Autonomireformens bäst bevarade hemlighet: alla anställningar måste utlysas

En konsekvens av autonomireformen som hittills inte uppmärksammats är att samtliga anställningar vid landets högskolor måste utlysas och tillsättas i konkurrens efter bedömning av förtjänst och skicklighet. Överraskande nog gäller det även timanställningar, som också är överklagbara. Då timanställning tenderar att vara inkörsporten till fast anställning via inlasning betyder det att möjligheten att få tillsvidareanställning utan att någonsin blivit seriöst kvalitetsbedömd minskat. Det torde på sikt leda till större kompetens hos lärare och forskare och högre kvalitetet i verksamheten. En annan positiv konsekvens är att färre kommer att vilja krångla med timanställningar till förmån för längre anställningsformer och i förlängningen fasta anställningar.

Autonomireformen, som trädde i kraft den 1 januari 2011, hade som syfte att minska regleringen av högskolan för att garantera forskningens och undervisningens frihet från statligt inflytande. I de förarbeten som gjordes i propositionen, En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor (prop. 2009/10:149) betonas att högskolans uppgift att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen förutsätter en hög grad av självbestämmande. En sådan utveckling är förstås utmärkt och i linje med Unescos rekommendationer, som vi har hänvisat till flitigt i tidigare ärenden. Autonomireformen påverkade i huvudsak tre områden: organisationen av högskolan, anställning av lärare och utbildningen.

När det gäller högskolans, dvs. ledningens, ökade frihet att själv bestämma om den interna organisationen, har vi tidigare tvingats konstatera att den dessvärre lett till minskad frihet för lärare och forskare. Kollektivt beslutsfattande och representation av lärare på alla nivåer har i många fall ersatts av ökad linjestyrning och minskat kollegialt inflytande. I detta avseende har alltså det praktiska resultatet av autonomireformen kolliderat med syftet, som ju var att öka den akademiska friheten.

Anställning av lärare är ett annat område som omfattas av autonomireformen. Till skillnad från frågan om högskolans interna organisation kan avregleringen faktiskt få mycket positiva effekter i ett annat avseende. Även om få tycks känna till det förhåller det sig nämligen så att fr.o.m. den 1 januari 2011 måste alla anställningar vid landets högskolor föregås av utlysning. Denna aspekt talas det tyst om, och vi måste erkänna att vidden av avregleringen inte har gått upp för oss själva förrän helt nyligen. Så här ligger det till:

Före autonomireformens ikraftträdande den 1 januari 2011 fanns en rad undantag när det gällde anställningar som måste utlysas. Dessa bestämmelser fanns i högskoleförordningen (1993:100) 4 kap. 18 §:

Innan en lärare anställs tills vidare eller tills vidare för viss tid skall högskolan kungöra anställningen till ansökan ledig och genom annonsering eller ett därmed likvärdigt förfarande informera om den. Detta gäller dock inte
1. anställning som avser en tid som är kortare än sex månader,
2. anställning av adjungerad lärare, timlärare och gästlärare,
3. anställning, utom anställning som professor eller forskarassistent, av
 den som har företrädesrätt till återanställning eller till anställning med högre
sysselsättningsgrad eller av den som omplaceras på grund av 7 § andra
stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Detta betyder alltså att en prefekt hade rätt att anställa exempelvis timlärare utan föregående utlysning. I förstone kan detta verka rimligt. Utan större byråkratiskt krångel kunde en institution klara tillfälliga toppar i arbetsbelastningen genom att anställa någon man fann lämplig.

Baksidan med systemet var det utbredda missbruket. För många har den första timläraranställningen varit det första steget på vägen till ett fast lektorat. Timläraranställningar övergår lätt i sex-månaders vikariat, som kan förlängas. Detta var visserligen inte tillåtet, men som vi kunnat visa i tidigare ärenden (som finns sammanfattade i våra årsberättelser) har det ändå förekommit i stor omfattning. När en mindre nogräknad prefekt förnyat sex-månadersförordnanden tillräckligt många gånger träder LAS in och vips har institutionen fått en ny lektor, som aldrig genomgått någon seriös bedömning i konkurrens med andra sökande. Det finns exempel på personer vars förtjänster granskats första gången i samband med ansökan om befordran till professor.

