Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, inleder vår serie sommarkrönikor exklusivt skrivna för Academic Rights Watch webbplats av betydande svenska intellektuella. I krönikan varnar Enkvist för konformism och infantilisering inom såväl journalistik som universitetsvärld, där det pris som krävs av oliktänkande är att utestängas från det offentliga samtalet.

Det politiskt korrekta i medier och på universitet

Har vi yttrandefrihet i västländerna? Ja, vi har yttrandefrihet enligt lag. Har vi akademisk frihet i bemärkelsen rätten att forska om det som forskaren vill? Ja, svaret är detsamma. Däremot finns det i praktiken tydliga begränsningar, och här ska pekas på de risker som finns, när den här friheten inte sammankopplas med sanningssökande. En som studerat tendenserna i dagens offentlig samtal är Norbert Bolz, medieforskare vid Berlins tekniska universitet och välkänd debattör. Han sammanfattar och strukturerar företeelser som journalister, universitetslärare och allmänhet känner igen både i Tyskland och Sverige.

Det mest anmärkningsvärda och det farligaste är att begreppet sanning inte längre är centralt. Bolz frågar sig om man ens kan säga att journalister ljuger, när de inte har tagit på sig något ansvar för sanning eller för samhällets gemensamma framtid. De säger det som passar i stunden, inte minst för att själva överleva inom ett yrke där alla noga följer vad alla andra gör. Det var mycket länge sedan journalister skiljde mellan information och kommentar. De ser inte sin uppgift som att förmedla vad som är sant utan vad som är gott. De tenderar att vara stolta över att bidra till den ”goda saken” genom att föreskriva vad läsarna ska tänka. De tar ivrigt på sig, menar Bolz, rollen som ”överlärare” och räddare av världen, när de försöker uppfostra läsarna. Den här tendensen innebär att medborgarna ses som en oansvarig massa som ska manipuleras för sitt eget bästa och inte som självständiga vuxna som är kapabla att fatta egna beslut. Det är anmärkningsvärt att denna tendens är stark i västländer som gärna framhåller att de är demokratier.

En vänlig benämning på tendensen skulle vara paternalism, men den termen understryker inte hur farligt det är att utmana de krafter som gjort stödet för det rådande ”politiskt korrekta” paradigmet till sin sak. De här konformisterna utövar makt över dem som försvarar alternativa tänkesätt. Det pris som utkrävs av oliktänkande är att utestängas från det offentliga samtalet. Dessutom får oliktänkande inte sällan problem på sina arbetsplatser. Bolz påpekar att det idag är möjligt att utmana konformismen genom att använda alternativa informationskanaler men att vi borde fundera över varför yngre personer tenderar att vara ängsligt försiktiga medan pensionerade är mer frispråkiga.

I sin uppgift som folkuppfostrare ser journalisterna sin uppgift inte som att försöka fastställa om något är sant utan om det tillhör de ämnen som bör diskuteras och om det som sägs följer en viss kod. Framställningen måste så att säga passera det osynliga filter där det avgörs vilka saker som inte får sägas, vilka som måste sägas och vilka ord som ska användas, och detta är speciellt tydligt när det gäller invandringsdebatten.

Vi kan ta ett exempel på Bolz tes som alla känner igen. Har en stat har rätt att bestämma vilka nya medborgare som ska tas in och hur landets gränser ska försvaras? I det offentliga samtalet är det svårt att komma undan att ange om man är beredd att rätta sig efter koderna eller inte. Om en debattör använder termen ”illegal” invandrare, antyder personen därigenom att han eller hon omfattar idén att en stat har rätt att införa lagar och skyldighet att se till att de lagar som införts följs. Används uttrycket ”papperslös” invandrare, framställs lagbrottet som en tillfällig småsak som kan och bör rättas till. Lagens legitimitet ifrågasätts indirekt.

Bolz framhåller att ett annat karakteristiskt drag i press och politik är den känslomässighet som brett ut sig i argumentationen och som inte sällan helt skymmer eller omöjliggör intellektuell argumentation. Det typiska är att visa ett exempel på någon som har det svårt. Genom att hänvisa till lidande blir det omöjligt att diskutera principiella frågor. De personer som ändå försöker är dömda att framstå som hjärtlösa. Vi kan iaktta exempel på företeelsen praktiskt taget varje dag. Ett är att visa en utmattad mor med ett barn vid en gränsövergång. Kombineras detta med en intervju med en myndighetsföreträdare, kommer denne att framstå som hård och omänsklig, om han eller hon hänvisar till lagen.

Genom att hänvisa till olika former av lidande förvandlas alla typer av problem i det offentliga livet till moraliska frågor om vem som är ond eller god i stället för frågor hur vi ska bygga upp vårt gemensamma offentliga liv. Man kan inte längre tala om någon offentlig debatt, när vissa deltagare tar till ”terrorvapnet” att döma ut andra som onda i stället för att undersöka om de har rätt eller fel i sak. Vi får, menar Bolz, en ”känslohysteri”, där ingen kan säga stopp, och som leder till en infantilisering av det offentliga livet.

Bolz pekar också på att de diskuterade tendenserna har letat sig in till institutioner för högre utbildning, något som de flesta universitetslärare har kunnat konstatera. Det ”goda” breder ut sig på bekostnad av det ”sanna”, både när det gäller innehållet i studierna och umgängessättet. När det gäller litteratur ses det som viktigare att författarna till de verk som studeras representerar vissa grupper snarare än att verken är de mest väsentliga för att förstå ett område. När det gäller studenterna själva begär studentorganisationer inte djupare kunskaper och mer effektivitet i studierna utan att ingen student ska känna sig illa berörd av det som lärare eller andra studenter säger. I stället för att studenterna ska få möjlighet att växa i mötet med nya kunskaper och perspektiv och med bekantskap med personer som har andra idéer, underlättar man för studenterna att behålla de tänkesätt de hade, innan de inledde sina studier. När det gäller utredningar om någon blivit ”kränkt”, är det dessutom känsloargument och inte bevis som gäller. Vi står inför en total förändring av attityder till högre studier och till personlig och intellektuell utveckling, en infantilisering.

Samma tendens återfinns bland de lärare och forskare som baserar sin forskningsverksamhet på idéer om gott och ont och inte på sökandet efter sanning. De här lärarna och forskarna bryter mot universitetets etos. De förändrar universitetet från att vara en intellektuell bas eller en reserv för samhället, en plats där man har tid och förmåga att gå till botten med problem, till en förlängning av tidningsredaktioner och partikanslier.

Har forskningen inflytande på journalistiken eller tvärt om? Används universitetet som en trovärdig källa till oberoende information eller väljer medierna att använda universitetslärare för att förstärka sitt eget sätt att fungera? Om vi menar att det senare är en riktigare beskrivning, kan vi tala om en trivialisering av universitetets roll. En sådan trivialisering innebär en förstöring av samhälleligt förtroendekapital. När universitetet låter sig påverkas av trenderna i medievärlden, kan det ju inte längre fungera som ett korrektiv mot överdrifter i samma värld, och det är lärarna och forskarna själva som inte har försvarat den akademiska friheten.

Med andra ord behöver både journalistiken och universitetet påminnas om sitt egentliga uppdrag. Det rör sig om en moralisk fråga men inte om vem som är ond eller god utan om att ha sanningssökande som ideal. Lämnar man sanningssökandet hamnar man i trivialisering eller cynism.

Inger Enkvist