En olyckligt stor del av det som produceras på samhällsvetenskapliga fakulteter piskar upp motsättningar, förhindrar öppet meningsutbyte, underblåser politisk polarisering, och slösar bort skattepengar – och kan i värsta fall bana väg för ett icke-demokratiskt maktövertagande. Det skriver sociologen Göran Adamson angående akademins politiseringstendenser.

”Oh, nej! Sånt har vi inte här!” sa Klaus L. på Dokumentationsarchiv des Östereichischen Widerstandes i Wien – ett av världens främsta forskningsarkiv för motståndet mot Nationalsocialism. Klaus var som alltid vänlig, men jag förstod att det material jag frågat efter var något som arkivet inte hade något intresse av.

Efter en vilsen start på mina forskarstudier vid London School of Economics då jag förträngde min olycka framför schackbrädet borta vid Earl’s Court och sedan natt efter natt vandrade hem tvärs genom ett dimmigt London fick jag till slut en glad ingivelse. Jag skulle försöka ta reda på varför människor röstar på ”högerpopulistiska partier”, och jag skulle välja Jörg Haiders Frihetsparti som fallstudie. Sagt och gjort. Jag köpte klippkort mellan London och Wien och började studera alla förstahandskällor jag kom över – dvs allt material som Frihetspartiet själv låg bakom: partidokument, årsböcker, Haiders tal, redogörelser för partidagar, valmanifest, deklarationer och inte minst Haiders egna böcker – Den frihet som jag menar där han bl.a på populistiskt manér stred för varje väljargrupp som tänkas kan – vilket innebar att han inte stred för någon alls (möjligen med undantag för sig själv), och Befriad framtid bortom höger och vänster där han plötsligt hoppat på det nyliberala tåget och helt, föreföll det, övergivit sin tidigare konservatism. Jag läste ”Frihet och ansvar” – partiets intellektuella tegelstenar och intervjuade Peter Sichrowski – deras EU-representant som – själv jude – menade att ”dagens moderna judar har ingen lust att bygga sin framtid på en hög gamla ben.”

Alltsammans studerade jag med frågan i huvudet: Varför röstar människor på det här partiet? Jag kom fram till att ”högerspåret” inte var ointressant. Det vi kallar rasism, eller fascism och nazism hade alltid lockat väljare till Frihetspartiet – som f.ö. hade rötter i det nazistiska Verband der Unabhängigen – så oavhängiga var de inte – och Haider kunde själv säga de mest hårresande saker. Det var också denna förklaring som fyllde svenska löpsedlar 2000. Haider, fick vi höra, var nazist och orsaken till att hans parti nu fått ett sånt genomslag var att mer än var fjärde av Österrikes väljare också plötsligt bestämt sig för att bli nazister.

Men med all respekt för svenska journalister var det här inte hela sanningen. För den som inte bara accepterar andrahandskällor och hörsägen utan går till läggen som det heter kunde man se att det vi kallar ”högerextremism” nästan inte alls förekom i partiets eget material. Kanske 10 procent av materialet förespråkade en mer restriktiv invandringspolitik och på olika vis försvarade den österrikiska kulturen och nationen, fast om detta är nazism vet jag inte. Men om inte nazism eller fascism eller rasism kunde förklara varför människor röstade på Frihetspartiet, vad kunde det då bero på?

Svaret på denna fråga var enklare än man kunde tro. Under hela Haiders period som partiledare hade österrikarna genomfört valundersökningar – s.k. Exit Polls – där väljarna fick specificera varför de röstade som de gjorde, och några ”högerextrema” skäl förekom inte alls. Det stämde överens med partiets material. Vare sig i partiets egna källor eller i skälen varför man valt partiet fanns det någon nazism eller fascism vad jag kunde se. Om vi jämför Frihetspartiets olika dokument med ex.vis Nationalsozialistische Monatshefte från 1940-talet är det lätt att se skillnaden.

Däremot kritiserade partiet oupphörligen elitsamarbetet mellan De Konservativa och Socialdemokraterna som legat som en våt filt över landet sedan krigsslutet. Den som inte hade en partibok för endera parti kunde se sig om i månen efter ett prestigefyllt arbete eller en vacker våning i centrala Salzburg eller Wien. Den här kritiken var till stora delar berättigad och kom även från Eva Glawischnigs Die Grünen och från Liberale Forum. Mönstret gick igen i valundersökningarna. Det var kritiken mot en maktfullkomlig elit som framför allt drog röster. 1999, när partiets slog i taket med 29% av rösterna, var denna siffra ca 65%. 

Det var alltså inte rasismen som gjort att Frihetspartiet gått genom taket och nu på allvar hotade korruptionen inom partieliten. Det var korruptionen inom partieliten som gjort att Frihetspartiet gått genom taket.

Jag vill nu återvända till mitt samtal med Klaus L. vid forskningsarkivet i Wien. Vad var det då för dokument jag bett få ut och som fått honom att urskuldande skaka på huvudet? Det handlade just om frågan: Varför röstar människor på Frihetspartiet?

