Sommarkrönika av Svante Nordin: Tre former av politisk och vetenskaplig korrekthet inom akademin

Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, är nästa författare att bidra till vår serie sommarkrönikor skrivna exklusivt för ARW av framstående nordiska intellektuella. Nordin skriver om hur kampen för det goda i form av strategiska planer och värdegrunder blivit högskolornas nya kategoriska imperativ.

Marx-Nietzsche-Kant. Tre former av politisk och vetenskaplig korrekthet inom akademin

Det rätta, sanna och sköna är evigt. Men tar olika former. Normerna för det politiskt och vetenskapligt korrekta skiftar. Under de sista femtio åren kan man inom den akademiska kulturen urskilja tre skeden som avlöst varandra, tre paradigm som för en tid definierat vad som ansetts korrekt. De tre skedena kan symboliseras genom tre tyska filosofer, tre mästartänkare som för sentida lärjungar dragit upp riktlinjerna för det rätta.

Först kom Marx som lanserades genom 1960- och 1970-talens studentrevolt. Den gamla ”faktapositivismen” förkastades. Likaså åsikten att vetenskap och politik är två saker som bör skiljas från varandra.

I stället för enbart fakta borde man enligt de nya marxisterna syssla med teori, helst marxistisk teori. Då skulle verkligheten finna sin förklaring, en förklaring som också kunde ligga till grund för politisk handling. Marx, Engels, Lenin, Mao, Lukcács, Horkheimer, Adorno, Marcuse, Gramsci, Althusser och Habermas hade visserligen skilda åsikter om ett och annat. Men inom den terräng som de stakat ut fanns sanningen. Att denna sanning också inkluderade socialismen var en given sak. ”Den vetenskapliga socialismen”, brukade man säga och därmed göra klart att vetenskap och socialism i grunden var ett och detsamma.

En kritik mot marxismen växte emellertid under det senare 1970-talet och blev under 1980-talet allt starkare. Det blev vanligt att tala om marxismens kris och sedan till och med om att marxismen var död. Till sist skulle kommunismen falla i Europa. Det som var korrekt igår var inte längre korrekt idag. Kritiken tog till en del filosofisk form i den så kallade postmodernismen. Kanske kan man inte säga att postmodernismen gjorde anspråk på att vara sann, eftersom den förnekade begreppet sanning. Men den gjorde anspråk på att vara korrekt. Det var den som gällde, helt enkelt.

Vid akademin växlade man också spår. En särskilt inflytelserik gestalt blev Michel Foucault. Foucault kunde uppfattas som en postmarxist (en gång hade han varit maoist), som en nyliberal (eftersom han numera förkastade marxismen), som postkolonial (eftersom han firade Khomeini), som Pride-ikon, till och med som feminist. Förebilden för denna mångsidigt användbare Mädchen-für-Alles var i sin tur Friedrich Nietsche. Nietzsche var förebilden också för Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jean Baudrillard och många andra ”postmodernister”. Gilles Deleuze, Julia Kristeva, Judith Butler, Hélène Cixous, Giorgio Agamben, Slavoj Žižek och Antonio Negri hörde till skaran. Nietzsche blev den nya erans mästartänkare, den yttersta upphovsmannen för den så kallade postmodernismen, som nu regerade för en tid.

Men tiderna förändrades igen. Mycket bidrog till att undergräva Nietzsches ställning. Nya signaler blåstes i Nietzschekultens hemland, Frankrike. Från tänkare som Luc Ferry och Alain Renaut kom nya bud. Nietzsche var ute, menade de. Nu var det Immanuel Kant som gällde. Kant stod för ”mänskliga rättigheter” som vid slutet av 1980-talet och under 1990-talet började komma i svang på allvar som begrepp. Amerikanen John Rawls bidrog likaledes till renässansen för Kant.

Det fanns plötsligt mycket hos Kant som upplevdes som tilltalande. Han hade talat om universella mänskliga rättigheter. Han hade föreställt sig en världsfederation av alla rättänkande stater. Han hade trott på en allmängiltig moral. Han hade tänkt politiken som en form av tillämpad etik, utmynnande i en förnuftsbaserad lagstiftning. Han hade förutsett historiens slut. Under postmodernismens era hade de akademiskt verksamma gärna anslutit sig till en form av ”motupplysning”, till en kritik i Nietzsches anda av upplysningens ideal. Nu blev det tvärtom i Kants anda upplysningens idéer som ansågs gälla. Man talade om ”post-truth” och om ”faktaresistens” med ett ogillande i rösten som inte var riktat mot egna tidigare postmodernistiska positioner utan mot en ny motståndare. Förnuftet hade fått revansch.

Gången från Marx till Nietzsche och från Nietzsche till Kant som ledstjärna gick tillsammans med en förändring i vetenskapssyn. Marx stod för idén att det finns en objektiv, materiell verklighet och att det finns lagar för historien. Det gällde bara att hitta dessa lagar bakom alla de myter och dimridåer som den borgerliga vetenskapen lagt ut för att dölja dem. Nietzsche å andra sidan stod för idén att det bakom viljan till sanning och vetande döljer sig en vilja till makt. När denna vilja till makt en gång avslöjats återstår ingenting. Ingen objektiv sanning, ingen objektiv verklighet, ingen objektiv vetenskap. Kant, slutligen, öppnade för möjligheten att se sanning, verklighet och vetenskap som regulativa idéer, möjliga att sträva efter. Vetenskapen rehabiliterades. Delar av akademin gick plötsligt ut i ”marscher för vetenskapen”. De föreföll nu dyrka vid de altare de tidigare hade varit ivriga att riva ner.

