Kan det vara så att de som arbetar med frågan om kränkthet och trakasserier vill att kvinnor ska vara utsatta eftersom det passar in i den egna världsbilden om en patriarkal könsmaktsordning? Det frågar sig ARW:s jämställdhetskrönikör med anledning av en aktuell undersökning.

”Kvinnliga studenter mest utsatta”, lyder en rubrik i Svenska Dagbladet den 20 maj.^[1] Vad det handlar om är en nyligen genomförd kartläggning av förekomsten av sexuella trakasserier vid landets universitet och högskolor vilken visar på sensationella resultat:

• Hela 4 % har varit utsatta under det senaste året!
• Kvinnor är mer utsatta än män!
• Främst är det unga som drabbas!
• Studenter drabbas mer än anställda – och därtill främst av andra studenter!^[2]

Resultaten presenteras i rapporten Genusbaserad utsatthet och sexuella trakasserier i svensk högskolesektor från maj 2022, byggd på ett samarbete mellan Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska Högskolan, Malmö universitet samt Nationella sekretariatet för genusforskning (Göteborgs universitet).^[3] Enkätundersökningen genomfördes under 2021 och sammanlagt har ca 39.000 personer vid totalt 38 lärosäten svarat. (Jag återkommer i slutet av artikeln till frågan hur pass ”sensationella” dessa resultat egentligen är.)

Begreppet ”sexuella trakasserier” används för att beskriva utsatthet för ”icke önskvärd sexuell uppmärksamhet” (s. 9). Exempel på sådan uppmärksamhet kan vara närgångna blickar, frågor om privatlivet eller kommentarer om utseende och ålder ”på ett sätt som upplevts obekvämt eller obehagligt”. Här ryms även grövre handlingar såsom ”blottat sin kropp för dig” eller ”tagit i dig på ett sexuellt sätt t.ex. genom att ta tag i, hålla fast, kyssa, krama eller smeka på ett obekvämt eller obehagligt sätt”. (Riktigt allvarliga övergrepp såsom våldtäkt nämns inte alls.)

De som, enligt undersökningen, anses ha utsatts för sexuella trakasserier är de som svarat minst ett ja på någon av de elva frågor som ställs. Två svarsalternativ som gäller frekvensen av trakasserierna, nämligen ”ofta” och ”många gånger”, redovisas inte eftersom andelsskattningarna är 0,5 eller mindre för samtliga frågor för dessa svarsalternativ (s. 21). Totalt har, som nämnts, 4 % svarat ja på att de någon  gång under det senaste året upplevt någonting som faller under begreppet sexuella trakasserier. 

I allmänhet handlar det om obehagliga blickar och kommentarer. Grövre handlingar, såsom sexuella beröringar är mindre förekommande. Allra lägst hamnar ”blottat sin kropp för dig”; (1 % av de 4 % som anser sig utsatta, alltså 15 personer, har svarat ja på den frågan). Det jag själv skulle bedöma som den grövsta handlingen, ”tagit i dig på ett sexuellt sätt t.ex. genom att ta tag i, hålla fast, kyssa, krama eller smeka på ett obekvämt eller obehagligt sätt”, har upplevts av 5 % (av dem som svarat att de utsatts), dvs 78 personer.

Av de respondenter som angett att de utsatts har sammanlagt 12 % (något fler kvinnor än män) gjort en formell anmälan. Den vanligaste anledningen som uppgavs för att inte göra en rapportering var ”det var inte så allvarligt” för kvinnor och ”jag hanterade det själv” för män (s. 7 och s. 40).

Frågan är dock hur pass sensationella och upprörande dessa resultat är? Totalt har ca 1560 personer angett att de utsatts, men med tanke på att ”sexuella trakasserier” kan betyda allt från upprepat tafsande på könsdelar till en närgången blick vid ett enda tillfälle, är det svårt att bedöma hur pass allvarligt och utbrett problemet är. De flesta av trakasserierna tycks vara av det mer harmlösa slaget, och det låga antalet anmälningar indikerar måhända att det är så tilltagen uppfattats. 

Inte heller är resultaten särskilt överraskande. Att kvinnor är eller anser sig vara, mer utsatta än män, vet vi; och att unga utsätts mer än äldre är föga förvånande. Det är också upplevelsen som är i fokus. Även om den som känner obehag bör tas på allvar, är det inte alltid lätt för den som ger en komplimang eller skickar ett sms att förutsäga hur tilltaget kommer att uppfattas. Att kvinnor är överrepresenterade kan delvis bero på att de är känsligare. Vi vet t.ex. att kvinnor generellt är något mer försiktiga än män vid val av kärlekspartner medan män är något mindre nogräknade, vilket ur evolutionär synvinkel på intet sätt är särskilt överraskande. Följaktligen är kvinnor troligtvis lite mer på sin vakt när det gäller oönskad uppvaktning. (Tyvärr är svarsfrekvensen inte särskilt hög, endast 32 %, varför det är högst osäkert vilka slutsatser man kan dra.)

