De som publicerar med öppen tillgång är ofta de som redan är klara med sin karriär, inte bryr sig, inte vet bättre eller inte är tillräckligt duktiga för att publicera i de kommersiella tidskrifterna. Det skriver Klaus Solberg Söilen, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad.

Öppen tillgång till forskning är en viktig del av den akademiska friheten, i Sverige och i världen. Med öppen tillgång får alla rätt att läsa, länka till, ladda ned, skriva ut, kopiera, sprida och framföra verket i digital form. Att kunna publicera och läsa forskning ska inte bero på hur mycket pengar man har.

Kritiken mot de två stora kommersiella bolagen – Elsevier (SCOPUS) och Clarivate (Web of Science) – som äger och driver de flesta av de bättre vetenskapliga tidskrifterna, är känd sedan länge: marknaden är ett oligopol, tjänsten kostar för mycket, och forskningsfinansiärerna får betala dyrt för att få tillgång till den forskning de redan har betalad för i form av finansiering till forskaren.

Först ska man betala en avgift för att publicera – av och till ska man även betala en avgift bara för att skicka in alstret – och sedan tillkommer en avgift för att publicera samma artikel som ”open acess” så att finansiärerna och andra intresserade ska kunna komma åt artikeln utan att betala igen. Egentligen är det samma forskningsfinansiär som står för kostnaden två gånger, och det är inte billigt.

Sedan en tid tillbaka har bolagen direkta avtal med universitet och högskolor i Sverige som tillåter dessa att skicka fakturan direkt till lärosäten. Dessförinnan gick dessa utbetalningar via forskaren. Det nya systemet är som att oligarkerna har handen direkt i kassaapparaten hos staten, ett drömläge för varje företag som vill ta betalt. Det leder så klart till missbruk, eller som det nu så fint heter: ”nya innovativa affärsmodeller”.

För en nyss publicerad artikel frågade företaget i sitt webbformulär om jag villa ha artikeln i färg. Ja, tänkte jag, det kan väl vara fint, men det stod inget om priset. Det skickades ju direkt till högskolan och gick på ytterligare en tiotusen kronor, för lite färg på ett par figurer. Det kan liknas vid att ha sitt kreditkort registrerad hos ett företag på nätet. Det blir frestande att hela tiden hitta på nya ursäkter för att ta betald för någon tjänst. 

Elseviers och Clarivates affärsmodell var redan för bra för att vara sann. De som gör det allra mesta av arbetet för tidskriften, som redaktörer och granskare (reviewers), arbetar utan att få betald. De gör det ofta för prestigen och för kontaktnätet som befattningen öppnar för. Företagen på sin sida tjänar massor av pengar, som om de hade stora kostnader i samband med publiceringarna. Det har de inte. 

I utgångsläget är det redan moralisk tveksamt att ta rikligt betalt för att andra tar fram vetenskap som gynnar alla människor på jorden. De länder, institutioner och personer som inte kan betala för stora paket och dyra licensavtal får inte tillgång till de vetenskapliga artiklarna, i alla fall inte på lagligt sätt (det finns en tjej i Kazakstan…). Det betyder att hela publiceringssystemet gynnar de länder, institutioner och personer som redan är rika och kan betala. Alltså, är vi inte så långt från ett vidrigt system, men, vilka är alternativen?

Ett alternativ är Open Access-tidskrifter, dvs. öppna tidskrifter som redan från början är gratis för de som publicerar liksom för de som vill ha tillgång till artiklarna. Det finns till och med gratis webbsystem för publicering, som till exempel the kanadensiska Open Journal System (OJS) med gratis support och ett effektivt forum där man kan diskutera alla möjligen frågor runt publiceringar med andra medlemmar.

Vetenskapsrådet, Kungliga biblioteket, Europeiska forskningsrådet, Riksbankens Jubileumsfond, KK Stiftelsen och andra finansiärer ger speciella forskningsbidrag och stöd för att forskare ska kunna arbeta med öppna tidskrifter. Allt detta har varit på plats i mer än 15 år nu. Det har fungerat väl i över tio år. 

Så varför publicerar då inte de flesta forskare i OA-tidskrifter, om detta alternativ är så bra, för alla parter (bortsett från ägarna av Elsevier och Clarivate)? Det är nu det börjar bli komplicerad.