Systemet ledde också till att institutioner varit mindre benägna att inrätta fasta tjänster. I den bästa av alla NPM-världar, där varje enhet bär sina egna kostnader, tvingas prefekter mer eller mindre att lösa undervisningsbehovet genom tillfälliga anställningar. Från ett akademiskt frihetsperspektiv är detta förkastligt, eftersom det är osannolikt att den som för sin försörjning är beroende av prefekters gunst vågar kritisera en institutionsledning vad den än hittar på.

I och med autonomireformen gjordes emellertid en väsentlig förändring i regelverket som i korthet består i att 18 § i högskoleförordningens 4 kap. togs bort, vilket framgår av SFS 2010:1064 (s. 8). Fr.o.m. den 1 januari finns alltså inte längre några undantag när det gäller kravet på att anställningar ska utlysas. Av propositionen, En akademi i tiden, framgår att regeringen ansåg att bestämmelserna i anställningsförordningen är tillräckliga: ”När det gäller information om lediga anställningar gäller bestämmelserna i anställningsförordningen (1994:373)” (s. 71).

Vad säger då anställningsförordningen? Jo, följande:

6 § En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid.
När det gäller en anställning som regeringen skall besluta om efter förslag eller anmälan från en myndighet eller dess chef, skall myndigheten informera om den lediga anställningen.
Någon information behöver inte lämnas, om särskilda skäl talar mot det.
7 § Information om myndighetens beslut om anställning skall lämnas på myndighetens anslagstavla.
Första stycket behöver inte tillämpas vid
— anställning som beräknas vara högst sex månader,
— anställning av dem som redan är aspiranter hos myndigheten.
8 § Ett anslag enligt 7 § skall innehålla uppgifter om
1. vilken dag som det sattes upp på anslagstavlan,
2. vad som gäller i fråga om överklagande,
3. de avvikande meningar som har antecknats i protokollet eller i någon annan handling.

Observera att 6 § nu får som konsekvens att samtliga anställningar måste utlysas. Enda undantaget gäller anställningar för vilka det finns särreglering, exempelvis kallelseförfarande av professorer. Det gäller alltså även kortare timläraranställningar, som formellt är att betrakta som s.k. allmän visstidsanställning (ALVA), och för ALVA finns ingen särreglering.

Information om myndighetens beslut om vem som anställts behöver däremot inte lämnas om anställningen beräknas vara högst sex månader. Men eftersom det är ett myndighetsbeslut som ligger till grund för anställningen är det i princip möjligt att överklaga också timanställningar. Den som överklagar kan hänvisa till att bedömningsgrunden för statliga anställningar ytterst går tillbaka på regeringsformens 12 kap. 5 § där man kan läsa följande: ”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Samma sak föreskrivs i lagen (1994:260) om offentlig anställning:

4 § Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Alltså: när en arbetsgivare vill anställa någon, måste man ”på något lämpligt sätt informera om detta.” Den befattningshavare som underlåter att utlysa tjänster riskerar alltså att begå tjänstefel. Härefter måste det ske någon form av bedömning av vilken av de sökande som är skickligast, vilket endast får ske genom att man fäster avseende ”vid sakliga grunder”. Om man som sökande till en anställning, inte delar den bedömning som gjorts, kan man överklaga tillsättningsbeslutet hos Överklagandenämnden för högskolan.

Detta är goda nyheter för den svenska högskolan. Förra regeringen har, kanske utan att inse det, medverkat till att sätta ett staket kring högskolan. Långt färre bör i fortsättningen kunna anställas utan att en bedömning av dennes skicklighet och förtjänst gjorts i jämförelse med andra sökanden. På kort sikt kommer detta förstås att leda till ökad byråkrati men i det längre perspektivet till ökad kvalitet och minskad nepotism. Vår förhoppning är att överklagandefrekvensen kommer att öka, att inlasningar kommer att minska, samt att frågan om tjänstefel får större uppmärksamhet. En långsiktig konsekvens är förhoppningsvis att man i stället för att trassla med timanställningar inrättar fler fasta tjänster som utlyses och tillsätts i konkurrens.

EJO/MZ

This entry was posted in Tjänstetillsättningar and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.