Knappt hann Zlatana Knezevic, genusvetare och doktorand i socialt arbete, glädja sig åt att delta i ett nytt projekt förrän misstanken uppstod att hon ensam skulle skriva de utlovade artiklarna. Forskningsledaren och andra projektdeltagare skulle sedan få ”stå med” och meritera sig på hennes bekostnad. När Zlatana opponerar sig mot arrangemanget exkluderas hon av forskningsledaren och tvingas dra sig ur projektet.
Tänk dig att du som junior forskare bidragit till en ansökan där du är den ende av de sökande som kan ämnet. Ansökan beviljas, men nu uppstår problemet vem som ska skriva de artiklarna. Du börjar ana oråd. Hur ska de andra kunna bidra till forskningen? Det står snart klart att det är du som förväntas göra jobbet medan de står som medförfattare. När du klagar blir du i praktiken utstött och din forskning undermineras.
Det var det som Zlatana Knezevic råkade ut för. Innan hon blev doktorand i socialt arbete vid Mälardalens högskolan tog hon en master i genusvetenskap vid Lunds universitet. Hennes berättelse kan dokumenteras i väsentliga delar och får också stöd av andra liknande ärenden. På någon punkt bygger vi på hennes egna uppgifter, som vi bedömer som trovärdiga.
Zlatana blev antagen som doktorand vid Mälardalens högskola hösten 2014. Vid årsskiftet 2018/2019 tog hennes anställning slut. Hon var då nära disputation. När hon 2018 blev tillfrågad om att vara med i en ansökan tackade hon ja.
Det visar sig emellertid att forskningsledaren, en docent och lektor i socialt arbete, och en annan deltagande forskare, en datavetare, inte har någon helt klar uppfattning om hur ansökan ska se ut, förutom att den ska handla om att ta fram digitala verktyg för ökad delaktighet i barnutredningar inom socialtjänsten, där utvecklandet av en app skulle vara en viktig del. Zlatana bidrar nu till de flesta delarna av ansökan. Det är ju hon som kan ämnet, som ligger hennes avhandlingsämne nära (preliminär titel: ”Towards a more Just Child Welfare? Explorations of Children’s Agency in Child Welfare Policy and Practice”). Hon är exempelvis den enda i gruppen som kan socialtjänstens ramverk (BBIC).
Forskningsledaren, som närmar sig pensionen, är visserligen en ganska produktiv forskare, men inom andra områden av ämnet socialt arbete. I ett mejl i samband med att ansökan formuleras berömmer forskningsledaren Zlatana för hennes ”utmärkta texter, samt forskningsförslag” (2018-04-11).
Projektet, som förkortas Dig-Barn, blir hösten 2018 beviljat finansiering av Forte med drygt 4 mkr för en treårsperiod. Det finns i ansökan ingen uppgift om vem som ska skriva de utlovade artiklarna utan där står bara att ”articles will be written and hopefully published in international scientific journals” (sid. 14). På ett möte säger Zlatana att hon föredrar att meritera sig genom att skriva artiklar inom projektet själv. Hon är dock villig att kompromissa och går med på att författandet delas upp mellan deltagarna.
Det är nu hennes problem börjar.
Zlatana föreslår ett nytt möte för att diskutera forskningen inom projektet, dvs. vilken forskning som ska bedrivas samt vem som ska skriva vad. Men initiativet möts med ointresse och mötet blir aldrig av. ”Jag har tidigare varit del av forskningsprojekt som assistent och detta är första gång jag konfronteras med en situation där seniora forskare inte vill forska. … Jag förstår ingenting”, skriver Zlatana till ARW.
Zlatana blir sedan uppringd av forskningsledaren som vill att hon ska bli mer samarbetsvillig vad gäller samförfattarskap. Hon ska också vara lättkränkt och ha andra personliga problem. Hon får senare höra av forskningsledaren och andra att hon är ”odiplomatiskt”, ”respektlös”, ”opragmatisk” osv.
