Kritisk Gävleprofessor uppsagd: arbetsbristen fingerades »

Vi har tidigare berättat om att Högskolan i Gävle (HiG) antagit en kommunikationspolicy som strider mot såväl meddelarfriheten som mot regeringsformens krav på största möjliga yttrandefrihet i vetenskapliga angelägenheter. I denna artikel fortsätter vi vår kritiska granskning av HiG och den linjestyrning som infördes 2010.

Det visar sig att det under längre tid förekommit intern kritik mot högskolans ledning. En professor i litteraturvetenskap vid HiG har utmärkts sig genom att under flera år i media kritisera ledningens New Public Management-ideal och marknadsstyrning. Han har också vänt sig mot likriktningskrav och mot vad han menar är en rättsvidrig policy- och åsiktsstyrning, samt mot avskaffandet av kollegialt beslutsfattande. Även de båda ämneskollegorna har i media i kraftfulla ordalag tagit avstånd från det sätt på vilket HiG utvecklats i, som de menar, alltmer oakademisk riktning (se länkar nedan). Professorn ordnade vidare 2010 ett upprop mot en prorektor, tillika utbildningschef, där denne kritiseras för att bland annat ha gått förbi det kollegiala styret. I uppropet, som undertecknas av över 20 anställda, krävs prorektorns avgång.

Professorn och hans kollegor har samtidigt bedrivit en framgångsrik verksamhet vid högskolan. Ämnet litteraturvetenskap beskrevs 2007 av Högskoleverket som enda utbildning i toppklass vid HiG. Professorn är vidare en erkänt skicklig och välmeriterad forskare och lärare. När han nyligen sökte en professur vid Högskolan i Dalarna placerades han i första förslagsrummet av båda sakkunniga (något som vi återkommer till i en kommande artikel). Professorn har också utvecklat nya metodkurser för lärarprogrammet.

Men år 2012 tog saken en överraskande vändning. Såväl professorn som hans båda ämneskollegor blev i oktober uppsagda. Misstanken uppstår nu att anledningen var deras öppet kritiska hållning. Detta förnekas dock av högskolans ledning. Enligt högskolans policy måste varje enhet ”bära sina egna kostnader”, som ledningen uttrycker det i ett svar till professorn. Ämnet litteraturvetenskap har inte gjort det, menar man i samma artikel, varför det måste läggas ner av rent ekonomiska skäl. Därmed uppstår för de anställda inom ämnet ”arbetsbrist”, vilket också var den officiella grunden för uppsägningen. Även andra ämnen berördes av uppsägningar och sammanlagt åtta personer sades upp i samma veva.

Professorn menar dock att arbetsbristen inom hans ämne var fingerad och att underskottet konstruerades med hjälp av kreativ bokföring:

I mitt ämne drevs uppsägningarna igenom med hjälp av fingerad arbetsbrist. Genom en kreativ bokföring konstruerade ledningen ett kraftig underskott för litteraturvetenskap. Policyn i den nyinförda linjeorganisationen i Gävle är att varje enhet – enheter som för övrigt indelas efter ledningens gottfinnande – skall gå med vinst, som de uttrycker det. Men i litteraturvetenskapens fall förde de över ca 80 % av intäkterna till andra ämnen för att just skapa/manipulera ett iögonenfallande underskott och därmed motivera uppsägningarna. Tidigare levde vi på svensklärarutbildningen, men alla våra litteraturvetenskapliga kurser där bokförs nu på ämnet Svenska språket, och de två stora kurser inom lärarprogrammets gemensamma terminer (UVK, den utbildningsvetenskapliga kärnan) vi ansvarat för, bokförs nu på ämnet didaktik samt en virtuell enhet kallad ’utbildningsvetenskap, teoretiska ämnen’. Själv har jag de tre senaste åren nästan uteslutande undervisat på kurser i s.k. vetenskapliga förhållningssätt med 80-110 studenter, kurser jag själv utvecklat, på uppdrag av den numera nedlagda lärarutbildningsnämnden, ansvarat för, och varit examinator för. Kostnaderna för mig på dessa jättekurser har belastat mitt eget ämne, litteraturvetenskap, emedan intäkterna bokförts på didaktikämnet. Samma mönster har det varit inom svenska i lärarutbildningen: kostnaderna för de littvetenskapliga kurserna – dvs. ca 60 % av svensklärutb. – har belastat oss, emedan intäkterna kommit ämnesgruppen för Svenska språket tillhanda.