Den minst sagt ojämna könsfördelningen i arbetsgruppen bakom rapporten – 13 kvinnor (93 %) och en man (7 %) – föranleder också viss eftertanke. Skulle tolkningen av resultaten ha blivit en annan med en jämnare fördelning?  Kan det vara så att de som arbetar med frågan om kränkthet och trakasserier och genomför den här typen av undersökningar, vill att människor, främst kvinnor, ska vara utsatta eftersom de utgår från en världsbild enligt vilken kvinnor är offer, att kvinnor som grupp enligt en patriarkal könsmaktsordning är underordnade män som grupp?

Samma tendens – att få fram alarmerande resultat om sexuella trakasserier – tycks finnas vid amerikanska universitet. Svenska Dagbladets krönikör Johanna Möllerström berättar hur hon upprepade gånger flera år efter att hon avslutat sina studier, kontaktas av universitetet som ber henne försöka minnas om hon inte någon gång känt sig det allra minsta kränkt eller trakasserad.^[4] ”De ber mig att tänka tillbaka och fundera ordentligt på om jag inte på något sätt kan ha blivit kränkt eller trakasserad. Kanske har jag det, skriver de, och inte känt mig redo att berätta tidigare. Eller så, föreslår de, har jag kanske inte upplevt mig vare sig kränkt eller trakasserad. Men i så fall vore de tacksamma /…/om jag kunde fundera ett varv till. Kanske finns det ändå någonting där, om jag funderar riktigt noga?” Ja, fullt så långt verkar det ännu inte ha gått när det gäller svenska lärosäten, men att uppmana människor att betrakta en enda ovälkommen komplimang som ”trakasserier” (i plural) är allvarligt nog.

Vilka slutsatser ska vi nu dra av detta? (Jag har berört ämnet i två tidigare krönikor, en^[5] om det övergripande #Akamediuppropet från 2017, och en^[6] om det mer specifika Tellus-projektet vid Lunds universitet. Jag har i dessa krönikor kommit fram till liknande resultat.)

• Sexuella trakasserier är eller kan vara allvarliga för dem som blir utsatta, men tycks inte vara ett särskilt utbrett problem vid våra universitet och högskolor.
• Vissa trakasserier, t.ex. fysiskt tafsande på könsdelar eller våldtäkt, är självklart oacceptabla beteenden, medan andra, t.ex. en närgången blick eller en fråga om privatlivet, är mer harmlösa, i synnerhet om de inträffat endast vid något enstaka tillfälle.
• De få fall där ett oacceptabelt beteende förekommer bör uppmärksammas och utsatta erbjudas stöd, men frågan är om den här typen av kostsamma enkäter är rätt väg att gå?
• Vill vi ha en arbetsplats där man anmäler någon, kanske en kollega, för en obehaglig blick vid ett enda tillfälle?
• Och vill vi ha en arbetsplats där man knappt vågar titta på eller skämta med någon av rädsla för att blicken uppfattas som närgången eller skämtet som opassande? 

Kanske borde de resultat jag inledde artikeln med i stället därför ha presenterats så här? En nyligen genomförd kartläggning av förekomsten av sexuella trakasserier vid landets universitet och högskolor visar på sensationella resultat:

• Endast 4 % har varit utsatta under det senaste året! 
• De sexuella trakasserierna är till största delen av det mildare slaget, så som frågor om privatlivet eller närgångna blickar.
• Trakasserierna har endast undantagsvis skett vid fler än ett eller ett par tillfällen.
• De flesta (nästan 90 %) väljer att hantera problemet själva.
• Att studenter är utsatta för trakasserier av en anställd är ytterst ovanligt.

(Jag nämnde denna undersökning för ett par väninnor och frågade hur många de tror, givet definitionen av sexuella trakasserier, som utsatts. Ja, ca 60 %, svarade de, och beklagade att det var länge sedan de själva fått en komplimang, oönskad eller inte.)

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

^[1] https://www.svd.se/a/mrba4E/kvinnliga-studenter-mest-utsatta

^[2] En kort sammanfattning ges här: https://www.gu.se/nyheter/icke-onskvard-sexuell-uppmarksamhet-vanligast-bland-unga-kvinnor-och-studenter

^[3] https://ki.se/media/246914/download

^[4] https://www.svd.se/a/pWewg6/mejlen-fran-harvard-paminner-om-en-modern-haxjakt

^[5] https://academicrightswatch.se/?p=4295

^[6] https://academicrightswatch.se/?p=4327