Att få den man vill ha – administrativ kreativitet vid tjänstetillsättningar

En grundläggande aspekt av akademisk frihet är att tjänster ska tillsättas korrekt och i konkurrens så att skrivningen i lagen om offentlig anställning (4 §) att det vid anställning skall fästas avseende ”bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” uppfylls. Det förutsätter att tjänster utlyses och att det sker någon form av oberoende bedömning av de sökandes kompetens.

En dekan vid Lunds universitet äskar på eget initiativ medel hos rektor för att man ska kunna tillsätta en gästlärare under en period om två år. Beslutet att anställa gästläraren har varken förankrats på institutions- eller fakultetsnivå. Inte ens medarbetare vid den aktuella avdelningen var informerad om den planerade tillsättningen. Därför kunde inte heller något jämställdhetsmål ”avseende könsfördelning inom var och en av lärarkategorierna” uppställas, och man har följaktligen inte strävat efter att ”uppnå jämn könsfördelning dels inom lärarkategorier dels med hänsyn till det sammanhang inom vilket personen ska verka”, något som föreskrivs i Lunds universitets anställningsordning.

Utan vidare diskussion anställdes så en universitetslektor, vilken förordnades direkt på två år. Detta strider direkt mot anställningsförordningen (1994:373) §§ 6 och 7 där det framgår att en ”myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid” under förutsättning att anställningen beräknas vara längre än sex månader.

Anställningen av gästläraren överklagades av en person som ansåg sig ha den erforderliga kompetensen för befattningen och därför hade velat söka tjänsten om den utlysts. I sin kommentar över överklagandet medgav universitetet att man begått ett misstag, att tjänsten borde ha utlysts och att man avsåg att återförvisa ärendet till universitetet för ”korrekt beredning”. På grund av detta gav Överklagandenämnden för högskolan den klagande rätt. Så långt är allt väl – misstag kan begås och det är då förtjänstfullt att man effektivt rättar till dessa, även om man rimligen bör kunna kräva av de personalansvariga tjänstemännen att de ska ha kännedom om så grundläggande regler som det här är frågan om. Den fortsatta utvecklingen av ärendet antyder emellertid att universitetet knappast haft någon avsikt att bereda ärendet korrekt.

Mitt under sommaren och pågående semester, den 28 juni 2012 utlystes tjänsten, nu som en tidsbegränsad forskarbefattning t.o.m. 2013-12-31. Ansökningstiden gick ut den 6 juli 2012, dvs. ca vecka efter det att den utlysts. Utlysningen uppvisar en del egendomligheter: det är önskvärt att innehavaren inte bara har en doktorsexamen, utan en teologie doktorsexamen, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det är vanligt att personer med den aktuella ämnesinriktningen har en filosofie doktorsexamen, och det är svårt att hitta några rimliga skäl till formuleringen. Vidare är det önskvärt att innehavaren av den aktuella forskartjänsten, vid Lunds universitet, som enligt utlysningen är rankat bland världen hundra bästa, har en omfattande populärvetenskaplig produktion.

Det är nog en riktig slutsats att syftet med utlysningen varit att få till stånd en skenbart korrekt hantering, men att den person man från början velat rekrytera skulle få tjänsten. Så blev det också, den person man olagligt anställt som universitetslektor blev nu i formellt avseende korrekt anställd som forskare. Universitetet gör emellertid en ovanlig tolkning av utlysningstextens uppgift om att tjänsten ska tillträdas ”snarast”. Den nu tillsatte forskaren anställs nämligen retroaktivt, från den 16 juni 2012, dvs. fr.o.m. ett datum då tjänsten ännu inte var utlyst.

Tillsättningen av den här tjänsten är förstås under all kritik. Även om man korrigerar det direkt olagliga anställningsförfarandet är det tydligt att universitetet aldrig avsett att skapa förutsättningar för en rättvis tillsättningsprocess. Utlysningen kan svårligen betraktas som något annat än ett försök att få en viss sökande. Alldeles oavsett om tillsättningen av forskartjänsten formellt gått rätt till i finns anledning att fundera över huruvida universitet uppfyllt regeringsformens (1 kap. 9 §) krav på att ”[d]omstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Det som manar till eftertanke är att detta ärende inte är unikt. Landets högskolor har en hel uppsättning av strategier för att kringgå de egna reglerna för hur man ska rekrytera personal. Att tillsätta forskarbefattningar utan utlysning, som i detta fall är ett sätt. En annan väg är att i strid med gällande regler (anställningsförordningen (1994:373) §§ 6 och 7) anställa lektorer i flera på varandra följande sexmånadersperioder. Detta är ett direkt lagbrott, men den prefekt som ändå väljer att göra så drabbas inte av några disciplinära åtgärder. I stället slår efter två år lagen om anställningsskydd till och den person man vill ha anställs tillsvidare utan utlysning, utan konkurrens och utan att någon prövning av kompetensen skett.

Denna strategi att undvika att tjänster tillsätts i konkurrens står i strid, inte bara med svensk lag och universitetens lokala förordningar, utan också med universitetets grundläggande värderingar. I stället föder inlasingskulturen nepotism, korruption och en arbetsmiljö präglad av personliga lojaliteter och interna konflikter. För yttrandefriheten får inlasningskulturen allvarliga konsekvenser – det är svårt att kritisera den ledning av vilken man fått en livstidsanställning som present. Genom avsaknaden av reell prövning i konkurrens med flera sökande riskerar man en omfattande urholkning av den vetenskapliga och pedagogiska kompetensen.

Strategiska inlasningar i uppenbart syfte att undvika en transparent tillsättningsprocess i konkurrens, utgör enlig vårt förmenande, ett klandervärt myndighetsutövande med destruktiva konsekvenser för såväl de individer som förvägras den självklara rätten att prövas för anställning som för universitetet som helhet.

Academic Rights Watch har tidigare rapporterat om att medarbetare vid Lunds universitet har lågt förtroende för sina chefer. Detta är kanske, när allt kommer omkring, precis så som det ska vara.

 

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet. Bookmark the permalink.

Comments are closed.