Enligt den utbildningplan för lärarprogrammet som vi tagit del av och som sträcker sig fram till 2017 kvarstår inom programmet en stor mängd kurser i litteraturvetenskap. Men kanske är tanken att någon annan lärargrupp i fortsättningen ska ta över litteraturkurserna. Men varför inte i så fall låta kemisterna ta över fysiken, de mer atletiska engelsklärarna sköta idrottsundervisningen osv? Som läsaren förstår faller det hela på sin egen orimlighet. Att det inte skulle behöva litteraturvetare även i fortsättningen är alltså felaktigt. (Enligt professorns egna beräkningar finns fram till 2017 behov av tre lärartjänster i litteraturvetenskap enbart för att täcka undervisningen inom lärarprogrammet.) Någon reell arbetsbrist finns inte, och har inte funnits, inom ämnet litteraturvetenskap.

Ledningens agerande har inte bara drabbat de uppsagda lärarna. Då de litteraturvetenskapliga kurserna inom lärarprogrammet efter uppsägningarna tagits över av mindre kvalificerade vikarier, har studenterna fått en utbildning av lägre kvalitet. Deras reaktion har inte låtit vänta på sig. I flera artiklar i media kritiserar de HiG:s ledning för att ha försämrat utbildningen samt för att ha genomdrivit en allmän nedrustning av det intellektuella klimatet.

Den enda rimliga förklaringen till ledningens agerande är att det i litteraturvetarfallet rör sig om en sanktion riktad mot en grupp lärare för att de varit öppet kritiska mot högskolans organisation och ledning. Varför skulle man annars välja att försämra utbildningskvaliteten genom att lägga ner en verksamhet av hög kvalitet och avskeda framstående lärare – och det i ett läge när högskolan lider av kvalitetsproblem? Av de åtta utbildningar som nyligen utvärderats av Universitetskanslerämbetet befanns tre ha ”bristande kvalitetet”.

Den akademiska friheten utesluter sanktioner av denna typ. Unesco:s rekommendationer för högre utbildning säger uttryckligen att universitetsanställda har rätt att kritisera den institution inom vilken de verkar (§26). Högskoleledningen har därmed kränkt lärarnas akademiska frihet. Vidare är det oförenligt med den svenska grundlagens meddelarfrihet att bestraffa en offentliganställd för att denne uttalat sig i media. Litteraturvetarnas kritik handlar delvis om det sätt på vilket vetenskap bäst ska bedrivas och organiseras. Det rör sig med andra ord delvis om yttranden i ”vetenskapliga angelägenheter”. Regeringsformen föreskriver att yttrandefriheten ska vara så stor som möjligt i vetenskapliga angelägenheter. Europadomstolen har slutligen, i ett några år gammalt avgörande, uttryckt särskilt stöd för akademikers kritikrätt. Ledningens tillkortakommanden måste alltså betraktas som massiva, såväl akademiskt som rättsligt.

Låt oss dröja lite vid Unesco:s rekommendation för högre utbildning, som på ett annat ställe betonar vikten av anställningstrygghet för akademiker (§46). Enligt Unesco får akademisk lärarpersonal avskedas av ekonomiska skäl, men endast om institutionen ”has taken all reasonable alternative steps to prevent termination of employment”. Anställningen ”should be safeguarded as far as possible even when changes in the organization of or within a higher education institution or system are made”. I ljuset av det framtida behovet av lärare i litteraturvetenskap vid HiG har det även brutits mot dessa principer.

Ärendet är oroande även därför att det visar på en allmän metod med vars hjälp ett statligt lärosäte kan göra sig av med kritiska intellektuella. Metoden kräver att lärosätet infört administrativ linjestyrning fullt ut och därmed avskaffat den kollegiala kontrollen över ämnesindelningar och ämnesbudgetar. Det första steget är att sammanföra kritikerna i en egen administrativ enhet eller ”ämne”. I litteraturvetarnas fall var detta villkor lägligt nog redan uppfyllt. Nästa steg är att bokföra alla intäkter från enheten på andra enheter samt alla kostnader på enheten själv, så att ett underskott uppstår. Kravet att varje enhet ska bära sig ekonomiskt kan nu användas för att motivera nedläggning av enheten, vilket orsakar ”arbetsbrist”, som arbetsrättsligt anses som en saklig grund för uppsägning. Det intryck som uppstår är att allt gått rätt till. Men skenet bedrar då förfarandet som sagt strider såväl mot grundlagen som mot internationella överenskommelser för högre utbildning.