9 av 12 högskolor har interna kommunikationsdokument som ifrågasätter forskares och lärares yttrandefrihet. Två högskolor kräver som i Kanada att anställda kontaktar informationsansvarig innan de vänder sig till media, i strid med meddelarfriheten. Det framkommer av en studie som Academic Rights Watch gjort.
Den som inte är insatt skulle kunna tro att våra högskolor skulle vara mönster av öppenhet, demokrati och kritiskt tänkande. Vår undersökning indikerar att det i bästa fall är en sanning med modifikation: 9 av 12 testade policydokument som reglerar intern och extern kommunikation inkräktar på anställdas yttrande- och meddelarfrihet på ett sätt som är akademiskt oacceptabelt och sannolikt strider mot grundlagarna. Flera av problemdokumenten har varit i kraft under många år utan att ha korrigerats (Jönköpings är från 2000, Lunds från 2005).
Kanada har fått utstå hård internationell kritik för att man hindrar forskare från att fritt kommunicera med media. Detta därför att man från regeringshåll vill hindra spridandet av klimatforskning som kan tolkas som kritik av regeringens utvinning av olja ur grus. Vår undersökning visar att samma typ av regler finns i Sverige trots att de är förbjudna i grundlag. Två kommunikationsdokument i vår undersökning innehåller en ”kanadaklausul” där det heter att anställda, i strid med meddelarfriheten, måste kontakta marknadsavdelning/kommunikatör innan de kommunicerar med media. Det gäller Blekinge tekniska högskola och Malmö högskola. En myndighet som uppställde denna typ av regel fick ”allvarlig kritik” av JK i ett beslut från 2001.
Som ARW tidigare observerat är grundorsaken till varför yttrandefriheten ifrågasätts vid svenska högskolor inte energipolitiken utan New Public Management – tendensen att offentliga myndigheter drivs som om de vore privata företag. NPM leder till att statliga högskolor konkurrerar med varandra om studenter och resurser, varför det överordnade målet blir att skydda högskolans ”varumärke” och goda rykte. Medarbetare som går ut med kritik mot högskolan ses som illojala riskfaktorer som sätter högskolans konkurrenskraft och existens på spel. ARW har tidigare dokumenterat ett fall där tre lärare avskedades efter att i media ha kritiserat Högskolan i Gävle. Det är allmänt känt att samma trend mot NPM och minskad yttrandefrihet finns inom skola och omsorg.
Nästan alla kommunikationsdokument visar prov på NPM-tänkande. Medarbetarna beskrivs som högskolans ambassadörer, högskolans forskning och undervisning som varor och produkter. Kommunikationens främsta syfte sägs vara att främja högskolans varumärke. Det behöver knappast nämnas att medarbetare i offentlig sektor generellt inte är myndighetens ambassadörer, studenter inte kunder osv. De är också medborgare med civila rättigheter och yttrandefrihet. I den mån högskolan säljer utbildning till näringslivet är det lämpligt att tala om kunder, varor och varumärke, men det gäller endast en bråkdel av en högskolas verksamhet.
I materialet har vi identifierat två sätt på vilket yttrandefriheten ifrågasätts internt:
1) Forskare och lärare betraktas enbart som representanter och ambassadörer för högskolan och inte som medborgare med civila rättigheter. Istället underkastas de under arbetstid speciella ambassadörsregler.
2) Forskare och lärares rättigheter inskränks, t ex genom att meddelarfriheten inskränks, men i nästa andetag tas inskränkningarna tillbaka genom att det påpekas att även grundlagarna gäller.
I fall 1) är det fråga om direkt grundlagsstridig verksamhet. I fall 2) är det snarare fråga om en praxis som hämmar utövandet av rättigheterna. Detta genom att oklarhet skapas angående yttrandefrihetens giltighet. Effekten blir att den anställde tar det säkra före det osäkra och väljer att vara tyst. I ovan nämnda beslut från 2001 har JK konstaterat att även regler som hämmar utövandet av meddelarfriheten är grundlagsstridiga. 9 av 12 policydokument som vi studerat hamnar antingen i kategori 1) eller 2). De reducerar antingen professorer och andra till högskolans representanter och ambassadörer eller ställer medarbetarna inför motstridiga budskap och svåra tolkningsproblem.
Godkända kommunikationsdokument
Stockholms universitet
Kungliga tekniska högskolan
Göteborgs universitet
Kommunikationsdokument som hämmar yttrandefriheten
Högskolan i Jönköping
Lunds universitet
Mittuniversitetet
Sveriges lantbruksuniversitet
Uppsala universitet
Kommunikationsdokument som inskränker yttrandefriheten
Blekinge tekniska högskola (även med ”kandadaklausul”)
Chalmers tekniska högskola
Högskolan i Halmstad
Malmö högskola (även med ”kanadaklausul”)
Som reaktion på en anmälan som ARW gjorde i år utfärdade JK, med hänvisning till ett beslut från 2008, rekommendationen att giltigheten hos en kommunikationspolicy uttryckligen begränsas till att enbart gälla kommunikation som en person gör på myndighetens vägnar, t ex som informationsansvarig. Till skillnad från vanliga medarbetare är informationsansvariga som talar i sin funktion verkligen ambassadörer för högskolan. Enligt ett JK-beslut från 2008 är kommunikation som görs på en myndighets vägnar undantagen från meddelarfriheten.
De flesta dokument skulle kunna förbättras genom att en sådan klargörande mening läggs till. Då skulle man inte behöva hänvisa till meddelarfriheten och förmodligen inte heller till andra lagar som reglerar yttrandefriheten inom offentlig sektor. Stockholm har som enda högskola i vårt test en inledande klausul som vi anser uppfyller kravet på tillräcklig tydlighet. I fråga om vissa policydokument är problemen mer djupgående varför även andra ändringar krävs för att de ska bli acceptabla.
Urvalet representerar de policydokument som är lättillgängliga och sökbara på nätet. Dessa kan tänkas vara mindre problematiska än dokument som ligger på högskolornas internsidor. Det finns i materialet vidare viss övervikt av stora högskolor. Det är känt att dessa generellt sett har större akademisk frihet än små. Vår studie ger därför troligen en alltför positiv bild av verkligheten. Academic Rights Watch har tidigare JK-anmält Högskolan i Gävle för att ha en grundlagsstridig kommunikationspolicy. Gävle har därför inte tagits upp i studien. Det samma gäller Högskolan i Dalarna, vars policy granskats, och kritiserats, i ett tidigare ärende.
EJO/MZ