”Bristande kvalitet” blev ”utvecklingspotential”: så skönmålas verksamheten i högskolornas nyhetsrapportering

Enligt grundlagen ska högskolornas nyhetsrapportering präglas av saklighet och opartiskhet så att skattebetalarna får en rättvisande bild av verksamheten. Men en undersökning som Academic Rights Watch gjort visar att verkligheten är en annan: högskolorna redovisar nästan inga negativa nyheter och när de gör det skönmålar de ofta verkligheten. Från att vara en service till skattebetalarna har nyhetsvalet på hemsidorna blivit ett strategiskt verktyg i varumärkets tjänst.

Högskolorna har enligt lag kravet på sig att informera om verksamheten (högskolelagen 1 kap 1§). Det kan de göra t.ex. genom att lägga upp nyheter på hemsidorna. När så sker ska enligt grundlagen saklighet och opartiskhet råda (regeringsformen 1 kap 9 §).

Dessa principer kommer t.ex. till uttryck i Malmö högskolas kommunikationspolicy. Där framhålls att ”Malmö högskola ska alltid skildra sakförhållanden på ett korrekt och nyanserat sätt”. Vidare:

Om ett budskap ska upplevas som trovärdigt måste mottagaren ha förtroende för avsändaren. Detta innebär att Malmö högskola måste vara beredd att berätta om både styrkor och svagheter som rör verksamheten. Alla försök att dölja en obehaglig sanning eller att medvetet sprida bara positiva nyheter skadar högskolans trovärdighet och måste undvikas.

Ett annat sätt att se på extern information utgår från New Public Management (NPM). Enligt NPM ska statliga högskolor styras som om de vore privata företag som konkurrerar med varandra, t.ex. om studenter. För att kunna hävda sig i denna konkurrens anses en högskola nödgad att skapa ett starkt ”varumärke”. Den externa informationen till allmänheten ses sedan som ett strategiskt verktyg i varumärkesbyggandets tjänst.

Det är lätt att hitta NPM-tendenser i högskolornas kommunikationsdokument. Enligt Umeås policy ska extern information om utbildningen bl.a. ha som syfte ”att öka kännedomen om och de positiva attityderna till Umeå universitet bland potentiella studenter m.fl. i hela landet”, ”att fler potentiella studenter ska välja Umeå universitet som förstahandsalternativ och att öka antalet sökande per plats” och ”att få fler sökande att påbörja och slutföra sina studier vid Umeå universitet”. I Linnéuniversitetets kommunikationspolicy kan man läsa att syftet med extern kommunikation bl.a. är att ”skapa en positiv attityd till och öka förtroendet för Linnéuniversitetet” och ”öka antalet blivande studenter som väljer Linnéuniversitetet i första hand”.

Att dessa båda mål – objektivitet och varumärkesbyggande – inte alltid är så lätta att förena är uppenbart. Att sakligt informera om högskolans tillkortakommanden är kanske inte det bästa sättet att stärka varumärket, åtminstone inte på kort sikt (och vilken högskoleledning tänker långsiktigt nu för tiden?). Att ge en förskönad bild kan framstå som det mer attraktiva alternativet.

Ett sätt att testa hur mycket NPM-tänkandet slagit igenom vid en högskola är därför att studera hur högskolan i praktiken hanterar denna grundläggande konflikt. I vårt första test studerade vi förhållandet mellan positiva, neutrala och negativa nyheter som högskolorna lade upp under en slumpvis vald månad (oktober 2014). Vi förväntade oss enligt ovan att få högskolor skulle rapportera negativa nyheter om den egna verksamheten.

Förväntningen besannades. Under den valda månaden registrerade vi sammanlagt 211 nyheter på hemsidorna. Av dessa var 72 positiva, 131 neutrala men endast 8 negativa. Exempel på positiva, neutrala respektive negativa nyheter var ”Högt söktryck till vårens utbildningar” (Malmö högskola), ”Elever från Västerhöjd provar på studentlivet” (Högskolan i Skövde) och ”Göteborgs universitet tappar 19 placeringar i THE-rankning” (Göteborgs universitet). I tvivelsfall klassade vi en nyhet som negativ. En granskning av pressmeddelandena under samma månad gav likartat resultat: ytterst få sådana gav en negativ bild av den egna högskolan.

