Vad händer om en student börjar kritisera universitetsledningen? Det fick en student vid Stockholms universitet veta när han i sin magisteruppsats gav dåvarande rektor huvudskulden för en misslyckad omorganisation vid Företagsekonomiska institutionen. Universitetet vägrade först registrera examinatorns betyg. Uppsatsen finns fortfarande inte med i institutionens elektroniska uppsatsdatabas. Vi redogör för de egendomliga turerna kring fallet och publicerar den censurdrabbade uppsatsen.

Historien börjar 2004 då SU:s dåvarande rektor, Kåre Bremer, gick ut i media med påståenden om en finansiell kris vid Företagsekonomiska institutionen (Feken). Det ledde till att prefekten, Sikander Kahn, avskedades. Bremers uttalanden var anmärkningsvärda då det rörde sig om just en ekonomiinstitution, som förväntas kunna hålla reda på sina egna finanser. För att komma tillrätta med det påstådda underskottet genomfördes en omorganisation. Den innebar att det tidigare kollegiala beslutssystemet ersattes med ett centraliserat prefektstyre.

Fallet är av flera skäl intressant från akademisk frihetssynpunkt. Kollegialt beslutsfattande är enligt UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning en väsentlig del av den akademiska friheten. Försämringen på denna front beledsagades av en påtaglig kvalitetsförlust, med det för institutionen katastrofala resultatet att dess internationella EQUIS-ackreditering gick förlorad. I skrivande stund (2013-11-30) saknar institutionen fortfarande denna ackreditering. Fallet kan användas som konkret stöd för tesen att minskat kollegialt inflytande kan leda till kännbart lägre kvalitetet i verksamheten.

Paula Liukkonen, lektor och docent på Feken, har i tre böcker dokumenterat händelseförloppet: Skandalen på Stockholms universitet – överhetens kupp mot företagsekonomer (2005), Rektorns nya kläder – om maktmissbruk och dubbla agendor i dagens Sverige (2007) och den nyligen utkomna Värden på villovägar – om mobbning, trakasserier och ovärdigt ledarskap vid Stockholms Universitet (2013). Trilogin är av stort värde som en studie i vad som kan hända när new public mangagement får fotfäste i akademin och kombineras med riktigt dåligt ledarskap på alla nivåer. Enligt NPM ska offentliga myndigheter drivas som om de vore privata företag.

Ur Liukkonens senaste bok publicerar vi här, med hennes tillåtelse, ett utdrag som ytterligare dokumenterar och belyser de skeenden som beskrivs nedan. Särskilt läsvärt är ett återgivet mejl till Liukkonen från Peter Norman, tidigare medlem i SU:s styrelse och nuvarande finansmarknadsminister, där denne engagerat förklarar hur han brukar hantera interna kritiker (vår kursivering):

Om någon av de anställda jag haft, såväl i den offentliga som privata miljön, hade skrivit en sådan bok du skrivit (hur bra och läsvärd den än är) hade den personen fått sluta omedelbart. Med det menas på sekunden. Personen i fråga hade fått packa ihop sitt pick och pack omedelbart.

Konflikten på Feken förorsakade flera rättsprocesser. En avslutades 2009 med en förlikning som bland annat innebar att SU ersatte Sikander Kahn med 75 000 kr för etisk diskriminering. En pågår i skrivande stund. Liukkonen har i Södertörns tingsrätt stämt SU för vad hon menar är utebliven ersättning för övertidsarbete. Enligt Liukkonen är det fråga om en straffsanktion från universitetets sida därför att hon i sina böcker öppet kritiserat universitetsledningen.

Det var denna konflikthärd på Feken som en student vid samma institution ville studera från organisationsteoretisk synvinkel i sin magisteruppsats Förändringsprocesser: vilka är orsakerna och konsekvenserna av förändringsarbetet på Feken och vilka är de ansvariga?, med Liukkonen som handledare och examinator. Uppsatsen, som bygger på ett stort antal intervjuer och annat omfattande material, avslutas efter ca hundra sidors detaljerad argumentation med följande skuldfördelning:

Min slutsats är att den ytterst ansvariga personen för denna förändring, denna kupp, som har vållat sådan omfattande skada för Feken är Stockholms universitets rektor, Kåre Bremer. Jag finner att hänsyn vid besvarande av denna fråga inte skall tas till vad och hur mycket han kände till om det som hände eller vad hans plan har varit, utan att han är den verkställande kraften på Stockholms universitet och därmed är ansvaret hans. Han är också ansvarig genom sitt beslut att avsätta Sikander Khan och institutionsstyrelsen för de samarbetsavtal som institutionen har gått miste om på grund därav. Initiativtagaren har dock varit någon annan, dåvarande dekanus Eskil Wadensjö. Jag anser dock inte att det yttersta ansvaret är hans, utan mer det etiska ansvaret för det som han har förorsakat Feken.

