Är akademisk frihet rätten att publicera vad och hur jag vill med hjälp av AI? Frågan lär komma upp igen under de kommande åren, skriver Klaus Solberg Söilen, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad.

Betyder det något vem som har skrivit den, om det är jag eller en maskin? Ja, antagligen, speciellt om det är jag som står som författare. OK, hur mycket ska jag ha skrivit för att den kan räknas som min artikel? Det mesta?

Problemställningen här är inte ny inom den akademiska världen heller: vi har studenter som doktorerar utan att vara förstaförfattare på sina artiklar, och olika lärosäten har olika krav på graden av egna bidrag och redovisning för detta i publikationen. Dvs. några avhandlingar är författade av spökskrivare. Så, det är samma fråga här med AI egentligen. Om AI-verktyg har ändrat 63% av denna text, kan jag då säga att den är min? Vad om artikeln bara är ett resultat av 8-10 väldefinierade instruktioner (”prompts”)? Är den då min eller använder jag någon annans, i detta fall en maskin, som min spökskrivare? Eller ska jag signera som ”promptinstruktör” i stället för ”författare”?

Vi översvämmas av nya forskningsartiklar och situationen har nyligen blivit mycket sämre. Varför ska jag använda tid på att läsa en artikel som är skriven av en maskin? Eller för att svara på en annan fråga från läsaren först: Ja, man kan faktisk skriva bra artiklar med AI-tjänster som ChatGPT, Bing och Bard (Google) nu, och jag antar att de flesta redan gör det till en viss grad. Det är också därför det har blivit ett problem, och många experter inom AI frågar efter en timeout i utvecklingen av nya versioner, innan det blir riktigt illa. För närvarande finns det få restriktioner eller lagar för vad man får använda och hur det rapporteras i själva texten. I stället drivs utvecklingen snabbt framåt av företag som ser stora möjligheter att tjäna pengar, där vi litar på egna personliga etiska ställningstaganden från personer som Sam Altman, Sundar Pichai och Satya Nadella. Finns det någon VD överhuvudtaget som drivs mer av etik än av profit? Om inte vill många dra slutsatsen att det finns ett problem när det inte finns regler för användning av AI när vi publicerar forskningsartiklar och böcker.

Är det viktigt vem som har skrivit artikeln? Ja, om man läser en artikel där en viss forskare anges som författare. Det är nämligen så det är nu, och har varit under de senaste sex månaderna, att många – kanske de flesta – som använder AI-stöd inte informerar om det i artikeln. Borde vi göra det? Ja, självklart. Den som läser en vetenskaplig artikel vill veta vem som har gjort tabellen, figuren eller statistiken etcetera. Vi har till och med fått egna AI-verktyg till hjälp med forskningsartiklar. Till exempel är Elicit en tjänst som utför distinkta litteraturgenomgångar för vetenskapliga artiklar. Den kan även sammanfatta texter. BARD genererar tabeller och figurer med relativt enkla promptar. AI kan också hjälpa oss med statistik, inte bara på samma sätt som SPSS. Tidigare visste man att det krävdes många timmars arbete för att skapa en detaljerad figur så då såg man direkt hur mycket arbete som låg bak. Nu kan det ta bara några minuter eller sekunder, och vi har ingen aning om innehållets kvalitet.

AI producerar inte bara artiklar, utan dessa verktyg kan även utvärdera artiklar för tidskrifter genom att analysera dem och ge feedback. Med andra ord kan vi redan skicka in artiklar som är författade av maskiner och få dessa artiklar granskade av maskiner. Forskarna själva behövs i mindre utsträckning och har i stället mer av en administrativ roll. Finns det faror med detta? Absolut! För det första gör ChatGPT och andra AI-verktyg fortfarande en del fel. Om resten av artikeln verkar bra och dessutom är mycket professionellt gjord är chansen att upptäcka dessa fel mycket liten. Vi är duktiga på att upptäcka indikatorer på fel i en artikel, som grammatik, syntax, analys och framför allt form. Om dessa aspekter är bra antar vi ofta att resten är det också. Vi granskar sällan alternativ. Sådan är vår arbetsmetod, byggd på vår vana, en del av det vi kan kalla vår intuition när vi läser ett arbete.