Jag måste dröja vid det här en smula. Här stod jag alltså framför hyllorna i det väldiga arkivet på Wipplingerstrasse med en av de forskare som – det var väl nästan en officiell sanning – hade en ideologisk agenda som handlade om att bekämpa Frihetspartiet med alla till buds stående medel. Men hur då? Om man är emot ett parti måste man väl veta varför andra tar det i försvar? Det går väl inte att ägna sig åt ett slags halvblind slentrianavsky mot ”fascism” som är irrelevant för lejonparten av partiets väljare? Eller – annorlunda uttryck – man måste väl veta varför en bilmotor inte fungerar om man vill reparera den? Vill man det kan man väl inte bara köra in skruvmejseln lite på måfå – eller – vilket kanske vore en bättre analogi för det som tycktes vägleda Wienarkivet, att varje gång ge sig på fördelardosan, eftersom ”vi tycker så fruktansvärt illa om fördelardosor”? Man kan naturligtvis skämta om det, men faktum kvarstår att forskarna vid Wienarkivet enkelt kunde fått en solid grund att bygga sin kritik mot Frihetspartiet på om de bara studerat Fessel GfK Exit Poll Survey som visade vari Frihetspartiets popularitet huvudsakligen låg. Ändå gjorde man inte det. Jag vill senare avsluta med en kommentar om detta.

Men denna krönika handlar egentligen inte om vare sig Frihetspartiet eller om arkivet på Wipplingerstrasse. Det handlar om attityden till vetenskap. Jag menar att Wienarkivets inställning till Frihetspartiet kan illustrera en generell tendens inom en inflytelserik grupp vänsterakademiker i väst. Även om fakta i målet finns tillgängliga – som trovärdiga väljarundersökningar – så bortser man ifrån det. Varför? För att det inte ger stöd åt ens ideologi. Det här får en rad konsekvenser. För det första fabriceras i onödan samhälleliga motsättningar. Forskning har inte som syfte att underblåsa sociala konflikter, och om fakta inte stödjer eskalerande motsättningar bör inte forskningen göra det heller. Vänstern roas ofta av högerns politiska pessimism men ser inte bjälken i det egna ögat. För det andra rasar golvet in under det politiska mittfältet. När en aktivistisk vänsteragenda – eller en aktivistisk högeragenda som historien sett åtskilliga gånger – betraktar minsta avvikelse från partilinjen som höger-, eller vänsterextremism tilltar den politiska polariseringen och ur detta sönderfall hetsas grupper mot varandra och vänster-, och högerdiktaturer växer fram. För det tredje lägger man ofta pengar på problem som inte finns. Sedan Socialdemokraternas 260-sidiga regeringsrapport ”Mångfald i Högskolan” kom ut våren 2000 – med Mona Sahlins ande svävande över det – har akademiker och politiker kämpat för en ökad inkludering av migranter inom högre utbildning – ett problem som… inte existerar. Här finns återigen torra siffror att tillgå. De data som (s) själv lutar sig mot visar att om vi bara rensar för klasstillhörighet finns det inga belägg för en systematisk exkludering av migrantungdomar vid intagning till högre utbildning. The plot thickens, som det heter. Det är ju data som (s) själv åberopar. ”Halva Linz har drabbats av ett jordskred!” ”Det har den väl inte?” ”Nä, men vi kan väl ändå lägga 10 miljarder på det, eller hur? Jag kan säkert fixa en professur också!” 

Det vore inte rätt att ge sig på samhällsvetare som grupp. Det finns mängder med god forskning som också kommer allmänheten till del. Men en olyckligt stor del av det som produceras på samhällsvetenskapliga fakulteter bara gör ont värre. Denna forskning piskar upp motsättningar, förhindrar öppet meningsutbyte, underblåser politisk polarisering, och slösar bort skattepengar. Värst av allt, genom den här fabricerade politiska pessimismen undergräver denna forskning på sikt demokratin och kan i värsta fall bana väg för ett icke-demokratiskt maktövertagande. De akademiker som håller på så här år ut och år in har samtidigt en moralisk svansföring som inte är av denna värld, och andra som uttrycker oro för denna politiska vårdslöshet får högerextrema epitet slängda i ansiktet, det ena värre än det andra. Låt det sjunka in. Vetenskapen måste gå före ideologi, oavsett vad vetenskapen säger.

Jag vill avslutningsvis återvända till forskarna på Wienarkivet som, som jag skrev, kunde fått en solid grund för sin kritik mot Frihetspartiet om de bara tagit till sig valmaterialet från Fessel GfK Exit Poll. Då hade de istället haft möjlighet att bemöta kritiken mot elitens korruption. Men det hade varit en komplicerad sak, långt ifrån det varma mediala ljus som alltid lyser över ”anti-fascistiska” utspel. Visst var Frihetspartiets kritik mot eliten ibland överdriven, men inte sällan var korruptionen en realitet. Då hade arkivets forskare konfronterats med en österrikisk elit som hade frågor att besvara – en elit som dessa kritiker dessutom själva tillhörde. Det här var något som till varje pris måste undvikas. Hellre än att erkänna elitens egna verkliga problem riktar man uppdiktade anklagelser mot folket. Den egna arrogansen trollas bort med rasismanklagelser. Det här händer också i vårt land. För en forskare med samhällsansvar är det här orimligt, men många av dem verkar inte ha problem med att piska upp samhälleliga våldsfantasier, i synnerhet inte om det också kan leda till en professur.

Göran Adamson

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