Elitidrott och akademisk karriär har samma grund: konkurrens, att växa i motstånd och att dedicera stora delar av sitt liv till processen. Det är ett sätt att leva som inte bör motarbetas av ett omgivande samhälle, utan bemötas utifrån det livselixir det är. Det skriver leg sjuksköterskan Åsa Hedlund, doktorand och universitetsadjunkt vid Akademin för hälsa och arbetsliv på Högskolan i Gävle.

Åter igen skyllde jag på magont fast jag var aldrig så frisk. Allt för att slippa delta på idrottslektionerna i skolan. Var det någonting jag visste var det att jag aldrig skulle bli idrottare. Det fanns ingenting hos ”sportdårarna” jag kunde identifiera mig med. Med hetsiga blickar skrämde de vettet ur mig när de vrålade någon uppmaning över hela gympasalen, att någon skulle ”passa bollen” eller ”jobba hem”. Jag gick ut i vuxenlivet med en tydlig uppfattning om den starka distinktionen mellan sådana som dem och sådana som jag. Tävlingsmänniskorna och tänkarna. Vuxenlivet pågick och så småningom hamnade jag inom akademin och blev doktorand. Det var ett ställe som passade sådana som jag. Vi icke-vrålare. Vi eftertänksamma teoretiker vars begär var högre än att mäta hundradelar och centimetrar. 

Under senare år har dock en bild växt fram i media av elitidrottares problem. De skadar sig, måste försaka sitt sociala liv och drabbas av utmattning och ångest. Experter menar att idrottare står ut med tortyr längre än den normala människan. De utsätter sig gång på gång för påfrestningar de egentligen inte klarar. Nils van der Poer menar att elitidrott handlar om att ställa sig upp igen och igen efter varje slag. Att förlora gång på gång för att kanske vinna en gång om man har tur. Att kämpa sig sönder och samman för en liten framgång. Linus Thörnblad åt värktabletter tills magen nästan frättes sönder, för att lindra den outhärdliga smärtan i sina höjdhoppartrötta benmuskler. Flera idrottare vittnar om att de springer med frakturer och stukningar, att de tränar tills de kräks eller hjärtat hoppar lös i förmaksflimmer. De somnar i nedförsbackar på cykeln under ett långlopp, och ramlar ihop i olika spår. Elin Kjos, före detta simmerska, menar att elitidrotten har lärt henne att hårt arbete ger resultat och att ”köra på” trots smärta. Gemensamt för elitidrottare verkar vara en särskild förmåga att slita under lång tid och att stå ut med obehag under den tiden. Allt för att uppnå nästa mål. ”Jag har inte tid att bli sjukskriven nu, det går bra om tre månader”, svarade Thörnblad sin läkare som just meddelat om tre bäckenfrakturer.

Ack, dessa galningar, tänker jag från mitt skrivbord, men hejdar mig i samma stund. Är vi akademiker inte precis likadana som elitidrottarna? Ångest och utmattning är kända fenomen även inom akademin. Kör inte vi också över våra gränser för att uppnå vissa mål? Jobbar vi inte i åratal med en enda studie, för en publikation? Försakar vi inte det sociala livet, för att hinna med den där deadlinen? Går det inte flera misslyckanden på en framgång? Tänker vi inte ”Bara den här perioden är över så ska jag ta det lugnare men just nu fungerar det inte att vila!”? Har inte även vi en särskild förmåga att stå ut med obehag och att resa oss efter varje nederlag? Krävs det inte ett enormt ”pannben” för att jobba i flera år med en studie, få hårda ord från granskare och orka ta nya tag kanske inte bara en gång, utan flera gånger? En studie, som i det stora hela är väldigt liten, om än aldrig så ambitiöst gjord. Vi kämpar luften ur oss för att få ut den där lilla pusselbiten i världen. Få in vår boll i målet. Vi lär oss att det är hårt arbete som gäller. Vi lägger månader på en gedigen ansökan om finansiering bara för att få ett nej ett halvår senare. Och gör samma sak igen.

