Det blir ingen befordran till professor för politiskt inkorrekte docenten och tidigare Axess-redaktören Johan Lundberg. Det har prorektor Clas Hättestrand slagit fast. Detta trots att båda externa sakkunniga ställt sig bakom Lundbergs befordran. ARW konstaterar att ärendet hanterats på ett sätt som allvarligt skadat förtroendet för Stockholms universitets förmåga att bemöta och värdesätta oberoende expertis.

Prorektor Clas Hättestrand beslutade torsdagen den 18 maj att avslå docent Johan Lundbergs ansökan om befordran till professor. Detta efter att lärarförslagsnämnden gått emot de externa sakkunniga, som båda förordat Lundberg för befordran. Hättestrand har inte själv gjort en bedömning av den sökandes kvalifikationer, utan förlitat sig på nämndens – högst ovanliga – beslut.

Till saken hör att Lundberg gjort sig känd som slagkraftig kritiker av det postmoderna tankegods som är allmänt omfattat bland kolleger vid Institutionen för kultur och estetik. Misstanken uppstår därför att nämndens avslag har ideologisk snarare än saklig grund.

Denna misstanke får stöd t.ex. av följande omständighet (för dokumentation hänvisar vi till tidigare inlägg; se nedan). Båda sakkunniga har hänvisat till de kriterier som Humanistisk fakultet ställt upp och mot bakgrund av dessa gjort en samlad bedömning av Lundbergs kvalifikationer. Detta medgavs i lärarförslagsnämndens beslut, där det stod att ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer” (sid. 3).

Denna uppskattande syn på de sakkunnigas insats ändrades dock i ett slag efter att Lundberg klagat på beslutet. I nämndens svar på Lundbergs ”erinran” ansågs det vara ”uppenbart att de sakkunniga tvingas tänja på universitetets och fakultetens riktlinjer för att komma till en positiv slutsats”.

Här begås i förbigående ett karaktärsmord på de sakkunniga varvid deras motiv och allmänna redlighet ifrågasätts. Den som letar efter konkret bevisning blir besviken. Sådan finns nämligen inte.

Vad har då prorektor Hättestrand att tillägga i ärendet? I pressmeddelandet som tillkännager hans beslut kan vi läsa:

I Johan Lundbergs befordringsärende har två sakkunniga rekommenderat befordran till professor, medan fakultetens lärarförslagsnämnd har avstyrkt. Nu går prorektor på lärarförslagsnämndens linje, och avslår ansökan. Att ett universitet går emot de sakkunnigas rekommendation är inte vanligt, men det förekommer.

Sedan görs följande intressanta tolkning av nämndens uppdrag (vår kursivering):

De sakkunniga gör en bedömning av den sökandes meriter, och deras utlåtanden utgör sedan ett av de underlag som lärarförslagsnämnden har att tillgå vid sin samlade bedömning. Nämndens uppgift är att sätta ansökan respektive de sakkunnigas utlåtanden i relation till den tillämpning av bedömningsgrunderna och kriterierna som är vedertagen vid fakulteten och lärosätet.

Denna syn på de sakkunnigas roll kan jämföras med gällande rättspraxis på området. Här är ett utdrag ur ett avgörande i Överklagandenämnden för högskolan (beslut 2014-02-14, protokoll 2-14, nr 11, reg.nr 212-1126-13, vår kursivering):

Vid bedömningen av de sökandes skicklighet är de sakkunnigas utlåtanden av central betydelse. Detta innebär dock inte att högskolan utan vidare ska anställa den sökande som de sakkunniga förordar. De sakkunnigas bedömningar ska underkastas en självständig och kritisk granskning från universitetets sida. Om de sakkunniga genomfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt och utlåtandena dessutom är entydiga i bedömningen av de sökandes skicklighet bör det framkomma starka sakliga skäl för att frångå deras bedömningar.

För att SU:s synsätt ska vara förenligt med detta rättsutlåtande krävs att en diskrepans mellan de sakkunnigas bedömning och den bedömningspraxis som är vedertagen vid fakulteten och lärosätet kan utgöra ett starkt sakligt skäl att frångå deras bedömningar.

Men varför ha extern sakkunnigbedömning om det i själva verket tillämpas en intern bedömningspraxis? Det verkar inte så lite egendomligt.

Stockholms nytolkning riskerar begränsa de sakkunnigas insats till att i beskrivande ordalag redogöra för den sökandes skrifter och andra meriter. Deras samlade bedömning av hur högskolans kriterier för befordran uppfylls tillmäts liten eller ingen vikt, utan kan, som i Lundbergs fall, underkännas av nämnden.

Detta betyder i klartext att den utvärderande delen av sakkunniguppdraget – den del som fordrar verklig expertis – delegeras till en intern nämnd med mindre ämneskompetens. Här försvinner till stor del det oberoende och den ämneskunskap som står som garanter för hög kvalitet i verksamheten.

Den som är sakkunnig i Stockholm riskerar alltså inte bara att bli utsatt för personangrepp, vilket är illa nog, utan även att den egna bedömningen betraktas som mer eller mindre irrelevant. Liknande slutsatser dras av en rad professorer i ett debattinlägg i Expressen:

Nämnden ifrågasätter de båda sakkunnigas positiva utlåtanden. Vad ska man med expertis till om den fullständigt desavoueras? Kommer någon i fortsättningen att vilja ställa upp som sakkunnig hos Stockholms universitet om man vet att man riskerar att bli överkörd och odugligförklarad?

Skäl nog för ARW att uppmana kolleger att inte anta sådana uppdrag vid Stockholms universitet i fortsättningen!

EJO/JSS/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik