Forskning som inkluderar variabler som etnicitet, religion, kriminalitet, politisk extremism, kvinnosyn och så vidare kan stoppas enbart med hänvisning till att fastställandet av empiriska samband mellan sådana variabler inte uppväger risken för att vissa grupper utsätts för stigmatisering. Det skriver Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Den svenska etikprövningslagen (EPL) och hur den tillämpas av Etikprövningsmyndigheten (EPM) och Överklagandenämnden för etikprövning (Önep) har debatterats flitigt under våren. Forskare har fått sina projekt ifrågasatta, försenade, stoppade och ibland åtalsanmälda med hänvisning till att de brister i etiskt avseende, inte sällan på vad som förefaller vara godtyckliga och tveksamma grunder. De etikprövande myndigheterna har ibland behandlat en brist i formalia – otillräcklig dokumentation, felaktigt ifyllda blanketter – som jämförbar med en risk för etiskt problematiska konsekvenser. Etikprövningen bygger dessutom på en omvänd bevisföring, där forskarna åläggs att bevisa sin etiska oförvitlighet. Statsvetarprofessorn Sten Widmalm har påpekat att etikprövningsreglerna ”utgör den största inskränkningen av akademisk frihet i Sverige i modern tid, och de skadar den akademiska friheten på ett sätt som inte kan motiveras av behovet av att skydda forskningspersoner”.[1] Det finns anledning att ta den bedömningen på allvar.
2021 gjorde Önep en åtalsanmälan mot Kristina Sundquist, professor i allmänmedicin vid Lunds universitet, med anledning av åtta registerstudier som hon publicerat och som bland annat innehöll uppgifter om dömda våldtäktsmäns invandrarbakgrund. Önep pekade på att Sundquists ursprungliga etikprövningstillstånd avsåg cancerforskning och alltså inte gällde för forskning kring brott och etnisk bakgrund. Sundquist menade att hennes forskning var etiskt tillåten eftersom hon dels hade inkommit med ändringsansökan, dels hade fått sitt projekt etiskt granskat och godkänt av Genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet. Önep gjorde inte gällande att Sundquists forskningsresultat skulle vara fel i sak eller att hennes forskning hade vållat någon skada, utan ärendet gällde den formella frågan huruvida hennes etikprövningstillstånd gällde den forskning hon faktiskt utfört. Det räckte för att Önep skulle överlämna ärendet till åklagare – som valde att lägga ned ärendet, eftersom det inte gick att bevisa att Sundquist ”haft sådant uppsåt som krävs för att förfarandet ska vara brottsligt”.[2]
2021 var också året då Eva Siljehag, lektor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, blev åtalsanmäld av Önep. Hon hade giltig etikprövningsansökan för en studie om barns sociala samspel i lekstunder och språkaktiviteter på förskolor, men hade utvidgat studien till att omfatta fler barn än i den ursprungliga ansökan. Önep menade dessutom att informationskrav enligt den europeiska allmänna dataskyddsförordningen GDPR inte hade tillgodosetts. Någon faktisk risk för de berörda barnen påstods inte föreligga. Åklagaren valde att inte inleda en förundersökning, eftersom Siljehags förseelse bedömdes som ringa och det inte kunde uteslutas att hon faktiskt skulle få en ny etikprövningsansökan beviljad om hon inkommit med den. Men Önep gav sig inte. Man gick till Riksåklagaren och uttryckte sina farhågor: ”Om forskning utan erforderlig etikprövning anses vara en ringa överträdelse av lagen kommer Överklagandenämnden att överväga om det någonsin finns anledning till skälig misstanke om brott och därmed att göra åtalsanmälan”.[3] Men nu visade det sig i efterhand, att eftersom barnen i Siljehags studie inte lämnade ifrån sig några känsliga personuppgifter, så hade hon sannolikt aldrig behövt ansöka om etikprövning från första början. Önep drev alltså ett ärende till åtalsanmälan utan att ens ha haft någon saklig grund att ägna sig åt fallet. Önep brydde sig inte ens om att ställa en enkel fråga till Siljehag om hennes insamlade data innehöll känsliga personuppgifter eller ej. Jörgen Svidén, kanslichef på Önep, menade emellertid att det inte var myndighetens sak att undersöka om Siljehag hade behövt en etikprövning.
Företrädare för Önep har påpekat att de bara följer den lagstiftning som finns, enligt vilken ”alla avvikelser numera ska anmälas till åklagare trots att inga centrala etiska värden hotats”.[4] Men om inga centrala värden hotas, hur kan det då vara rimligt att tillgripa den juridiska släggan? Om poängen med lagstiftningen, också enligt företrädare för Önep, är ”att tillse att respekten för människovärdet upprätthålls i forskningen”,[5] så undrar man varför myndigheten inte gör mer för att undvika okynnestillämpningar av regelverket. Även forskares människovärde måste rimligen respekteras, och det gör man inte genom att lättvindigt utpeka dem som misstänkta brottslingar.
