga inlasningar. Anser man sig behöva en tjänst i teoretisk filosofi ska tjänsten utlysas och tillsättas i konkurrens.

EJO/MZ

This entry was posted in Akademisk frihet and tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.