Det är en självklar princip att den akademiska skickligheten ska vara avgörande vid tillsättning av forskare och lärare. Det är därför av största vikt att lektorer tillsätts efter utlysning och i öppen konkurrens. Denna princip tycks dock inte gälla vid Instituitionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Där har filosoferna nu fått nog och kräver att prefekten avbryter ytterligare en planerad internrekrytering.
Saken är i korthet den att institutionen hösten 2012 tillsatte en vikarierande lektor på hundra procent i teoretisk filosofi. Prefekten Jan Lif, som avgår vid årsskiftet, har beslutat tillsvidareanställa vikarien. Detta trots att han enligt våra källor på institutionen har mött hårt motstånd från professorn i ämnet, från tillträdande prefekt och proprefekt. Alla ska i likhet med större delen av lärarkollegiet i teoretisk filosofi vara motståndare till rekryteringen. Varför går då prefekten ändå vidare? Så här heter det i den aktuella motiveringen från 2013-11-22 (vår anonymisering):
Instituitionen avser tillsvidareanställa vikarierande universitetslektor X i teoretisk filosofi. Detta eftersom undervisningsbehovet även fortsättningsvis kommer vara stort. X sökte tjänst som universitetslektor i ämnet 2011-2012 och placerades i tätgruppen av sakkunniga, men institutionen anställde två andra ur tätgruppen istället. X har sedan dess verkat som vikarie i undervisningen och medverkat i utvecklingsarbetet med nya utbildningspaket i teoretisk filosofi. Eftersom sakkunnigprövning bedömts nyligen skett och X i praktiken visat sig utgöra en resurs i ämnet väljer institutionen att tillsvidareanställa honom istället för att gå ut med ytterligare en utlysning i ämnet. Ärende ej ännu upprättat i e-rekryteringsportalen.
Att notera är här bland annat att prefekten, som disputerat i praktisk filosofi, själv inte är ämneskompetent. Här har alltså ett anställningsbeslut som enbart sakkunniga i ämnet kan fatta flyttats upp till en nivå där kompetensen saknas. Vidare: att en person vid en tidigare tidpunkt blivit sakkunnigbedömd utan att kunna hävda sig i konkurrensen kan knappast vara ett skäl för en anställning nu.
Förutom de rent akademiska tillkortakommandena, som är svårartade, lider prefektens motivering av en irriterande tvetydighet. Är det fråga om ytterligare en 6-månadersanställning som, när den avslutas, leder till automatisk inlasning då två år gått från det att läraren anställdes på vikariatet? Eller är förslaget att redan nu tillsvidareanställa läraren? Det senare vore såvitt vi kan bedöma att se som en nyrekrytering. För sådana gäller enligt anställningsförordningen följande regler (1994: 373):
6 § En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid.
När det gäller en anställning som regeringen skall besluta om efter förslag eller anmälan från en myndighet eller dess chef, skall myndigheten informera om den lediga anställningen.
Någon information behöver inte lämnas, om särskilda skäl talar mot det.7 § Information om myndighetens beslut om anställning skall lämnas på myndighetens anslagstavla.
Första stycket behöver inte tillämpas vid — anställning som beräknas vara högst sex månader,
— anställning av dem som redan är aspiranter hos myndigheten.
Ingen sådan information har lämnats i ärendet. Oavsett detta är det emot lagens anda att anställa personer i 6-månadersetapper som del av en medveten strategi att senare tillsvidareanställa via LAS.
Tyvärr följer den här historien en tvivelaktig tradition. 2007, vid dåvarande Filosofiska institutionen, anställdes Jan Lif och en annan lärare genom inlasning som lektorer i filosofi med didaktisk inriktning på 50%. För att markera att deras anställning gällde något annat än institutionens kärnverksamhet skrevs anställningen som lektor i filosofi med didaktisk inriktning. Det gick ett år och så anställdes ytterligare en forskare på samma premisser, dvs. även han inlasades, som lektor i filosofi med didaktisk inriktning. Rubriceringen förklarades på följande sätt av dåvarande prefekten Christian Munthe: ”detta är en markering att den som anställts med denna rubricering enligt arbetsgivaren inte automatiskt passar för att anställas med annan rubricering (att vederbörande passar måste påvisas genom en konkurrensutsatt tillsättningsprocess efter utlysning)”.
