En twittrande professor vid Lunds universitet har gett upphov till en diskussion om gränserna för privat och offentligt när det gäller universitetsanställda. Men universitetets ståndpunkt i frågan tycks komma i konflikt med den egna rektorns agerande.

Upprinnelsen till diskussionen var ett meningsutbyte på Twitter där professorn Erik Svensson tappade fattningen och uttryckte sig på ett sätt som alla är överens om var olämpligt. Svensson insåg själv det problematiska i ordvalet och bad om ursäkt. Därmed tycker man att saken bör ha varit utagerad. Men i detta läge blev incidenten föremål för myndighetsutövning i och med att professorn blev inkallad till ett möte med dekanen för den naturvetenskapliga fakulteten, Olof Sterner. Den 2 augusti rapporterade Sydsvenska Dagbladet att dekanen befarade att professorns twittrande kunde skada universitetet och bl.a. leda till minskade forskningsanslag och uteblivna donationer. Sterner menar dessutom att twitterinläggen ”skadar Lunds universitet” och att de inte är ”förenliga med Universitetets värdegrund”. Sterner fortsätter: ”[ä]ven om Erik Svensson har agerat som privatperson associerar många det inträffade med Lunds universitet”.

Svensson ställde sig frågande inför universitetets agerande eftersom han menade att han agerat som privatperson och inte på universitetets vägnar. Samma uppfattning drev en annan professor vid Lunds universitet, nämligen professorn i nationalekonomi, Jerker Holm, som i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet kritiserade universitetet för att man kallat Svensson till möte ”som om en skolpojke hade krossat en fönsterruta på skolan”. Holm menade vidare att ”[f]orskare och intellektuella måste ha rätt till sina åsikter och universitetsledningar runt om i landet måste tänka längre än kortsiktiga varumärkeskonsulter”.

Holms artikel föranledde en av universitetets vice rektorer, professor Nils Danielsen, att bemöta Holms artikel och att ge, vad man får uppfatta som universitetets syn på twitterincidenten. Den 6 augusti påpekar Danielsen i Sydsvenska Dagbladet att intellektuell frihet också medför ansvar: ”[a]lla vi anställda har ansvar att uttrycka oss värdigt och respektfullt oavsett vem vi debatterar med”. Enligt Danielsen medför anställningen just som professor särskilda skyldigheter, eftersom det inte alltid är klart om professorer uttalar sig som professorer eller som privatpersoner. I fallet med den twittrande professorn menar Danielsen att det är ”oklart om den aktuelle professorn uppträdde som professor eller privatperson när han twittrade med en journalist och chefredaktör”. Den springande punkten förefaller vara om omgivningen uppfattade det som om det var professor Svensson som twittrade och inte privatpersonen Svensson.

Ungefär samma uppfattning framkommer i en annan artikel i Sydsvenska Dagbladet, publicerad den 2 augusti, där frågan om huruvida Lunds universitet har någon policy för hur anställda kan och får uppträda i sociala medier behandlas. Dekanen Olof Sterner betonar att Erik Svensson presenterat sig som professor på Twitter varför folk sätter hans uttalanden i samband med universitetet och fortsätter ” om han [Erik Svensson] beter sig på ett sätt som skadar Universitetet måste vi agera”.

I samma artikel framhåller Nils Danielsen också att omgivningens uppfattning har betydelse för om en anställd ska uppfattas som privatperson eller som representant för universitetet:

Kan man vara privat som rektor? Om du frågar Per Eriksson så kommer han att svara nej. Men egentligen ska det inte vara någon skillnad, men det beror hur omgivningen och medier uppfattar det. Det är alltid mer intressant om det är en professor, eller tillika en läkare, som gör bort sig. Då finns det alltid ett intresse.

Trots att universitetet slutligen valde att inte vidta några åtgärder mot Erik Svensson står det klart att företrädare för universitetet (dekanen Sterner, vice rektorn Danielsen) anser att universitetet hade rätt att agera. Sammanfattar vi argumenten finner vi att:

• det är en oklar gräns mellan rollen som anställd vid universitetet och rollen som privatperson
• alla anställda vid universitetet har ett särskilt ansvar att uttrycka sig värdigt och respektfullt
• avgörande för om en person i en given situation ska betraktas som representant för universitetet eller som privatperson är omgivningens uppfattning
• om en anställds agerande inte är förenligt med universitetets värdegrund har universitetet rätt att vidta åtgärder om man bedömt att agerandet skadar universitetet

Det är lätt att inse vidden av godtycke som följer av universitetsrepresentanternas sätt att resonera. Vem avgör vad som är värdigt? Hur ska en anställd kunna förutse om det han eller hon säger ska komma att tolkas som om det gjorts av en representant för universitetet? Hur stor grupp krävs för att någon inte längre ska uppfattas som privatperson?

Det absurda i universitetets hållning blir tydligt om man tillämpar de ovanstående argumenten på universitetets främste representant – rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson.