Någon kan invända att det inte finns så många negativa nyheter om högskolorna som är av allmänintresse. Men det stämmer knappast. I själva verket finns det mycket man skulle kunna ta upp: en tongivande professor lämnar högskolan, en fällande dom i arbetsdomstolen, missnöje i medarbetarenkäter, för lite undervisningstimmar för humanister, kurser som läggs ner, dålig utdelning i form av externa medel etc. Men som sagt: mycket lite av detta tycks nå allmänheten via högskolornas hemsidor.

I en fördjupad studie granskade vi högskolornas rapportering kring UKÄ:s utvärderingar av utbildningar, där det inte brukar råda brist på negativa utlåtanden. Vi tittade på fyra utvärderingsomgångar 2014: ”pedagogik, didaktik och utbildningsvetenskap”, ”speciallärarutbildningar och specialpedagogik”, ”idrottsvetenskap och militärvetenskapliga utbildningar” samt ”sjuksköterska och omvårdnadsutbildningar”.

Resultatet var även denna gång slående. Trots att 47% av alla utvärderade utbildningar fick betyget ”bristande kvalitet” var bara 12% av högskolornas nyhetsrubriker kring utvärderingarna negativa. Endast fyra nyhetsrubriker innehöll något ord som började på ”brist”. En variant var att i nyhetsrubriken bara betona godkända utbildningar och bortse från underkända. Malmö högskola fick t.ex. två av sina speciallärarutbildningar underkända och en godkänd (specialpedagogik). Det ledde till rubriken: ”Magister i specialpedagogik godkänd”. Försvarshögskolans hantering av samma situation (två underkända, en godkänd) föranledde rubriken ”Försvarshögskolan fortsätter att stärka officersutbildningens vetenskapliga grund”. I brödtexten framhåller rektor det positiva i att ”UKÄ pekar på utvecklingspotentialen i våra utbildningar”.

Anmärkningsvärt är också att vissa högskolor konsekvent underlåter att rapportera kring UKÄ:s utvärderingar. Inte någon av de utvärderingsomgångar som vi uppmärksammade ledde till en nyhet på Göteborgs eller Lunds hemsida. På sätt undviker man att redovisa negativa nyheter om det egna lärosätets utbildningar utan att bli anklagad för osaklighet. Å andra sidan kan man fråga sig om dessa högskolor lever upp till högskolelagens krav på att informera om verksamheten. Det finns ett uppenbart allmänintresse, inte minst bland presumtiva studenter, att få veta hur utbildningarna står sig i kvalitetshänseende. Såväl Skånska dagbladet som Sydsvenska dagbladet, de båda största lokaltidningarna, rapporterade om utvärderingarna men, såvitt vi kan se, alltså inte universitetet självt, inte ens när åtta av tio sjukvårdsutbildningar blev underkända.

Samtidigt som många högskolor syndar får andra godkänt. Till dem hör högskolorna i Halmstad och Kristianstad, Karlstads universitet samt Karolinska institutet. När KI fick nästan alla specialistsjuksköterskeutbildningar underkända kommenterade dekanen nederlaget så här: ”Vi ska inte ge utbildningar som får omdömet bristande kvalitet, utan vi ska jobba så att vi får hög kvalitet på alla våra utbildningar.”

Det är, i ljuset av dessa iakttagelser, svårt att dra någon annan slutsats än denna: för de flesta högskolorna är varumärket minst lika viktigt som att uppfylla lagens krav på att informera allmänheten om verksamheten på ett sakligt och opartiskt sätt. I konfliktfall får många gånger lagen och medborgarna dra det kortaste strået. Många negativa fakta om högskolan kommer aldrig till skattebetalarnas kännedom, och när man motvilligt medger en brist är det selektiv rubriksättning och förskönande omskrivningar som gäller.

Du hittar Academic Rights Watch utredning kring högskolornas nyhetsrapportering, inklusive data, här.

Också relevant: rektorerna vill avskaffa UKÄ:s varumärkeshotande granskning och i fortsättningen hålla i utvärderingen av utbildningarna själva.

Text: EJO/MZ

Grävning: Susanne Koppel

 

 

 

 

This entry was posted in Myndighetsutövning and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.