Ett minimikrav på rättssäkerhet är att ett universitet följer sina egna interna regler, särskilt vid uppsägningar av akademisk personal. Men som ARW kan dokumentera har personalchefen vid Luleå tekniska universitet vid flera tillfällen köpt ut lärare i strid med den egna arbets- och delegationsordningen. Den demokratiska och fackliga insynen har också varit minimal. Vi granskar hur det gick till i ett aktuellt fall när lektor Per Zetterfalk vid Institutionen för konst, kommunikation och lärande skrev under ett avtal om ”egen uppsägning”.

En fundamental del av den akademiska friheten är att lärare och forskare inte kan sägas upp utan att det sker på ett rättssäkert och transparent sätt. Ett system där chefer kan avskeda lärare godtyckligt skulle göra det möjligt att rikta repressalier mot lärare enbart på grund av deras åsikter och utgöra ett direkt hot mot yttrande- och åsiktsfriheten. Då frågan är central för demokratin måste det också finnas tillräcklig insyn i uppsägningsprocessen.

Dessa principer om rättssäkerhet och demokratisk transparens skyddas t.ex. i Unescos rekommendationer för högre utbildning (1997):

48. No member of the academic community should be subject to discipline, including dismissal, except for just and sufficient cause demonstrable before an independent third-party hearing of peers, and/or before an impartial body such as arbitrators or the courts.

I svensk arbetsrätt motsvaras kravet på “just and sufficient cause” av villkoret att uppsägning måste ske “på saklig grund”, dvs. med hänvisning till utförandet av arbetsuppgifterna. Enligt 2 kap. i högskoleförordningen ska vidare ärenden som rör uppsägning på grund av personliga förhållanden prövas av en personalansvarsnämnd eller, om sådan inte inrättats, av högskolans styrelse. I båda fallen ska verksamheten vara representerad.

Tyvärr finns det ändå strategier som en högskola kan använda sig av för att göra sig av med obekväma lärare, även om det inte finns sakliga skäl för uppsägning. Den vanligaste är att hota läraren med uppsägning av personliga skäl och (normalt) två månadslöner såvida han eller hon inte går med på att bli ”utköpt”, dvs. skriver på ett avtal om ”egen uppsägning” mot att få ett högre avgångsvederlag. Ett fall som vi dokumenterat gällde Claus Persson, som fick 1,1 miljoner för att lämna sin lektorstjänst vid Lunds universitet.

Om det inte finns saklig grund kan fackets representant påpeka att hotet är tomt och att man ämnar stämma högskolan i arbetsdomstolen om det förverkligas. Utan fackföreningen i ryggen befinner sig den pressade läraren i ett juridiskt informationsunderläge och har obefintliga möjligheter att driva en process utan att riskera att bli ruinerad på kuppen. Det senare gäller även om läraren enbart har stöd av extern advokat, vilket gynnar högskolan då det i praktiken bara är facket som har de finansiella resurser som krävs för att trovärdigt hota med stämning.

Hur det kan gå till när demokratins skyddsmekanismer sätts ur spel illustreras av det aktuella utköpet av Per Zetterfalk vid Institutionen för konst, kommunikation och lärande, Luleå tekniska universitet. Här bryts det såväl mot LTU:s eget regelverk som mot principerna om insyn och facklig medverkan. Flera lagar överträds när man sedan ska försöka försvara utköpet mot kritik.

2014-12-05 skriver Zetterfalk och HR-chefen (personalchefen) Elisabet Sundelin på ett avtal där Zetterfalk går med på att lämna sin lektorstjänst mot 330 000 kronor i avgångsvederlag. Ärendet har föregåtts av förhandlingar där Zetterfalk företrätts av den kände advokaten Michael Fischbein. LTH förbinder sig att betala advokatarvodet om 100 000 kronor. I en bilaga, undertecknad Sundelin, beviljas entledigande från den i avtalet angivna tiden 2014-12-31. Vari den ursprungliga konflikten bestått framgår inte av avtalet och spelar heller ingen roll för den kritik vi ska rikta mot LTU.

När vi studerade LTU:s arbets- och delegationsordning noterade vi emellertid att HR-chefen inte haft behörighet att ingå utköpsavtal för universitets räkning (10.3.2). Befogenhet att ingå sådana avtal tillkommer, visar det sig, endast rektor och universitetsdirektör, dvs. chefen för verksamhetsstödet (t.ex. 10.1.1).

En obehörig anställd har alltså fått köpa ut Zetterfalk. Det bådar inte gott. Enligt avtalslagen är ett avtal som undertecknats av obehörig ogiltigt så länge som ingen behörig bekräftat avtalets rättskraft. Samma lag föreskriver att den som tecknar avtal har rättsligt ansvar att säkerställa att behörigheten finns. Det har HR-chefen uppenbarligen inte gjort.

Insynen lämnar också åtskilligt i övrigt att önska. Enligt arbets- och delegationsordningen krävs att det ”för varje beslut i ett ärende upprättas en handling som visar … vem som varit föredragande, och vem som har varit med om den slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet” (1.2). Ingen sådan information finns angiven i beslutet att ingå avtal med Zetterfalk).