Studenten fortsätter:

Vidare är det prefekten som är ytterst ansvarig för den ekonomiska situationen på institutionen. Därmed anser jag att Harry Flam är ansvarig för de fall i intäkter som har skett på grund av hans handlingar. Han är också ansvarig för förlusten av EQUIS-ackrediteringen då det låg i hans makt att handla på sätt som hade minskat sannolikheten av förlust. Han är också ansvarig för att Feken inte kan söka förnyad ackreditering under två år från förlusten. Därmed är han också ansvarig för de ekonomiska förluster och förstörda framtidsutsikter för tusentals studenter och anställda. Eftersom har är ansvarig för EQUIS-ackrediteringens förlust är han också ansvarig för de samarbetsavtal som Feken därigenom har gått miste om. Andra personer i förändringsgruppen är också ansvariga för den hänsynslösa behandlingen av Sikander Khan, diskrimineringar som ägt rum och hot.

Flera av de personer som här identifieras som medansvariga har i skrivande stund inflytelserika poster inom SU.

Efter denna vidräkning med ledningsgruppen kommer studenten till vad som enligt hans mening egentligen drivit på omorganisationen:

Den egentliga orsaken till förändringen har inte varit någon finansiell kris såsom det har påståtts utan denna har endast varit en påhittad orsak för att motivera en kupp där man inifrån organisationen har kunnat förstöra så mycket att man åter gjort Feken beroende av staten och fördärvat dess möjligheter till självständighet. Man har därmed förintat Fekens planer på att bilda en egen, av fakulteten fristående, handelshögskola. EQUIS-ackrediteringen har därmed förlorats på rätt grunder, men inte av en situation som Sikander Khan och Fekens styrelse har orsakat utan på grund av det som Harry Flam har genomfört med uppdrag från Rektor och initiativ från dekanen.

Denna orsaksanalys bekräftas delvis av en oberoende rapport från revisionsfirman Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Rapporten återfinns som bilaga i magisteruppsatsen. I den konstateras att ”[v]i har inte funnit någon egentlig grund i att tala om en ’allvarlig finansiell kris’ för FEK” (s. 125).

Det som sedan sker är att uppsatsen examineras av Liukkonen med betyget VG. Men under flera månader sker ingen registrering av betyget på SU. SU:s hantering överklagas av studenten hos kammarrätten i Stockholm. Till stöd har han ett fördömligt tydligt rättsutlåtande från professorn i offentlig rätt, Wiweka Warnling-Nerep. Hon skriver:

Det är mycket möjligt att hans uppsats djupt har irriterat ett antal beslutsfattare inom universitetet, men faktum kvarstår att den person som var handledare och ansvarig examinator har tilldelat uppsatsen VG, ett betygsbeslut som universitetet vägrat verkställa genom registrering. Bortsett från att en dylik handläggning saknar rättsligt stöd, vilket jag skall utveckla nedan, vill jag påtala att det i Sverige råder yttrandefrihet enligt RF 2:1 p. 1 och att detta gäller även inom högskolor och universitet. Detta är en s.k. relativ fri- och rättighet som i princip endast kan begränsas genom riksdagens lagstiftning (se Warnling-Nerep m.fl., Statsrättens grunder, 2005, s. 168-170). Om någon beslutsfattare menar att presentationen i uppsatsen är felaktig, vinklad, etc. eller utgör förtal enligt BrB så är det något som i första hand torde få åtgärdas genom en öppen debatt – någon som brukar uppfattas som centralt i en öppen demokrati likt Sverige – eller genom att AG anmäls till åtal, varvid de rättsvårdande myndigheterna får utföra sin sedvanliga granskning. Däremot kan han alltså inte fråntas det betyg som har tilldelats honom.