EPL § 40 medger utrymme för regeringen ”eller den myndighet som regeringen bestämmer” (vilket skulle kunna vara antingen EPM eller Önep) att göra undantag för kravet på godkänd etikprövning i de fall ”där det står klart att forskningen inte innebär någon beaktansvärd risk för enskilds hälsa eller säkerhet eller för intrång i enskilds personliga integritet”. Om Önep hade agerat utifrån samma oskuldspresumtion som gäller i annan rättshantering, så hade man utgått från att den enskilde forskaren är oskyldig till dess motsatsen är bevisad. I stället utgår man från att forskaren kan misstänkas för etiska övertramp enkom därför att forskarens dokumentation inte lever upp till myndighetens önskemål, och lämnar sedan till forskaren att bevisa att han eller hon inte avser att göra något klandervärt.
Att konsekvenserna för forskare som drabbas av Öneps hantering kan bli förödande framgår av fallet med doktoranden vid Örebros universitet som tidningen Universitetsläraren beskrev 2022. Doktoranden hade i sin forskning behandlat personuppgifter rörande etnicitet och religion, men eftersom dessa var anonymiserade hade doktorandens handledare inte ansett att etiktillstånd behövdes. En ny etiknämnd vid Örebro universitet gjorde en annan bedömning, varpå fallet anmäldes till Önep, som i sin tur gjorde en åtalsanmälan. En av Öneps ledamöter, Kjell Asplund, reserverade sig mot beslutet eftersom han menade att avsteget från EPL inte varit avsiktligt, och att konsekvenserna för doktoranden, som nu inte kunde lägga fram sin avhandling och stoppades i karriären efter åtta års arbete, var oproportionerligt stränga.
Men så resonerade inte övriga ledamöter och det är tankeväckande att läsa kommentaren från den ovan nämnde kanslichefen vid Önep, Jörgen Svidén: ”Annars skulle vi i princip aldrig kunna åtalsanmäla, för att det inte står i rimlig proportion. Vi har en annan minst lika viktig princip: att behandla alla lika inför lagen”.[6] För Svidén förefaller det viktiga vara att kunna lagföra så många misstänkta forskare som möjligt för etikprövningsbrott, inte att skilja mellan fall som faktiskt innebär etiska problem och fall som inte gör det. Talet om ”likhet inför lagen” är märkligt. Även en lag som medger undantag gäller lika för alla – alla som uppfyller villkoret för undantag har rätt till det. På Svidén låter det närmast som att principen om likhet inför lagen fordrar undantagslös lagföring. Alla är skyldiga till dess motsatsen är bevisad.
I EPL 9 § heter det att ”Forskning får godkännas bara om de risker som den kan medföra för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet uppvägs av dess vetenskapliga värde”. Det är här den omvända bevisföringen kommer in. Det åligger forskaren att påvisa att värdet av hans eller hennes forskning är större än dess möjliga etiska risker. Det är också här som formalismen ges svängrum. Om det åligger forskaren att bevisa sin etiska oförvitlighet, så blir det legitimt för myndigheten att slå ned på enskildheter i forskarens ansökan, eftersom det är denna ansökan som ska bevisa forskarens oskuld. Om lagstiftaren i stället hade velat vinnlägga sig om forskningens etiska kvalitet och den akademiska friheten, så hade man formulerat sig så att forskningen skulle vara tillåten om det inte kan påvisas att det föreligger en uppenbar risk för forskningspersonernas hälsa, säkerhet och personliga integritet.
Den omvända bevisföringen gör det också lätt för en etikprövande myndighet att stoppa forskning som uppfattas som politiskt känslig. I skydd av lagtexten kan politisk korrekthet strypa akademisk frihet. Forskning som inkluderar variabler som etnicitet, religion, kriminalitet, politisk extremism, kvinnosyn och så vidare kan stoppas enbart med hänvisning till att fastställandet av empiriska samband mellan sådana variabler inte uppväger risken för att vissa grupper utsätts för stigmatisering. Därmed kan politiskt obekväma fakta förbli overifierade och antaganden om deras existens kan avfärdas som lösa spekulationer. Och därmed kommer viktig information att fattas när politiker ska skapa sig en bild av tillståndet i landet.