Elitidrott och akademisk karriär har samma grund: konkurrens, att växa i motstånd och att dedicera stora delar av sitt liv till processen. Vi producerar produkter som världen tycker om att ta del av, och får det oavsiktligt att se glamouröst och eftersträvansvärt ut. Slitet och värken bakom är det få som förstår vidden av. Varför gör vi det? Kanske tillhör vi en personlighetstyp som är särskilt förtjust i känslan av att vara på väg mot ett mål? Tristesskygga individer som inte har ro att befinna oss i horisontell livsprocess utan varje dag vill uppåt, om än bara någon grad. I föreställningen av målet ligger en bottenlös endorfinkälla som endast sinar den dag vi uppnår målet, varför vi hela tiden skapar nya. Faktum är att vi inte bryr oss särskilt om målet. Målets funktion är att stabilisera processen, inte att njutas av. Förväntningarna ligger tunga och de bästa prestationerna ska ske bestämda datum, till vilka det är av yttersta vikt att vi är friska och utvilade. Ingen idrottare vill ha halsfluss på VM. Ingen doktorand vill ha sömnbrist på sin disputation. Jag tänker tillbaka på mina idrottslektioner och de hetsiga blickarna. Var vi samma sort ändå, sportfånarna och jag? Ville vi ändå båda vinna, men inte på samma arena? Idag besöker vi dock ofta samma arena: sjukvården. Vi drabbas av psykisk ohälsa och smärta, som varken vi eller myndigheter har några riktigt bra verktyg för att hantera. En hammare till en skruv.  

Så vad kan vi lära av varandra, elitidrottarna och akademikerna? Vi som är experter på att tåla stryk, och ganska stolta över det också. Vi som betalar med alla våra besparingar för att kanske vinna dem åter, och lite till, om vi har tur (eller snarare kämpar tillräckligt hårt!). Att växa i motstånd gör ont, och det ligger i både elitidrottens och den akademiska karriärens natur. Detta går knappast att ändra på, men kanske behöver vi lära oss att vi inte behöver stå ut med allting? Vi kan behöva lära oss att skilja på det som måste göra ont, och det som faktiskt får vara behagligt. I vår jakt på målet kan vi bli så ivriga att vi springer igenom husväggen i stället för att ta den enklare vägen runt husknuten. Vi hamnar gärna i ”mer är bättre” – tänket, men lika som att man inte bör belasta kroppen alla dagar man skulle kunna göra det, bör man heller inte belasta hjärnan all tid man skulle kunna göra det. Problemet är att förstå när vi jobbat tillräckligt hårt, men inte dödligt hårt. Uttryck som används generellt för att få folk att inte jobba för hårt fungerar inte på oss. Hade vi tyckt att good enough, tillräckligt, vila och ditt bästa är gott nog vore motiverande uttryck hade vi valt en annan yrkesbana. Så vad är en lämplig motvikt till ”köra på fast det gör ont”? Skulle det kunna vara ”gör någonting annat fast det gör ont”? Då får vi återhämtning medan vi fortfarande är i vårt rätta element: motståndet.

Idag är elitidrottare en grupp jag känner samhörighet med. Jag förstår hetsen i blicken och vrålandet, fast jag inte själv uttrycker det på det sättet. Jag förstår deras outtröttliga och för det mesta belöningslösa strävande. Jag förstår känslan av tomhet när belöningen kommer, ty den motsvarar aldrig föreställningen. När målet är uppnått åker man hem och borstar tänderna med samma borste, dricker vatten ur samma glas och sover i sin vanliga säng, medan världen har gått vidare med sitt. Redan nästa dag formuleras ett nytt mål, allt för att undvika tristessens vågräta dimma. Det är ett sätt att leva som inte bör motarbetas av ett omgivande samhälle, utan bemötas utifrån det det är. Ett livselixir. 

Åsa Hedlund

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