Kränkande akademi? Medarbetarenkät i Lund spelar NPM i händerna

Den akademiska kulturen är i sig kränkande. Det är den överraskande slutsatsen av en undersökning kring en medarbetarenkät vid Lunds universitet. Slutsatsen ger stöd för New Public Management, vars grundsats är att företrädare för den akademiska professionen ska misstros och kontrolleras – tydligen på goda grunder. Vi finner dock att undersökningen, som utförts av dåvarande vicerektor Ingalill Rahm Hallberg och universitetslektorn Christer Eldh, uppvisar en rad metodologiska och intellektuella brister.

Vad hände med den där medarbetarenkäten i Lund? frågade vi oss nyligen. Vi fann en utredning, utförd av dåvarande vicerektor Ingalill Rahm Hallberg och universitetslektorn Christer Eldh, vars innehåll fick oss att höja på ögonbrynen. I enkäten, som vi kommenterat i ett tidigare inlägg, svarade 13,6% att de lagt märke till att någon blivit utsatt för kränkande särbehandling vid arbetsplatsen de senaste sex månaderna och 7,1% att de själv blivit utsatta under samma tidsperiod. 40% svarade att de tvekade att säga sin uppfattning av rädsla för repressalier.

Kränkningssifforna är högre än motsvarande siffor för icke-akademiska myndigheter. Exempelvis var vid en jämförbar undersökning vid Landstinget i Sörmland siffrorna 11% respektive 3%. Arbetsmiljöverket meddelade i sin stora arbetsmiljöundersökning 2005 att 9,3% av de anställda varit utsatta för mobbning under de senaste 12 månaderna. I LU:s fall gällde frågan hälften så kort tid. Siffran borde i så fall vara runt 4,6% snarare än 7,1%.

Är kränkande särbehandling alltså särskilt utbredd inom högskolan? Betyder det i så fall att högskolan enligt svensk arbetsmiljölagstifting är skyldig att ingripa oftare än andra myndigheter, t.ex. genom att införa särskilda yttranderegler för akademiker? Det vore en anmärkningsvärd slutsats. Kan den dras?

I utredningen förklaras vilken definition av kränkande särbehandling som använts i enkäten (sid. 21):

Som definition på kränkande sär­behandling användes en strikt och vedertagen definition av vad som menas med kränkande särbehandling. Den löd: ”Kränkande särbehandling (mobbning), är ett problem på en del arbetsplatser och för en del anställda. För att kalla något ”mobbning” ska den kränkande särbehandlingen ske vid upprepade tillfällen under en längre period och personen som är utsatt för detta upplever svårigheter att försvara sig. Det räknas inte som ”mobbning” om två lika starka personer har en konflikt eller om det gäller en enstaka händelse.”

Om vi bortser från att definitionen knappast är särskilt strikt då den är cirkulär – kränkande särbehandling definieras i termer av sig själv – överensstämmer den inte med den som faktiskt anges i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS 1993:17 1 §):

Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.

Att det ska röra sig om styrkeskillnad förklaras i kommentarerna kring definitionen. Vi ser nu att i Rahm Hallbergs/Eldhs definition har rekvisitet ”kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap” utelämnats. Då den andra definitionen finns i författningen måste den sägas vara den juridiskt korrekta definitionen (som också är förvånansvärt luddig för att göra anspråk på att reglera yttrandefriheten). Den i enkäten angivna definitionen, som skulle vägleda anställda i att ta ställning i frågan, är alltså rättsligt felaktig.

Definitionen är dessutom felaktig på ett sätt som är relevant i sammahanget, då den är för vid: beteenden kan falla under Rahm Hallbergs/Eldhs definition utan att falla under den rättsligt korrekta definitionen. Det betyder att dessa beteenden är lagliga så länge det inte finns någon annan lag som förbjuder dem. I den mån det rör sig om yttranden vore det olagligt av universitetet att förbjuda, eller på annat sätt motverka, dem då ingrepp i yttrandefriheten måste ha konkret stöd i lag för att inte strida mot grundlagen.