Zlatana ser nu inget annat råd än att kontakta finansiären Forte och berätta om de etiska dilemman hon plågas av. Det handlar om kravet på samförfattande, men även om tecken på att de andra projektmedlemmarna vill sänka ambitionsnivån och bedriva enklare forskning än den som står i ansökan. Är det förenligt med Fortes riktlinjer? Hon får ett kort men vänligt svar som går ut på att Forte inte lägger sig i den interna ledningen av projekt men finner det viktigt att projektbeskrivningen följs.
Därefter händer en rad saker, bl.a. blir Zlatana uppsagd med för kort uppsägningstid (20 dagar), vilket facket reagerar på. Hon hör också av sig till den rådgivande etiska kommittén i Mälardalen angående tvånget till samförfattarskap, men utan att få gensvar. Hon upptäcker vidare att hennes procentsats i projektet reducerats. Den var i ansökan 75%; nu är den 50%.
I ansökans sammanfattning står: ”Idén till innovationsprojektet är framtagen av barnutredare i kommunens socialtjänst. Barnutredarna vill tillsammans med forskarna utveckla en teknisk applikation som kan stärka barnens röst och medverkan i barnavårdsutredningarna.” Ett intyg om att högskolan ställer sig bakom ett samarbete med socialförvaltningen i Kungsörs kommun har bifogats ansökan. Zlatana ber sålunda forskningsledaren om att få träffa socialtjänsten för att diskutera projektet. Till sin förvåning nekas hon detta. Återigen finns mejl som bekräftar skeendena.
Då situationen blivit ohållbar – hon ska dels göra merparten av forskningsarbetet men får samtidigt händerna bakbundna av forskningsledaren – väljer Zlatana att lämna projektet. I dagsläget är det osäkert om hon får disputera trots att hon menar att avhandlingen nästan är klar.
Om detta ärende finns en hel del att säga. En aspekt är krocken mellan en ambitiös och samvetsgrann yngre, kvinnlig forskare och en forskningsmiljö där livet snarare verkar gå sin gilla gång. I en aktuell utredning fann Riksrevisionen att Mälardalens högskola hör till Sveriges minst effektiva lärosäten vad gäller produktivitet (antal publikationer m.m.) i förhållande till givna resurser. Högskolans kvalitetetsarbete blev för några månader sedan ”ifrågasatt” av Universitetskanslerämbetet. Allt detta är förenligt med att just ämnet socialt arbete skulle kunna vara särskilt högkvalitativt. En indikation på motsatsen är att magisterutbildningen fick betyget ”bristande kvalitet” i UKÄ:s utvärdering från 2014.
Vidare är det säkert inte första gången som ambitionsnivån sänks när väl de externa medlen rotts i land. Å andra sidan måste en forskningsledare rimligen ha visst utrymme att bestämma forskningens inriktning och organisation även efter det att medel beviljats.
Mer centralt för den akademiska friheten är det upplevda kravet på samförfattande. Här är svensk lag tyst. Däremot finns det, som vi berättade i ärendet om Seraji vid Uppsala universitet (se länk nedan), internationella normer att luta sig mot. De så kallade Vancouver-reglerna innebär att personer som hävdar medförfattarskap ska:
– ha gjort ett substantiellt bidrag till själva forskningen, och
– ha givit ett viktigt intellektuellt bidrag till skrivandet av rapporten, och
– accepterat den version som ska publiceras, och
– därmed accepterat ansvar för rapporten om frågor rörande dess tillförlitlighet eller integritet skulle uppkomma
På dessa punkter verkar Mälardalen ha brustit. Det står dock ett lärosäte fritt att skriva under på reglerna eller ej. På vissa lärosäten finns redan en kultur av respekt för dessa ganska självklara principer, men om saken upplevs som problematisk, vilket här är fallet, kan det vara en god idé att följa Uppsala universitets exempel och anta reglerna som riktlinjer eller del av det interna regelverket. Något för ledningen för Mälardalens högskola att fundera över om den vill dra lärdom av den olyckliga situation som uppstått.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
Genusforskare i Karlstad klagade på ersättning: tvingades arbeta efter stämpelur
Hot nr 1: Sveriges hyperfeminina kultur största hotet mot den akademiska friheten
Efter doktorandens kamp för rättvisa: Uppsala antar Vancouver-reglerna för medförfattarskap