Trots att systemet med öppen tillgång fungerar och det nu finns många tidskrifter att välja på så fortsätter de flesta forskare att publicera i kommersiella tidskrifter. Öppna tidskrifterna kritiseras systematisk för att hålla låg nivå, och många universitet och högskolor har som ett resultat satt ännu starka press på forskare för att publicera i ”topranking journals” (t.ex. CABS 3- och 4-stjärniga tidskrifter om man är företagsekonom).

För att bli professor vid många lärosäten måste man ha en 15-20 CABS-artiklar i samma ämne, varav flera med tre eller fyra stjärnor. Om man har publicerad någon annanstans tittar många granskare inte en gång på innehållet; man räknar dom bara. ”Jaha, han har bara 8 ABS-artiklar och bara ett par 3- och 4-stjärniga artiklar, nej, det räcker inte”. Och sen är granskningen klar. Eller man tittar snabbt på Google Scholar och antal citeringar. ”Jaha, bara 2000 citeringar, nej det är nog ingen toppkandidat”. För en generation sedan skulle man istället ha använd tiden till att läsa vad kandidaten faktisk skrivit. 

De som redan arbetar med de etablerade tidskrifterna har således inga incitament för att byta. De som startar sin karriär har å andra sidan inte ”råd” att publicera utanför listan. De som publicerar med öppen tillgång är ofta de som redan är klara med sin karriär, inte bryr sig, inte vet bättre eller inte är tillräckligt duktiga för att publicera i de kommersiella tidskrifterna. På detta sätt blir det svårt att få upp nivån på de öppna tidskrifterna. Och däri ligger problemet: om alla de duktiga forskarna fortsätter med kommersiella tidskrifter blir nivån på öppen tillgång aldrig lika bra.

I tolv år var jag redaktör för en öppen tidskrift i företagsekonomi (omvärldsanalys/intelligence studies). Stödet från forskningsråd, staten och flera har varit bra och tidskriften är nu indexerad i båda SCOPUS och Web of Science. Valet att satsa på öppen tillgång var ett demokratiskt beslut som togs på en rad konferenser (ECIS, SCIP, ICI) i ämnet en 13-14 år tillbaka. Ändå vågade aldrig de forskare som ville göra karriär (som ville bli professorer) satsa på att publicera i tidskriften. I stället fick vi många bidrag från mera etablerade forskare och utomeuropeiska forskare som inte hade samma press i sina hemländer. Sedan våra forskningsanslag gick ut i december förra året har tidskriften lagts på is. Hur fortsättningen kommer att se ut beror inte minst på vidare finansiering, men lika mycket på uppslutning och engagemang hos en rad nyckelpersoner i forskningsmiljön. 

Sett i backspegel tror jag nu att satsningen på öppen tillgång inte lyckades helt för att den var halvhjärtat. Vi fick inte tillräckligt stöd från nya forskare och de som bestämmer kriterierna för vem som kan befordras (forskningetablissemanget), kollegorna. Dessa kollegor har investerat all sin tid och energi i det gamla systemet och är inte beredda att släppa taget om sina positioner där.

Så hur löser man detta problem? Jag tror man måste våga vara lite radikal. Incitamenten måste ändras. Det är ett hönan-och-ägget-dilemma. De öppna tidskrifterna blir, återigen, aldrig riktig bra om de bästa forskarna inte vågar publicera där. 

Det bästa sättet att få till en ändring vore kanske att externa granskare fokuserar strikt på innehållet i de publiceringar de ska evaluera, inte på namnet på tidskriften eller förlaget. Man skulle till exempel kunna skicka in det sista Word-dokumentet av den publicerade artikeln till granskaren där namnet på tidskriften inte syns, dvs. någon form av ”blind review” för granskare, på samma sätt som sker i själva tidskriften.

Ett ännu mer radikalt förslag är att man tvingar alla lärosäten i Sverige till att starta öppna tidskrifter och att alla uppmanas och belönas för att publicera där. De betyder ju inte att man inte kan läsa de artiklar man behöver på vanligt sätt från de mera etablerade tidskriften, bara att man inte får publicera där. (Jag förstår att detta får konsekvenser för diverse internationella mätningar, men låt oss ta det vid ett annat tillfälle.) På något sätt måste man försöka få med den andra hälften av hjärtat, den del som nu fattas för att öppna tidskrifter ska lyckas. På detta sätt skapar vi också en friare och mera demokratisk forskningsmiljö som gynnar alla människor, inte bara de som kan betala. 

Klaus Solberg Söilen

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