Viss forskningskritik torde t.ex. falla under Rahm Hallbergs/Eldhs definition utan att falla under den juridiska definitionen. Att en lektor i ett seminariesammanhang upprepat och i negativa ordalag kritiserar en doktorands forskning, där doktoranden upplever svårigheter att försvara sig på grund av han eller hon av naturliga skäl befinner sig i ett intellektuellt underläge, kan uppfattas som kränkande särbehandling enligt den första men knappast enligt den andra definitionen. Sådan kritik har alltid varit en accepterad del av det kollektiva akademiska sanningssökandet, även om en mildare ton ofta är att rekommendera, och leder knappast till att doktoranden ”ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”.

Hur många av de fall som rapporterats som ”kränkande särbehandling” är verkligen sådana i rättslig mening? I hur många fall är det enbart fråga om beteenden som faller under denna vidare definition och som därför inte nödvändigtvis behöver aktivera högskolans arbetsmiljöansvar? Rahm Hallbergs/Eldhs utredning besvarar tyvärr inte dessa frågor.

En annan felkälla som verkar i samma riktning är att man, angående frågan om man sett andra bli kränkta, inte räknat bort svar som kommer från små avdelningar. Kränkande särbehandling i en liten avdelning kan förväntas iakttas av samtliga anställda. Samma händelse kommer därför att rapporteras många gånger. Av detta skäl har i vissa fall liknande undersökningar som gjorts vid andra myndigheter bara tagit med svar från avdelningar med 30 personer eller fler. Denna felkälla medges i Rahm Hallbergs/Eldhs utredning där det anges att den kan förklara en del av den höga procentsiffran av kränkningar som observerats av andra.

Men för att återgå till definitionsfrågan: varför har då den felaktiga definitionen valts och inte den som svarar mot lagtexten? Så här skriver man i analysen av enkätsvaren:

Möjligen illustrerar dessa påståenden det som populärt brukar benämnas den akademiska kulturen där yttrandefrihet ibland används som argument för att man ska kunna säga vad man vill och hur man vill även om det innebär att man är nedlåtande eller kränkande mot andra.

Enkätsvaren tas här som stöd för Rahm Hallbergs/Eldhs generella kritik av ”den akademiska kulturen”. Frågan uppstår nu om den vida definitionen av kränkande särbehandling valts tendentiöst för att få ett resultat – fler rapporterade kränkningar – som kan ge stöd särskilt för Rahm Hallbergs käpphäst om den kränkande akademin. Det är inte bra att den frågan måste ställas; det skadar förtroendet för undersökningen och för Rahm Hallberg själv.

Oavsett detta ger redogörelsen knappast stöd för tesen om just de akademiska kränkningarnas stora omfattning, något som Rahm Hallberg återkommer till i en intervju gjord med henne i Universitetsläraren. Jämför hennes analys ovan med vad som står tidigare i samma dokument (sid. 21):

En signifikant skillnad fanns också avseende anställningskategori där 9,9% av lärarna, 9,1% av personer med annan anställning, 7,3% av administrativ/teknisk och bibliotekspersonal, 5,5% av annan forskare, 5,2% av professorerna och 4,9% av doktoranderna angav att de själva blivit utsatta för kränkande särbehandling.

Administrativ-teknisk personal och bibliotekspersonal samt personer med annan anställning är överrepresenterade men ingår inte i den akademiska kulturen såsom denna vanligen förstås. Vidare: vem kränker professorerna om inte överordnade? Andra företrädare för verksamheten kan enligt den definition som används i analysen svårligen kränka professorerna, då dessa har en särskild (akademisk) styrkeposition i förhållande till kollegor. Möjligen kan ett helt lag av professorer gemensamt uppnå den relativa styrkeposition som krävs för att kränka en ensam professor (se nedan), men det ligger närmare tillhands att fråga om det kanske snarare finns en kränkningskultur bland cheferna än bland företrädarna för verksamheten.

Slutsatsen så långt blir att det finns flera konkreta skäl att iaktta största försiktighet vid tolkningen av enkätsvaren. Underlaget ger inte stöd för slutsatsen att kränkande särbehandling, i arbetsrättslig mening, skulle förekomma oftare inom den akademiska kulturen än inom andra områden.