Professor Per Eriksson uppträder understundom i rollen som frikyrkoman och förkunnare, exempelvis i mars 2013, då han predikade i Pingstkyrkan i Svedala. I kyrkans annonsering presenteras Eriksson klart både som professor och som rektor vid Lunds universitet. Från Sterners/Danielsens utgångspunkter kan det inte råda någon tvekan om att Eriksson uppträdde både i rollen som rektor för Lunds universitet och som professor vid Lunds universitet. Enligt Nils Danielsen (citatet ovan) kan inte Per Eriksson uppträda som privatperson. I detta fall råder alltså ingen sammanblandning mellan det privata och det offentliga. Per Eriksson representerar Lunds universitet och associeras klart med Lunds universitet.

Det är sannolikt ställt bortom allt tvivel att Eriksson vid nämnda predikan uppträdde värdigt och respektfullt, men det är samtidigt inte särskilt svårt att visa att han uppträdde i ett sammanhang där det föreligger allvarliga konflikter mellan en religiös ideologi och Lunds universitets värdegrund.

Pingströrelsen i Sverige, vars kunskapssyn generellt skiljer sig markant från den som råder vid Lunds universitet, omfattar en ”en karismatisk och bibeltrogen förkunnelse”, där ”hela Bibeln” uppfattas som ”Guds ord”. Även om rörelsen officiellt uttrycker sig mer nyanserat än pastor Åke Green, står det klart att man motsätter sig samkönade sexuella relationer och äktenskap. I rörelsens teologiska utredning Homosexualitet och kristen tro betraktas homosexualitet som synd och homosexuella människor rekommenderas att leva i celibat.

Det är en uppfattning som står i spänningsförhållande till Lunds universitets policy för jämställdhet, likabehandling och mångfald (dnr PE 2001/177), ett dokument som nära ansluter till regeringsformen (1 kap. 2 §) och som undertecknats bl.a. av Per Eriksson. Här fastslås att,

såväl anställda och studenter som den som söker arbete eller studieplats vid Lunds universitet behandlas och bedöms utan ovidkommande hänsyn till kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religions eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder.

Accepterar vi att Per Eriksson deltog i kulthandlingar i Pingstkyrkan i Svedala som representant för Lunds universitet tvingas vi konstatera att hans agerande inte är förenligt med universitetets värdegrund. Per Eriksson borde rimligen, på samma sätt som Erik Svensson, ha läxats upp och inför universitetsstyrelsen fått lova att aldrig mer predika i pingstkyrkor.

Att så inte skett kan bara ha två sannolika förklaringar. Den mindre tilltalande är att olika befattningshavare vid universitetet bedöms med olika måttstockar. Universitetets rektor kan engagera sig i organisationer vars verksamhet svårligen låter sig förenas med universitets värdegrund, som också betonar vikten av (käll)kritiskt tänkande, utan att detta får några konsekvenser, medan en vanlig professor, lektor eller adjunkt som uttrycker sig olämpligt (eller ”ovärdigt”) på sin fritid riskerar att drabbas av disciplinära åtgärder.

Den andra förklaringen är att universitetets hantering av fallet Erik Svensson var ogenomtänkt och att universitetets representanter inte insett vilka konsekvenser deras ståndpunkter skulle få.

Som Academic Rights Watch argumenterat i en avslutande debattartikel i Sydsvenska Dagbladet, är den centrala frågan inte huruvida någon uppfattas som representant för universitetet utan om han eller hon de facto agerar som representant för myndigheten, dvs på universitetets vägnar och i universitetets namn. Att en person presenteras som anställd vid ett universitet innebär inte att den personen kan betraktas som representant för myndigheten. Det är kort sagt inte så att universitetet har en generell rätt att agera då en anställds handlande inte är förenligt med universitetets värdegrund. Det skulle exempelvis leda till att alla katoliker vid universitetet bara genom sin trostillhörighet kan uppfattas skada universitetets varumärke då katolska kyrkan också motsätter sig samkönade relationer – och dessutom kvinnliga präster.

Att Erik Svensson skulle ha twittrat som representant för Lunds universitet är lika osannolikt som att Per Eriksson predikade i Svedala på universitetets uppdrag. I båda fallen är det frågan om agerande av privatpersoner som också råkar inneha olika befattningar vid Lunds universitet.

Per Eriksson kan således lugnt fortsätta att predika i vilka sammanhang han finner för gott. Han har en grundlagsskyddad rätt att hysa vilka religiösa uppfattningar som helst, t.o.m. sådana som inte är förenliga med universitetets värdegrund, uppfattningar han f.ö. inte ens behöver redovisa. Han har dessutom rätt att, som regeringsformen uttrycker det (2 kap. 1 §), ”ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”.

På motsvarande sätt har Erik Svensson och alla andra anställda vid Lunds universitet all rätt i världen att hysa och ge uttryck för vilka uppfattningar de så önskar. Det som ytterst reglerar en universitetsanställds yttrande- och åsiktsfrihet är inte godtyckliga tolkningar av vad som är skadligt för universitetets varumärke, utan vad som är tillåtet enligt svensk lag, och inte heller universitetsanställdas yttrandefrihet kan begränsas annat än genom lag. Universitetet gör bäst i att hålla tassarna borta.

EJO/MZ