Academic Rights Watch anmäler nu Konstfacks rektor för brott mot grundlagarna. Detta efter att Konstfack utlyst en professur i visuell kommunikation med krav på att den som kan komma ifråga måste ha utövat ”normkritik” i sitt konstnärskap. ARW konstaterar i anmälan att kravet bl.a. strider mot grundlagens föreskrift att statliga tjänster ska tillsättas på saklig grund.
Det var en aktuell tillsättning av en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” vid Konstfack (dnr KF2017/VO2P/11) som fick ARW att reagera.
Enligt utlysningen krävs inte bara att man är bra på att illustrera samt har de nödvändiga pedagogiska kvalifikationerna för att kunna lära ut detta, utan även ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”. Termen förklaras så här: ”[n]ormkreativitet sammanfattar det görande som syftar till att omsätta normkritisk analys i praktiken.”
Kravet på normkreativitet visar sig sedan spela stor roll i sakkunnigutlåtandena, ungefär lika stor som utvärderingen av konstnärlig och pedagogisk förmåga. Den sökande som fick tjänsten lovordades inte minst för sitt normkreativa arbete.
Vi konstaterade i vårt tidigare inlägg att ”normkritik” här förstås i snäv mening som att det handlar om att kritisera vissa normer och maktstrukturer och inte andra. Kravet är i praktiken att anlägga ett feministiskt perspektiv och synliggöra olika etniska, sexuella och andra minoriteter. Det är också så de sakkunniga uppfattar detta. Oavsett vad man tycker om detta perspektiv så är det inte det enda politiskt möjliga. Därför utesluter utlysningen sökande av annan politisk uppfattning såsom personer med konservativa åsikter.
ARW går nu vidare och JO-anmäler högskolans rektor, Maria Lantz, som är den ytterst ansvariga på Konstfack, för brott mot grundlagarna. I korthet framhåller vi i anmälan följande omständigheter:
Varken normkritik eller besläktade fenomen såsom ”intersektionalitet” kan sägas vara universellt omfattade utan är snarare sprungna ur en specifik politisk tradition till vänster på skalan.
Forskare och konstnärer som inte delar denna politiska uppfattning kan således mycket väl vara kritiska till den påstådda nödvändigheten av att kritisera rådande normer, vilka t.o.m. kan uppfattas som väl fungerande och nödvändiga för samhällsstrukturen. Utlysningen utesluter alltså t.ex. sökande med en konservativ politisk åskådning.
Det är vidare fullt möjligt att föreställa sig forskare och konstnärer som av religiösa skäl inte kan ställa sig bakom det tankegods som sammanfattas under ”normkritik”, t.ex. katoliker för vilka den heterosexuella normen är påbjuden snarare än problematisk.
Det är uppenbart att kravet på normkreativ praktik varken är politiskt eller religiöst neutralt. Det kan därför inte vara rätt att staten ställer krav på normkreativ praktik vid anställning i statlig tjänst.
Mer specifikt innebär kravet på normkreativ praktik vid en tjänstetillsättning att staten förhör sig om sökandes politiska och religiösa uppfattning (2 kap 2 § regeringsformen). De sakkunnigutlåtanden som uppstår och som räknas som allmänna handlingar får därmed karaktär av politiska åsiktsregister (2 kap 3 § regeringsformen). Slutligen uppfyller kravet inte regeln att statliga tjänster ska tillsättas på saklig grund (12 kap 5 § 2 st. regeringsformen).
Angående det senare måste man skilja mellan att ha kunskap om normkritik och att själv utöva och omfatta normkritiken. Att ha kunskap om normkritik kan vara en saklig anställningsgrund då det ingår i professuren att undervisa om normkritik. Däremot är kravet i utlysningen på att de sökande själva ska omfatta och i sina konstnärskap utöva normkritiken ovidkommande i sammanhanget och därför osakligt.
ARW tar därmed inte ställning till förmån för någon politisk uppfattning, utan det handlar från vår sida enbart om att främja den akademiska friheten och inte minst den fria åsiktsbildningen, som är särskilt viktig inom vetenskaplig och konstnärlig verksamhet.
EJO/JSS/MZ