Ytterligare en faktor måste beaktas. Även om upprepad kritik inom vetenskapen i extrema fall kan leda till att någon utesluts ur forskningsgemenskapen är detta inte nödvändigtvis något som enligt lag kräver ledningsingripande, trots att det rör sig om kränkande särbehandling i lagens mening. Ett exempel kan vara en person som, i andra forskares ögon, envist förnekar vetenskapliga fakta. Ett uppmärksammat fall i Lund rör en debatt kring en professor i parapsykologi, som på grund av uppfattningen att paranormala fenomen faktiskt existerar torde känna sig ganska ensam på universitetet, särskilt efter att en rad andra professor kollektivt upprepat negativ kritik mot professorn i media.

Ett annat exempel är utmärkelsen ”årets förvillare” som utdelas av föreningen Vetenskap och folkbildning. 2004 gick utmärkelsen till en forskare vid Karolinska Institutet för hans, som det heter i den negativt laddade motiveringen, ”mångåriga, lika tvärsäkra som onyanserade varningar för allehanda negativa hälsoeffekter av elektromagnetiska fält”. Vissa kunde hävda att det är fråga om ”negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”, även om det är sant att ännu ingen utsetts till årets förvillare flera gånger.

Ett upprepat kollektivt markerat avståndstagande av denna typ kan vara det bästa sättet att nå sanningen och förhindra spridandet av villfarelse. Sanningssökandet är i vetenskapen överordnat varje annat mål, inklusive arbetsmiljööverväganden. Denna målprioritering reflekteras i grundlagens krav på vidaste möjliga yttrandefrihet i vetenskapliga angelägenheter (2 kap. 23 §) samt på att forskningens frihet ska respekteras (2 kap. 18 §).

Det är alltså, återigen, en missuppfattning att tro att kränkande särbehandling, i den mån det handlar om yttranden, skulle vara någonting som automatiskt måste åtgärdas inom vetenskapen, även om den korrekta definitionen används. Arbetarskyddsstyrelsens författning Kränkande särbehandling i arbetslivet kan mycket väl övertrumfas av grundlagens försvar av vetenskapens särställning. Att hävda motsatsen – att generellt ställa arbetsmiljön över grundlagen – är inte bara rättsligt felaktigt utan innebär i själva verket ett kontroversiellt vetenskapsteoretiskt ställningstagande: att man därigenom främjar vetenskapens mål.

Tillbaka till lundaenkäten. Hur många av de rapporterade fallen av ”kränkande särbehandling” rörde denna typ av rent vetenskapliga fall, där grundlagen måste anses övertrumfa arbetsmiljörätten? Även den frågan lämnas i utredningen obesvarad. Den allmänna lärdomen är att en personalenkät som även riktar sig till akademisk personal måste skilja mellan vetenskapliga (seminarier, konferenser etc.) och icke-vetenskapliga situationer där kränkande särbehandling förekommit. Endast de senare är klara fall där det enligt lag krävs ledningsingripande.

I Rahm Hallbergs/Eldhs utvärdering finns tyvärr få tecken på medvetenhet om vilket intellektuellt gungfly de befinner sig på. De är inte ensamma: att döma av våra stickprov har ingen högskola som utfört likande enkätundersökningar t.ex. lyckats göra den avgörande distinktionen mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga fall. Möjligen krävs det en annan sorts kompetens, av den mer reflekterande sorten, för att man ska kunna begripa sådana sammanhang än den som högskoleledningar, eller deras inhyrda arbetsmiljökonsulter, normalt kan frambringa.

Not: Rahm Hallberg är aktuell för att som ordförande för universitetets motionsanläggning Gerdahallen i olika sammanhang ha uttryckt sig starkt förklenande mot en mot ledningen kritisk motionär. En händelse spelades in och efter att ett referat publicerats i Sydsvenskan valde Rahm Hallberg att avgå. Då referatet ifrågasatts av en annan ledningsrepresentant publicerar vi inspelningen här. Rahm Hallberg blev nyligen invald i regeringens forskningsberedning – ett forum för Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, att diskutera de forskningspolitiska prioriteringar som regeringen kommer gå fram med under mandatperioden.

EJO/MZ

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.