Argumentet mot woke- och cancelkultur handlar i lika hög grad om möjligheten att återskapa kreativa intellektuella miljöer som om fri- och rättigheter i ett individuellt perspektiv, skriver Svante Nordin, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Utbildningsminister Mats Persson (liberal) har uttalat sig till stöd för den akademiska friheten. Det är välkommet och djärvt, naturligtvis har han fått mothugg. Bara ett uttalande från detta håll har sitt värde. Men än mera kan det betyda om aviserad lagstiftning kan sättas i stånd. 

Den brittiska modellen har förtjänster. Den gör det möjligt för en akademisk lärare/forskare som känner sin akademiska frihet kränkt att få sin sak prövad. En sådan lagstiftning i Sverige skulle göra stor skillnad.

Det finns två olika väsentliga perspektiv på akademisk frihet. Det ena är ett fri- och rättighetsperspektiv. Det handlar då om att skydda akademiskt verksamma personers fri- och rättigheter. Det skiljer sig kanske inte så mycket från de fri- och rättighetsperspektiv som kan anläggas på andra professioner eller yrkeskårer. Det andra är ett perspektiv som handlar om hur man skapar en kreativ intellektuell miljö. Den som uppfattar svenska universitet i dag som kreativa intellektuella miljöer drömmer sig nog bort från verkligheten. Här finns något som måste återupprättas. Argumentet mot woke- och cancelkultur handlar i lika hög grad om möjligheten att återskapa kreativa intellektuella miljöer som om fri- och rättigheter i ett individuellt perspektiv.

Sag mir wo die Blumen sind

Wo sind sie geblieben?

Så frågar jag mig. När friheten försvinner försvinner glädjen och med den kreativiteten. Bigotteriet tar över. 

En annan sak, men delvis besläktad. Sverige befinner sig i krig, för första gången sedan 1940 (och med samma fiende). Krig medför alltid intellektuella risker förutom alla de övriga riskerna. Vem vill tänka eller säga något som kan gynna fienden? Hela världsbilden tvingas att följa linjen vän-fiende.

För några årtionden sedan brukade jag av och till polemisera mot dem som betraktade sig som fredsvänner och fredskämpar. De fanns även inom akademin. De forskade, det kallades fredsforskning. De propagerade, det kallades fredsfostran. Till grund för hela forskningsinstitut låg tanken att krig beror på dels vapen och rustningar, dels på en aggressiv mentalitet. Om Sverige trädde in för nedrustning och för avdemonisering av fienden skulle freden vinna. Man kunde börja med att fira Lenins födelsedag på dagis, det gällde att vara ute tidigt.

Finns det några förskolor i dag som firar Putins födelsedag? Den infaller annars den 7 oktober ifall någon skulle vilja göra en insats för freden. Men skämt å sida, hela världsbilden har liksom på kommando kastats om. Ont har blivit gott, gott har blivit ont. Att kritisera Ryssland innebar på den tiden att vara motståndare till freden och följaktligen ond. Jag vet, jag hörde redan då till de onda.

Men alla förbud och tabun i forskning och undervisning även om de är begripliga utifrån den ena eller den andra krigssituationen är också skadliga. Skygglapparna tjänar ett syfte utan tvivel. Men det syftet är inte vidsynthet. Det är att stänga in dragdjuret i ett begränsat perspektiv. 

Frihet är frihet att inta olika perspektiv. I ett krig måste den friheten begränsas, javisst. Men begränsningen innehåller också en fara.

Fanns det hemliga grupper inom den djupa staten som i slutna rum diskuterade vad ett svenskt Natomedlemskap skulle kunna innebära på den tiden Nato var djävulen själv? Jag hoppas det. Också nu behövs det människor som i slutna rum diskuterar förbjudna frågor. Redan de gamla grekerna talade om esoterisk visdom och esoteriska diskussioner. Varje filosofskola höll sig med sådana ljudisolerade rum. De behövs alltid, de behövs fortfarande. Men det är också bra om det kan föras öppna diskussioner även om farliga ämnen. 

Svante Nordin

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