2008 slogs flera av institutionerna på fakulteten samman och blev Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, och den som fick i uppdrag att tillsätta nya prefekter var dekanen Sally Boyd. Om henne kan för övrigt sägas att hon hade förlorat dekanvalet, men eftersom hon förlorade med knapp marginal menade rektor Pam Fredman att hon i jämnställdhetens namn skulle tilldelas dekanuppdraget. Boyd tillsatte sedan efter eget skön Jan Lif som prefekt.
Boyd drev under sin lyckligtvis korta dekanbana igenom ett sorts prefektstyre vid institution. Denna avprofessionalisering och nedmontering av det kollegiala beslutsystemet, i strid med UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning, marknadsförde Boyd själv som en sorts ”professionalisering”. Hon har inte varit ensam om att verka i denna riktning. En aktuell studie av det kollegiala ledarskapets öde efter autonomireformen, som vi uppmärksammade i ett tidigare inlägg, fann att Göteborg drivit den akademiska nedmonteringen längre än både Uppsala och Stockholm. Det är denna utveckling mot New Public Management som vi ser effekterna av idag på institutionsnivå. Enligt NPM ska statliga högskolor drivas som om de vore privata företag. I NPM-filosofin ingår att skapa större enheter likt i Göteborg och att flytta upp beslut som rör kvaliteten i verksamheten till högre nivåer i hierarkin (där ämneskompetensen normalt inte längre finns).
När Lif blev prefekt 2009 passade han på att uppgradera de två inlasade lärarna till hundraprocentiga lektorer i teoretisk filosofi. Enligt våra källor lasade han dessutom in en annan forskare på 75% samt anställde en doktorand som studierektor i filosofi. Det sistnämnda strider mot fakultetens instruktioner enligt vilka ”[s]tudierektor ska vara minst universitetslektor med tillsvidareanställning”.
Utvecklingen följer ett mönster som vi sett tidigare. Internrekryteringar och inlasningar sker ofta i små steg och med olika förbehåll och kvalifikationer för att inte väcka uppseende. Man startar därför med inlasning på 50%. Om någon klagar heter det att det ju bara är en halvtidstjänst. Inget att bråka om. Nästa steg är att tjänsten utökas till 100%. Eventuella kvalifikationer har en tendens att försvinna eller glömmas bort med tiden.
Det är knappast en överdrift att säga att utvecklingen varit katastrofal för ämnet teoretisk filosofi i Göteborg, och inte minst för en rad personer som aldrig har fått chansen att konkurrera om tjänsterna. Ämnet är litet och har nu tillförts tre personer utan konkurrensutsättning, en till är som sagt på väg. Då det rör sig om personer i den yngre generationen skulle det ta årtionden för ämnet att återhämta sig. Erik J Olsson på Academic Rights Watch, själv professor i teoretisk filosofi, håller med:
– I Sverige och internationellt finns många framstående yngre forskare i ämnet. Det är uppenbart att man hade kunnat rekrytera betydligt mer meriterade forskare och lärare om man istället för att inlasa och internrekrytera hade satsat på öppna utlysningar.
En konkret effekt av inaveln har blivit att Vetenskapsrådet bedömt det som demeriterande att föreslå att ett projekt ska förläggas till institutionen i Göteborg, då forskningsmiljön inte uppfattats som tillräckligt stark. I motiveringen nämns uttryckligen inlasningar som något som institutionen i framtiden bör undvika. Vi hoppas att institutionen i framtiden kan ta tillvara sådana goda råd och att den rådande trenden kan vändas. Ett första steg vore att utlysa det aktuella lektoratet snarare än att internrekrytera.
JS/MZ