Sacos representant, Daina Dagis, har enligt avtalet intygat att förbundet inte har något att invända mot överenskommelsen. Hennes namn förkommer där i tryck; dock saknas hennes underskrift. Vi får anta att hon inte var med för annars hade hon väl undertecknat. På det beslut som ligger som bilaga ska vidare prefekten/enhetschefen skriva under men där har istället någon med oläslig handstil och utan namnförtydligande undertecknat ”på prefektens uppdrag”.

Den som studerar akten kan på goda grunder misstänka att endast Zetterfalk och Sundelin var närvarande då överenskommelsen gjordes. Sundelin har i så fall haft möjlighet att hota med uppsägning av personliga skäl utan att facket kunnat sätta hårt mot hårt. Zetterfalk vore under sådana omständigheter i praktiken rättslös och tvungen att skriva under avtalet (som för övrigt ger honom ett i sammanhanget ovanligt blygsamt avgångsvederlag; se nedan).

Zetterfalk har för ARW bekräftat att detta var precis vad som hände. Redan två veckor efter att avtalet tecknats (2014-12-18) inkom han med en skrivelse till LTU där han, mot denna bakgrund, begärde att få avtalet upphävt (dnr 3273-14):

Härmed återtar jag min begäran om entledigande från den 2014-12-05 och det förslag till avtal om ersättning till mig för motprestationen att lämna min anställning som jag på uppmaning av Elisabet Sundelin undertecknade samma dag. Uppgift om egen frivillig uppsägning är osann.

Om Zetterfalk sagt upp sig av egen fri vilja skulle universitetets representanter nu välvilligt annullera avtalet och låta udda vara jämnt. Advokatkostnaden hade man kunnat förhandla om. Istället avslås återtagandet omedelbart och utan förhandling (2014-12-19) i en skrivelse undertecknad Sundelin själv och chefsjuristen Alf Grafström: ”Luleå tekniska universitet ser ingen som helst anledning att frångå den uppgörelse som träffats”, heter det med för byråkrater ovanlig emfas. Att den andra parten, en enskild, vill fortsätta vara anställd ses som betydelselöst i sammanhanget.

Zetterfalk lämnar i skrivelsen uppgiften att han inte sagt upp sig frivilligt, dvs. att uppsägningen varit provocerad. Det är en allvarlig anklagelse, riktad mot Sundelin. Då saken angår Sundelin själv är hon enligt 11 § förvaltningslagen jävig. Enligt 12 § i samma lag får hon inte handlägga ärendet, vilket dock är just vad hon här gör. Sundelin vill tydligen personligen säkerställa att Zetterfalk inte kommer tillbaka, även om det innebär jäv. Också detta talar för provokationshypotesen.

I augusti 2015 konfronterar vi i ett mejl rektor Johan Sterte med uppgiften att HR-chefen inte hade behörighet att ingå avtalet med Zetterfalk. Vi ber rektor om ett ställningstagande. Efter en påminnelse får vi 2015-08-18 svar från chefsjuristen Alf Grafström:

Vad gäller frågan om det, i anslutning till Zetterfalks entledigandeframställning, upprättade avtalet så noteras inledningsvis att avtalet innehåller förmåner som Zetterfalk genom att påteckna avtalet ställt sig positiv till och accepterat. Universitetet har fullgjort sin del i avtalet och fullgjort de utbetalningar som utlovats. Zetterfalk har också mottagit de utbetalda medlen. Redan på denna grund föreligger bindande avtal. Det bindande avtalet ingicks dock redan i anslutning till att parterna undertecknade avtalet.

Här lämnas uppgiften att enbart det faktum att båda parter fullgjort sin del av avtalet gör detta giltigt. Enligt de källor vi konsulterat, bl.a. en juridikprofessor, är uppgiften felaktig. Ett avtal som tecknats av obehörig är ogiltigt oavsett om parterna fullgjort sina förpliktelser. Då saken ligger inom chefsjuristens kompetensområde måste uppgiften, som läggs fram utan angivelse av stöd i regelverket, tolkas som ett led i ett bedrägligt försvar av högskolan och dess ledning, i strid mot regeringsformens (1 kap. 9 §) krav på saklighet och opartiskhet. Grafström undviker sedan frågan om HR-chefens behörighet genom att underlåta att ”gå in närmare på fullmaktsjuridiska detaljer”. Grafströms skrivelse innehåller ingen konkret hänvisning till lag eller annan regel utan det rör sig om en ren partsinlaga som inte uppfyller ens minimala krav på objektivitet.

I vår replik (2015-08-21) nämner vi att det finns ytterligare fall där HR-chefen själv utan behörighet köpt ut anställda (se nedan). Vi kräver 1) att de systematiska brotten mot arbets- och delegationsordningen upphör, 2) att HR-chefen åtalsanmäls för tjänstefel (upprepat behörighetsöverskridande) samt 3) att Per Zetterfalk återfår sin anställning.