Klarare kan det knappast sägas. Att vägra registrera examinatorns betyg vore en uppenbar kränkning av studentens grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Någon vecka innan förhandlingarna i kammarrätten ska påbörjas bestämmer sig SU:s ledning för att trots allt registrera betyget. Men historien är därmed inte slut, för under tiden har en liten grupp tillsatts internt inom institutionen för att bedöma uppsatsen ånyo. Gruppen skriver i sitt utlåtande att uppsatsen inte uppfyller tillräckligt höga krav på vetenskaplighet utan att den är en partsinlaga som tillkommit under sken av vetenskaplig objektivitet. Granskningen utvidgas till samtliga 140 uppsatser som Liukkonen handlett och det hela slutar med att hon tillfälligt förlorar examinationsrätten.

Granskningsbeslutet är av följande skäl oacceptabelt. Genom att studenten i uppsatsen pekat ut rektor som ansvarig för oegentligheter blir denne jävig, då saken nu angår honom själv. Det gör att en rent intern granskning av uppsatsen inom SU, dvs. utförd av personer som är beroende av rektor, inte längre kan uppfattas som en objektiv process. Granskningen uppfyller därmed inte de krav på saklighet och opartiskhet som förvaltningslagen och regeringsformen ställer (se t.ex. 1. Kap 9 § RF). Resultatet av gruppens arbete har i detta läge högst begränsat bevisvärde. Förfarandet stärker intrycket av en mörkningsaktion och en otillåten straffsanktion mot studenten och Liukkonen. Hade man varit intresserad av en objektiv bedömning hade man givetvis anlitat en oberoende expertgrupp utanför universitetet. Ännu bättre hade det varit att inte göra någon granskning alls.

Som vi haft anledning att påpeka i andra sammanhang har akademiker som sådana rätt att kritisera den egna institution och dess organisation. I UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning tar sig denna princip följande uttryck:

31. Higher-education teaching personnel should have the right and opportunity, without discrimination of any kind, according to their abilities, to take part in the governing bodies and to criticize the functioning of higher education institutions, including their own, while respecting the right of other sections of the academic community to participate, and they should also have the right to elect a majority of representatives to academic bodies within the higher education institution.

Från rättssynpunkt skyddas Liukkonens böcker om Feken av grundlagarnas yttrande- och meddelarfrihet. Europadomstolen har nyligen gjort akademikers rätt att kritisera den egna institutionen till en del av europeisk rättspraxis. I rättsfallet Sorguç v. Turkey från 2009 anges nämligen att “the importance of academic freedom […] comprises the academics’ freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work and freedom to distribute knowledge and truth without restriction” (§ 35), med hänvisning till Europarådets rekommendation 1762 (2006) om akademisk frihet. Universitetets granskningsbeslut och indraget av Liukkonens examinationsrätt utgör enligt vår mening kränkningar av såväl den akademiska friheten i normativ mening som av grundläggande svensk och europeisk rätt.

Studenten fick alltså sitt betyg registrerat till slut. Men i skrivande stund (2013-11-30) finns hans magisteruppsats fortfarande inte att tillgå via Fekens elektroniska uppsatsdatabas på institutionens hemsida. Detta till skillnad från hans kandidatuppsats, som behandlar ett helt annat tema och inte innehåller ledningskritik. Andra magisteruppsatser från samma termin (VT 2006) finns med i systemet. Enligt Liukkonen bytte Feken system från och med 2009 så att enbart A- eller B-uppsatser presenteras i databasen. De studenter som vill få sina A- eller B-uppsatser synliga frågas dessutom först om lov. När studenten 2006 fick sin uppsats godkänd var regeln dock att samtliga godkända uppsatser lades in i databasen. Om det var någon som av särskild anledning inte ville ha med sin uppsats respekterades detta. Studenten har bekräftat för oss att han inte invänt mot publiceringen av magisteruppsatsen i systemet.

Att inte publicera just magisteruppsatsen i det elektroniska systemet är enligt vår uppfattningen en pågående kränkning av studentens yttrandefrihet. Det är också, menar vi, ett fall av otillåten diskriminering. Inget av detta kan accepteras. Kåre Bremer efterträddes 2013 som rektor av Astrid Söderbergh Widding. Vi uppmanar nu Widding att snarast reparera den skada som uppstått och se till att uppsatsen finns med i systemet. Vi kräver sedan att Widding ber studenten offentligt om ursäkt för det sätt på vilket han behandlats.

EJO/MZ