Åsa Wikforss kritiserar regeringens beslut att låta Universitetskanslerämbetet utreda cancelkultur vid våra lärosäten. Dels saknas evidens för utbredd cancelkultur, dels kan utredningen användas av högerregeringen för att inskränka den akademiska friheten, menar hon. Men debatten om akademisk frihet gynnas inte av förenklingar och misstänkliggöranden utan behöver kunna föras på ett sätt som gör frågans komplexitet rättvisa, skriver Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi i Lund och ordförande i Academic Rights Watch.
Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, oroar sig i ett aktuellt debattinlägg för att nuvarande högerregering med stöd från Sverigedemokraterna kommer att försöka inskränka den akademiska friheten och att detta kan ske under förespeglingen att det handlar om att motverka så kallad cancelkultur vid våra lärosäten. Det som föranleder hennes inlägg är utbildningsminister Mats Perssons beslut att låta Universitetskanslerämbetet (UKÄ) utreda förekomsten av cancelkultur, vilket enligt uppdraget ska ske genom fallstudier.
Samtidigt har regeringen beslutat om kortare mandatperiod för de nyligen tillträdda universitetsstyrelserna. Detta med det uttalade syftet att få in mer säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna. Även detta beslut är föremål för Wikforss kritik, som ser båda regeringsinitiativen som led i högernationalistiska politikers stegvisa nedmontering av den akademiska friheten och, i förlängningen, demokratin.
Men väsentliga pusselbitar saknas i denna Wikforsska historieskrivning. Som jag och en kollega nyligen påtalade rankades svenska högskolor redan innan nuvarande regering tillträdde ganska lågt när det gäller politiskt oberoende. I den senaste mätningen från European University Association får Sverige nöja sig med en blygsam 21-plats jämte Slovenien. Detta bland 35 europeiska länder. Det ska jämföras med våra grannländer Finland och Danmark som båda tillhör toppskiktet.
Det som drar ner det svenska betyget är inte minst det sätt på vilket regeringsmakten enligt regelverket kan påverka valet av styrelseledamöter och rektor. Exempelvis utses nomineringspersonerna av regeringen som också måste godkänna lärosätenas val av rektor. Svenska högskolors bristande autonomi är väsentligen en effekt av tidigare regeringars politik och rankningsbetyget påverkas inte av den tillfälliga förkortningen av mandatperioden för de nya styrelserna då denna inte ändrar rättsläget.
Genom det politiska beroendet har exempelvis S-regeringar kunnat få igenom reformer med en tydlig vänsterprägel på högskolorna. I min forskning har jag, i samarbete med Jens Stilhoff Sörensen, konstaterat att den s.k. jämställdhetsintegreringen 2016-2019 innebar långtgående ingrepp i den akademiska friheten i förhållande till Unescos riktlinjer på området. Specifikt infördes jämställdhetsintegreringen som en form av identitetspolitik på S-regeringens initiativ och överinseende vilket innebar ett ingrepp i högskolornas autonomi.
Samma forskning indikerar att valet av genusvetenskap som överordnat vetenskapligt perspektiv hade en hämmande effekt på forskning och yttrandefrihet inom andra områden där det forskas om kön. Slutligen fick flera forskare sina individuella akademiska rättigheter beskurna. Hur regeringen, via Nationella sekretariatet för genusforskning, påverkade högskolorna att genomdriva radikala idéer om jämställdhet har även dokumenterats i Arpi och Wyndhamns bok Genusdoktrinen.
Men denna komplexitet försvinner helt i Wikforss analys, som bygger på antagandet om en klar uppdelning mellan en ond höger och en god vänster. Att S-regeringar under många år nedmonterat den akademiska friheten och är huvudansvariga för svenska högskolors låga rankning avseende politiskt oberoende, och sedan utnyttjat situationen för att få igenom egna politiska agendor, passar inte in i hennes narrativ.
Därmed inte sagt att det inte finns ett hot mot den akademiska friheten även från höger vilket måste tas på allvar. Wikforss har rätt i att vi bör vara vaksamma på hur utredningen om cancelkultur kommer att användas politiskt. Att vara vaksam mot detta innebär dock inte nödvändigtvis att motsätta sig en utredning på det sätt som Wikforss gör. Tvärtom är yttrandefriheten vid våra högskolor en så central problematik att vi alla, oavsett politisk färg, har ett intresse av att saken utreds på ett objektivt och konsekvensneutralt sätt.
Det finns också en kärna av sanning i Wikforss kritik av fallstudier som metod att utreda utbredningen av cancelkultur, men det väsentliga är snarare: varför ska regeringen över huvud taget stipulera en viss undersökningsmetod snarare än låta UKÄ välja metoden fritt? Med det sagt är fallstudier ändå en rimlig utgångspunkt för att få en indikation dels på omfattningen av problemet, dels på vilka mekanismer som leder till att yttrandefriheten för lärare och forskare begränsas.
Wikforss behöver, liksom vi alla, höja blicken och sluta göra den akademiska friheten till en höger-vänster-fråga. Debatten gynnas inte av förenklingar och misstänkliggöranden utan behöver kunna föras på ett sätt om gör frågans komplexitet rättvisa. Att utreda cancelkultur kan vara ett första steg i processen att stärka svenska högskolors politiska oberoende.
Erik J Olsson
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