Högskolan i Gävle har beslutat att omarbeta sin kommunikationspolicy. Detta efter att högskolan länge behållit policyn på sin webbplats trots invändningar från Justitiekanslern och andra. Beslutet förgicks av upprepade påtryckningar från Academic Rights Watch riktade till högskolans rektor, Maj-Britt Johansson.
Det var i mars 2013 som Academic Rights Watch JK-anmälde Högskolan i Gävle för att ha antagit en kommunikationspolicy som strider mot meddelarfriheten. I policyn står t.ex. att medarbetare måste kommunicera internt innan de kommunicerar externt med media. Dessförinnan hade statsvetare från Uppsala riktat skarp kritik mot policyn i artiklar i Gefle Dagblad och Svenska Dagbladet.
I JK:s beslut från 2013-04-22 framhölls att en kommunikationspolicy endast får reglera yttranden som medarbetare gör på högskolans vägnar. Det kan t.ex. röra sig om yttranden som en kommunikationsansvarig gör i tjänsten. JK påtalade i samma veva flera brister i Gävle-policyn. På ett ställe står att den som haft kontakt med media måste kontakta närmaste chef. Denna instruktion kan skapa osäkerhet kring meddelarfriheten menade JK, som även motsade högskolans påstående att meddelarfriheten inte gäller sekretessbelagt material. ”I många fall föreligger nämligen en rätt för den som har tystnadsplikt att vid mediekontakter diskutera även sådant som är belagt med sekretess”, skrev JK i beslutet.
JK valde dock att inte ”utdela kritik”, som det heter, mot högskolan då man ansåg att det saknades skäl att anta att avsikten var att begränsa meddelarfriheten.
I vår kommentar till beslutet skriv vi att ”HiG måste nu ändra i dokumentet genom att dels förtydliga vilken typ av kommunikation det handlar om, dels nyansera föreskrifterna om sekretessbelagd information”. Skyndsam omarbetning av policyn hade nu varit på sin plats från högskolans sida.
Men ingenting hände. När Academic Rights Watch återvände till ärendet i början av 2014, 10 månader senare, låg den gamla policyn fortfarande krav på HiG:s webbplats. Kanske var förhoppningen att stormen skulle bedarra och att man inte skulle behöva ge vika, bara man väntade tillräckligt länge.
För att få högskolan att agera skickade vi 2014-01-23 ett mejl till rektor Maj-Britt Johansson, där vi påtalade att den policy som låg på hemsidan faktiskt var identisk med den som JK, statens främsta jurist, funnit felaktig. Vi ställde sedan frågan om högskolan ämnade ändra i policyn – om inte, varför inte?
Men våra frågor förblev obesvarade, och 2014-02-06 fanns policyn kvar. I ett nytt mejl upprepade vi våra frågor. När detta skrivs 2014-03-10 har HiG fortfarande inte behagat reagera på våra e-postmeddelanden. Att inte svara på frågor från allmänheten är i sig ett lagbrott, nämligen ett brott mot myndigheters serviceskyldighet enligt vilken ”[f]rågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt” (§ 4 förvaltningslagen).
Däremot upptäckte vi, en månad senare, 2014-03-09 att policyn faktiskt tagits ner och att den är ”under omarbetning”. Genom att lämna våra mejl obesvarade har man möjligen velat ge sken av att det inte är våra påtryckningar som gett resultat utan att man självständigt beslutat om omprövning. Annars är HiG:s underlåtande obegripligt. Men frågan är om det var värt att bryta mot lagen för att försöka skapa detta intryck, som är så lätt att genomskåda. Om högskolan verkligen av egen fri vilja valt att omarbeta policyn, i ljuset av den massiva kritiken, hade man naturligtvis gjort det omedelbart efter JK:s beslut och inte väntat 10 månader.
Men detta är mindre väsentligt. Det viktiga är nu istället att Högskolan i Gävle äntligen lyckas producera en kommunikationspolicy som är grundlagskonform och inte kränker lärare och forskares meddelarfrihet. Vi kommer givetvis att skärskåda den nya policyn så snart den offentliggjorts.
EJO/MZ