Det som är ännu mer oroande är att personen som skickar in artikeln – ja, det är fortfarande en människa, men vem vet om ett halvår – inte själv kommer att veta vilka delar som är fel, om han inte ändrar hela artikeln själv. Då försvinner hela syftet med att använda AI från första början. AI-verktygen har nämligen en hög sannolikhet att göra fel, men på ett mycket seriöst sätt. Som författare eller administratör av processen måste man själv kunna avgöra när fel uppstår. Om man inte kan det får man även en felaktig bild av verkligheten. Det innebär att man inte bara lurar tidskriften och läsarna, utan även sig själv.

Vi befinner oss redan i en absurd situation när det gäller vetenskapliga artiklar, där de flesta publicerade artiklar inte citeras en enda gång. Vi måste nästan anta att majoriteten av artiklarna inte ens läses av andra än författaren själv. Det är mycket arbete för lite resultat, särskilt med tanke på skattebetalarna. Det har helt enkelt blivit för många artiklar i våra databaser, och forskarna är alltför upptagna med att publicera sina egna artiklar för att hinna läsa andras. Många forskare läser inte ens de artiklar de citerar, utan bara snabbskummar delar eller läser abstraktet. Varför det? Jo, därför att incitamentssystemet inom den akademiska världen ofta fokuserar på antalet publiceringar och citeringar (bibliometri). Det vore mycket bättre om forskarna skrev färre, men bättre och viktigare artiklar, och om vi bedömde innehållet (vilket radikalt koncept), men så är det inte. Och då menar jag läsa och inte bara kolla att tidskriften är bra. 

På detta sätt kan man säga att AI-verktyg är välkomna eftersom de belyser absurditeten i det nuvarande systemet som prioriterar kvantitet över kvalitet. Om det är något som AI är bra på, så är det att generera stora mängder, ja, den kan också vara bra på kvalitet, särskilt med lite mänsklig kontroll. Det är som om maskinen säger, ’okej, om detta är uppgiften, då ska jag generera artiklar tills vi drunknar i dem’.

Vi befinner oss i en konstig tid just nu där vissa forskare har lärt sig att använda AI för sitt skrivande, medan andra fortfarande håller på att lära sig. Själv har jag tillbringat många nätter under januari månad med att experimentera och testa olika saker. Till exempel kunde jag skriva en bok om ’digital marknadsföring’ på ett dygn, och den var i många avseenden bättre än den jag hade arbetat på i flera år. Ska jag skicka in den till Springer nu? Vilken version ska jag skicka? Jag har redan tecknat ett kontrakt med förlaget. Hur mycket ska jag avslöja? Jag måste erkänna att jag faktiskt använder AI för de flesta dokument jag skriver, inklusive e-post genom chatGPT, eftersom det förbättrar texten något.

Är akademisk frihet rätten att publicera vad och hur jag vill med hjälp av AI? Frågan lär komma upp igen under de kommande åren. Vem är det egentligen som har skrivit denna artikel? 

Ja, det finns vissa ledtrådar, som humor och personliga inslag, som är lätta att känna igen som typiskt mänskliga. Men precis av den anledningen har också AI en stor fördel när det gäller vetenskapliga artiklar och skrivstil. Vi har sett att AI till och med blir bättre på humor. Snart kommer det förmodligen finnas en knapp för ’personlig stil’ som kan införliva alla de mänskliga särdragen i artikeln på samma sätt som jag idag kan be den att omvandla en hel text från populär stil till formell stil. När den funktionen kommer, vad gör vi då? Kommer vi att se certifikat av typen ’det garanteras att denna artikel är skriven av en människa’? AI kan säkert också förfalska detta. Vi är på väg in i ett samhälle där skillnaden mellan vad som är sant och osant bara blir större. Bedrägerierna kommer att bli gigantiska och svåra att upptäcka, som till exempel bilder på en riksdag i lågor följt av en lång, faktabaserad text som sprids till alla sociala medier och hundratusentals e-postadresser samtidigt. Det kommer att verka sant även för dem som undersöker saken. Detta är alltså bedragarnas tid, inte bara inom e-handeln som vi redan har sett, utan även inom forskningen.

Så hur löser vi så detta problem? Jo, artiklarna kommer inte att försvinna, men kanske kommer muntliga presentationer på konferenser och liknande att bli mer värderade. Om man skickar en robot i stället för att närvara personligen lär man ju bli avslöjad, åtminstone under några kommande generationer så ett framförande av en människa är fortfarande ett tecken på det genuina. Tills dess tänker jag läsa några goda gamla böcker under sommarledigheten, den typen som har överlevd många generationer och som vi bäst känner som ”klassiker”. De är sällan en besvikelse. 

Författat helt utan användning av AI, ”100% human production” 

Klaus Solberg Söilen