En gemensam skrivelse från Grafström och Sterte avslutar utväxlingen. Sterte ställer sig där bakom det som Grafström tidigare anfört. Våra krav tillbakavisas summariskt och lämnas utan åtgärd.

Varken chefsjuristen eller rektor verkar vara särskilt bekymrade över att vi, oemotsagda, kunnat påvisa upprepade brott mot LTU:s interna regelverk. Det finns heller ingen antydan om att de skulle vilja göra något åt saken – ens när regelbrotten avslöjats. Stertes trovärdighet som myndighetschef får sig här en rejäl törn.

Zetterfalk skickade 2015-08-31 in följande skrivelse adresserad till styrelsen vid LTU:

Representanter från Academic Rights Watch har informerat mig om att den person som agerade fullmäktige när jag den 2014-12-05 skrev på ett avtal om entledigande (dnr. 3104-14), HR-chefen Elisabet Sundelin, enligt arbets- och delegationsordningen inte hade fullmakt att teckna avtal för Luleå tekniska universitets räkning. Behörighet att teckna avtal tillkommer enligt samma ordning endast rektor och universitetsdirektör. Jag yrkar härmed på att avtalet omedelbart ogiltigförklaras på denna grund med hänvisning till § 25 avtalslagen. Om LTU vill bestrida detta åligger det enligt samma paragraf LTU att leda i bevis att behörighet förelåg.

Svaret kom samma dag, dock inte från styrelsen, den angivna adressaten, utan återigen från rektor Johan Sterte: ”Det har inte framkommit några skäl som ger anledning för Luleå tekniska universitet att frångå det avtal som träffades 2014-12-05. Ärendet är avslutat för universitets del”.

Det vore intressant att höra hur en domstol bedömer den saken. Att styrelsen yttrade sig i frågan, gärna utan rektors intervention, vore också välkommet.

Zetterfalk kontaktade redan i januari sin dåvarande fackförening Sulf, som dock genom Git Claesson Pipping avböjde ett engagemang i frågan:

Eftersom du har haft ett juridiskt ombud, en advokat, som företrätt dig är det omöjligt för oss att kunna påstå att det finns några felaktigheter i det avtal som du har slutit med universitetet att du skall lämna din anställning. Så när det gäller förhållandena till LTU så får vi åter hänvisa dig till ditt tidigare ombud.

Pippings logik är inte lätt att förstå. Det kan knappast vara en generell princip att en betalande facklig medlem som har anlitat en extern advokat därmed har tillintetgjort varje möjlighet att få facklig hjälp. I själva verket vore det inte svårt för facket att undersöka avtalet och dess tillkomst. Ett första steg vore att läsa det (en sida) och sedan ställa några kritiska frågor angående omständigheterna. Ett samtal med lokala Saco-representanten, Daina Dagis, vore här på sin plats. Hon var ju med när avtalet tecknades – eller hur var det nu med den saken? Sedan kunde man fråga advokaten Fischbein. Zetterfalk har uppgett att han varit medlem i Sulf sedan 90-talet och alltså genom åren betalat in stora summor till organisationen. Cirkeln sluts ett drygt halvår senare när Zetterfalks nya fackförening ST, visserligen inte utan rätt, hänvisar tillbaka till den fackförening som han tillhörde när han skrev på avtalet: Sulf.

ARW har dokumenterat två liknande fall där HR-chefen utan behörighet och under ljusskygga omständigheter köpt ut personal:

• lektor (som önskar vara anonym), 2013. Egen uppsägning med 649 600 kronor i avgångsvederlag samt advokatkostnader om 80 000 kronor betalda av LTU. Ingen facklig underskrift.
• Anette Vogel, lektor, 2014. Egen uppsägning med 12 månadslöner utan att behöva arbeta (”arbetsbefriad”), dvs ca. 600 000 i avgångsvederlag. Ingen facklig underskrift, inget angivet juridiskt stöd.

Ett annat fall ägde rum under den tidigare personalchefen:

• Lena Persson, okänd anställning, 2012. Egen uppsägning med 400 000 i avgångsvederlag. Vag uppgift om mindre ersättning för ”externt juridiskt stöd”. Underskrift av dåvarande personalchef Ingegerd Persson. Ingen facklig underskrift.

Vid tidigare fall av egen uppsägning tecknades avtalen av behörige universitetsdirektören Staffan Sarbäck. Facklig representant har genomgående undertecknat. Det finns dock undantag. Ibland har personalchefen skrivit under, ibland saknas facklig underskrift. I ett fall, utköpet av informationsstrategen Charlotte Wibäck 2009, saknas fackligt namnförtydligande och även namnet på fackförbundet.

EJO/MZ

 

Liknande ärenden

Claus Persson köps ut från Lunds universitet efter hot om uppsägning

Luleå tekniska universitet fälldes för brott mot lagen om offentlig anställning

Luleå tekniska universitet riskerar fällas för könsdiskriminering

Luleå tekniska universitet mest toppstyrda lärosätet enligt Uppsala-studie