Ett exempel på hur lagen om etikprövning kan mobiliseras för att hindra eller bestraffa oönskad forskning är Sameh Egyptsons doktorsavhandling vid Lunds universitet. I sin avhandling visade Egyptson på hur Muslimska Brödraskapet har infiltrerat islamiska föreningar i Sverige och dessutom skaffat sig inflytande i flera olika politiska partier. I en efterföljande artikel i Expressen kritiserade Elena Namli och Carl-Henric Grenholm, etikprofessorer vid Uppsala universitet, avhandlingen för dess ”högst politiserade karaktär och dess tendens att underblåsa islamofobi”. Namli och Grenholm gjorde en särskild poäng av att avhandlingen inte hade etikprövats och att Egyptson hade utsatt individer för fara genom att ”enskilda muslimer – mot sitt nekande – beskylls för att vara politiska extremister med målet att upprätta ett världsomfattande kalifat”.[7] Mycket riktigt blev Egyptsons avhandling också anmäld till såväl Önep som till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning. (Ärendena är inte avgjorda när detta skrivs.)
Kritiken och anmälningarna bottnar alltså inte i frågan om Egyptson har rätt i sak, utan i frågan om hans forskning borde ha stoppats med hänvisning till forskningspersoners rätt att slippa få sina åsikter offentliggjorda. Nu baserade Egyptson sin forskning på vad dessa personer själva sagt och skrivit i olika sammanhang.[8] Här kan det vara värt att notera att den europeiska dataskyddsförordningen (GDPR), artikel 9.2, medger undantag från förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter i de fall då denna ”rör personuppgifter som på ett tydligt sätt har offentliggjorts av den registrerade”.[9]Enligt företrädare för EPM uttrycker GDPR ”den nivå av skydd som medborgarna är berättigade till.”[10] Men i praktiken går EPM bortom GDPR.
Ett annat fall av intresse för frågan om etikprövning och politiskt känslig forskning gäller statsvetarna Peter Esaiasson och Jacob Sohlberg vid Göteborgs universitet, som ville intervjua invånarna i stadsdelarna Hammarkullen och Biskopsgården – två så kallade utsatta områden – om hur de ser på samhället. Det fick avslag hos EPM (senare dock upphävt av Önep), med hänvisning till att ”riskerna inte uppvägs av den förväntade nyttan av forskningsprojektet”.[11] Johan Modin, direktör för EPM, försvarade beslutet med hänvisning till att forskarna ”inte hade beskrivit forskningsstudien tillräckligt utförligt i informationen till forskningspersonerna”.[12] Då hade forskarna ändå utformat ett deltagaravtal i enlighet med EPM:s instruktioner och inkommit med ytterligare preciseringar. Mot den bakgrunden är det svårt att frigöra sig från misstanken att EPM:s tal om ”risker” är ett svepskäl för att stoppa forskning som uppfattas som kontroversiell. Alternativet skulle vara att man använder ordet ”risk” på ett sätt som är främmande för svenskt språkbruk, och jämställer otillfredsställda önskemål om ifyllda blanketter med faktiska etiska risker.
Den etiska prövningen av forskning i Sverige är i sig ett etiskt misslyckande. Det finns inget som tyder på att forskningen står sig bättre etiskt med nuvarande lagstiftning än vad den gjorde innan EPM och Önep gavs mandat att trakassera forskare. Tvärtom förefaller det som etikprövningen i sin nuvarande form har skapat etiska problem, genom att i flera fall utsätta enskilda forskare för oberättigat obehag och krångel och genom att mer allmänt bidra till att försämra den akademiska friheten.
Per Bauhn
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] https://www.svd.se/a/vez044/etikprovning-tycks-handla-om-kontroll-skriver-sten-widmalm
[2] https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2023/06/aklagare-lagger-ned-forundersokning-mot-professor-i-allmanmedicin/
[3] https://universitetslararen.se/2022/02/09/det-var-en-chock-att-bli-atalsanmald/?hilite=siljehag
[4] https://www.svd.se/a/15dyne/alltfor-rigida-regler-inom-etikprovningen-skriver-debattorer
[5] https://www.svd.se/a/dwJmKw/etikprovningsmyndigheten-forskning-far-inte-ga-ut-over-individer
[6] https://universitetslararen.se/2022/04/07/stora-konsekvenser-for-doktorand-som-stoppades-i-etisk-granskning/?hilite=doktorand+%C3%B6rebro+%C3%B6nep
[7] https://www.expressen.se/kultur/ide/egyptsons-avhandling-ar-ett-haveri-for-universitetet/
[8] Sameh Egyptson, Global politisk islam?, Lund: Lunds universitet, 2023, s. 83.
[9] https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0679
[10] https://www.svd.se/a/dwJmKw/etikprovningsmyndigheten-forskning-far-inte-ga-ut-over-individer
[11] https://www.svd.se/a/bgk35k/statsvetare-etikprovningsmyndigheten-forsamrar-forskningen
[12] https://www.svd.se/a/y6KQng/missuppfattning-om-etikprovningsmyndighetens-beslut-skriver-johan-modin