Gången från Marx till Nietzsche och från Nietzsche till Kant gick också tillsammans med ett byte av huvudfiende. För Marx efterföljare hade huvudfienden varit Kapitalismen. För Nietzsches var huvudfienden Normaliteten. För Kants var huvudfienden Högerpopulismen. Till stor del var det också kampen mot Högerpopulismen som påskyndat ombytet från Nietzsche till Kant. Även om den akademiska Nietzsche var en vänsternietzsche passade filosofen dåligt som anförare för kampen mot Högerpopulismen. I själva verket hade vänstermotståndarna mot globaliseringen ofta åberopat inte bara Nietzsche utan dennes än mer belastade uttolkare som Carl Schmitt och Martin Heidegger, båda på sin tid skarpa kritiker mot ”globaliseringen”. Nu när uppdraget plötsligt gick ut på att bekämpa globaliseringens motståndare bland ”Högerpopulisterna” fick nietzscheanerna läggas i malpåse. Svenska Akademiens kris var bara ett av symptomen på att postmodernismen råkat i svårigheter. Tidigare hade det gällt att bekämpa ”imperiet”, nu att bli dess pretoriangarde.

Universitetens styrkor marscherar alltid med kraft och beslutsamhet, om än under skilda fanor, än i den ena riktningen, än i den andra. Eftersom de ofta marscherar i samma riktning som staten, politikerna, byråkraterna, massmedia och Svenska kyrkan är de ofta del av en mäktig rörelse. De epistemiska klimatskiften som namnen Marx, Nietzsche och Kant symboliserar bör inte underskattas. Den utgör en väsentlig del av förändringarna i samhällsklimatet.

Hur ägde dessa klimatförändringar rum? Man kan säga som hos Hemingway  — först långsamt, sedan på en gång. Först började vissa tidigare sanningar inte längre framstå som lika självklart orubbliga. Det blev till och med möjligt att vagt ifrågasätta dem utan att bli utfrusen, hindrad i sin karriär eller uthängd i media. Därefter var de plötsligt med en gång bortglömda. Inga av dem som tidigare predikat dem med viss fanatism kom längre ens ihåg att de omfattat dem. Det var som om de aldrig funnits. De som en gång trott på dem hade kanske kvar en blek helgongloria. Folk mindes att de var berömda för att ha stått på den rätta sidan, även om ingen längre kunde erinra sig vilken den rätta sidan varit. Men de helgonlika personligheterna var alltid snabba att lägga sig till med de nya vackra åsikterna. De var alltid i takt med tiden, alltid ”rätt”. De onda — de finns dessvärre alltid också bland oss akademiker — fortsatte givetvis att vara onda, även om de uppfattningar som från början förvärvat dem ryktet nu var glömda.

Varför är det alltid tyska tänkare som sammanfattar och symboliserar en epok? Det finns något i tyskarnas förmåga att tänka abstrakt men ändå konkret, provocerande men ändå inbjudande till instämmande, fel men ändå rätt, som inget annat folk äger. Därför måste man alltid utgå från tysk filosofihistoria om man vill förstå samtiden.

Kommer Kant att hålla? En normal sanning gäller fem, högst tio år enligt auktoriteter på området. I vart fall skiftar den därefter form och färg. Vi kan därför inte tro annat än att Kant snart nog som ledstjärna kommer att bytas ut.

I själva verket är Kants svagheter lika uppenbara som hans styrka. Han är en obotlig idealist. Han tror att det finns en norm för det rätta och rationella som gäller lika för alla tider, för alla nationer, för alla individer, ett universellt förnuft. Han tror att de normer som detta förnuft tillhandahåller upprätthåller sig själva, att de är undandragna tyngdkraften, att de inte behöver någon material grund för att kunna existera i sinnevärlden. Han förställer sig att de är en självklar del av en moralisk världsordning, opersonlig, fullkomligt abstrakt, men desto mera gudomlig. Han är beredd till varje offer för att upprätthålla dessa moraliska sanningar, världen må gå under bara det rätta sker. Hos denna preussiska pliktmoral finns inget rum för humor eller tvekan eller självkritik. Den ställer till slut alltid den egna absoluta rättfärdigheten mot omvärldens ondska och fördärv.

Just nu förefaller enigheten emellertid alldeles ovanligt stor. Politiker, myndigheter, universitetsstyrelser och universitetsförvaltningar, strategiska planer, värdegrunder och andra dokument, alla pekar i samma riktning. Konsensus kring akademins uppgifter har sällan varit större. Kampen mot djävulen, som var så viktig då de svenska universiteten grundades (eller nygrundades) på 1600-talet går vidare. Den har på nytt och i nya former blivit högskolesektorns kategoriska imperativ.

Svante Nordin

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Please follow and like us: