Som ett led i en personalsatsning uppmanades anställda vid Lunds universitet 2011 fylla i en enkät om hur de upplevde sin situation, vilket måste anses vara ett utmärkt initiativ. Drygt hälften av alla tillfrågade tog uppgiften på allvar och besvarade enkäten trots att de uppgifter som lämnades var av delvis känslig natur.

Det rör sig om sammanlagt 3 500 personer. Resultatet måste dock ha fått mången chef vid LU att sätta i halsen. De kanske mest anmärkningsvärda resultat som framkommit i media är:

• 7% av de som svarat, mestadels kvinnor inom administrationen, anser sig vara utsatta för kränkande behandling (ibland beskrivet som kränkande särbehandling), framför allt av personer i ledande ställning. Det gör cirka 300 personer som känner sig kränkta av mestadels chefer.

• 40% av de som svarat är osäkra på att de kan säga vad de tycker utan att det får negativa konsekvenser för dem. Detta sägs gälla i högre grad administrativ personal och unga akademiker.

• Medarbetares förtroende för ledningen minskar ju högre upp ledarna sitter i LU:s hierarki. Medarbetarna har lägst förtroende för rektorsgruppen. Det framgår inte hur stort detta förtroende är, men man får förmoda att det är betydligt mindre än det hade kunnat vara.

• Över 60 procent av medarbetarna anser att beslutsfattarna, dvs cheferna, inte lyssnar på dem och inte tar deras idéer och förslag på allvar.

Det är bra att universitetsstyrelsen uttryckt att man är ”djupt bekymrad” över dessa problem och vill göra någonting åt saken. Men det finns anledning att tvivla på att de mått och steg som vidtagits är riktiga. Tvärtom riskerar de enligt vår mening att förvärra situationen ytterligare.

Resultaten ovan pekar alla i samma riktning: att det finns ett lednings- och förtroendeproblem vid LU som når ända upp till rektorsgruppen. Problemet är att den person som fått i uppdrag att utreda och föreslå åtgärder, vicerektor Nils Danielsen, själv ingår i denna grupp. Vi måste nu ställa oss frågan: är det rimligt att personer i den högsta ledningen själva utreder LU:s ledningsproblem? Det är visserligen sant att Danielsen nyligen tillträtt som vicerektor och inte ingått i rektorsgruppen någon längre tid. Men han var tidigare dekan, dvs fakultetschef. Vet vi t ex att Danielsen inte själv som dekan är en part i ärenden som nu ska utredas?

I Universitetsläraren, SULF:s medlemsskrift, kan vi läsa: ”Alla fall som rör kränkande särbehandling – sju procent säger att de själva varit utsatta – har särskilt rapporterats till fakulteterna”. Dessa fall har alltså delegerats till chefer för vilka de anställda generellt sett inte har störst förtroende och där det inte kan uteslutas att cheferna själva tillhör dem som utsatt medarbetare, t ex kvinnor inom administrationen, för kränkande särbehandling.

Om universitetsstyrelsen inte vill ytterligare späda på den förtroendekris som enkätsvaren vittnar om måste den hantera situationen med största sensibilitet och respekt. Detta är knappast förenligt med att ledningsgruppen runt rektor Per Eriksson nu får utreda ledningsproblemen vid LU eller att dekanerna får utreda förmodad kränkande särbehandling inom sina egna fakulteter där de själva mycket väl kan vara part i målet. Istället bör såväl enkätsvaren som de förmodade kränkningarna utvärderas av en oberoende instans och inte internt inom LU.