Universitet bör stå för fri, kritisk och självständig kunskapsutveckling. Forskning värd pengarna kräver att forskare uppmuntras till helt andra förhållningssätt än de som utvecklingen nu pekar mot, skriver Mats Alvesson.

Som forskare tycker man förstås det är bra med forskning, i alla fall till det egna området. Men är det generellt viktigt med mer forskning? En kollega sänder en hälsning från en större konferens, vilken tjänar som ”a reminder of the great deal of societal resources wasted on ’research’.”

Jag höll själv en föreläsning på en konferens – tredje dagen av en sådan – där känslan av att vad vi håller på med inte alltid eller ens i normalfallet är särskilt viktigt blev påträngande. Jag apostroferade Churchill: ”Never before in human history has so many – researchers – had so little to say to so few”. Denna provokation möttes av varma applåder. Känslan av att forskare ofta har lite att komma med är vanlig. 

I Sverige är tilltron till forskningen stor, motrörelsen är svag. Visst finns kritik. Vad får man för pengarna, frågade Hanne Kjöller i ”Kris i forskningsfrågan”. Många forskare tänker i liknande banor. En enkät vid Göteborgs universitet visade att över hälften av alla anställda menade att man delvis producerar onödig forskning.

Vetenskapliga framsteg blir allt svårare ju fler studier som har gjorts och de lågt hängande frukterna plockats. Efter 1000-tals forskare och 10 000-tals publikationer på många områden är mycket redan sagt. Tvärtemot den vitt spridda idén om nutida exceptionell kunskapstillväxt, tyder det mesta på allt färre stora kunskapskliv. Många studier visar en nedgång i vetenskapliga framsteg och nya idéer. Det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott Nature. 

Vad som behövs är forskare som tar sig an viktiga frågor, är kreativa och tar risker. Det är en grupp som blir alltmer sällsynt. Vi får mycket ideologiskt inriktad, näringslivsberoende och politiskt opportun forskning. Ofta får denna forskningsmedel. Många akademiker är också karriärsinriktade. Det handlar mer om anställningsbarhet, befordran, forskningsanslag och status via publikationer än om att ge viktiga forskningsbidrag. Samtidigt har inlasning och internbefordran gjort att många gör säkra studier för att uppnå miniminivån för befordran. Överbefordran till professorer gör att en del måste dra in anslag till egen lön.

Men även hur forskningen regleras av stat och universitetsorgan samt av forskarsamhället spelar in. Ökat reglerande och anpasslighet genomsyrar akademin. Juridifiering, obligatoriska kurser, dokumentationskrav och krav på att dela rätt värdegrund skapar lydnad. För många projekt gäller etikprövning, tillstånd och – om tillstånd saknas – risk för åtal och t o m hot om fängelsestraff. Bra, kreativ forskning blir i praktiken svår då tillstånd endast gäller en rigid plan – att söka sig fram och göra avsteg när processen visar att så behövs är inte möjligt. 

Den symbolik som ligger i krav på tillstånd och genusredogörelser för forskning bidrar till att forma folk. Man vänjer sig vid att följa reglementet. Tänk om skönlitterära författare eller journalister innan produktion av alster skulle tvingades söka etiktillstånd eller redogöra för mångfaldsperspektiv på förhand? 

Utvecklingen inom många fält går mot mindre angelägen forskning, som sällan gör någon skillnad – annat än för folks karriärer. Regleringsregimer skapar forskare som är försiktiga och följsamma. Ett uttryck för detta är att den omfattande forskningen om internationell migration och etniska relationer missade förekomst av släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier ut­övar stor makt i invandrartäta förortsområden.

Utvecklingen drivs på av politiker och universitetsledningar som ser sig som myndighets- snarare än akademiföreträdare. Men även forskare med förkärlek för regelverk, kontroll och riskminimering bidrar till att blockera för forskning av värde. 

En hårt kritiserad lag och lagföljandepraktik i fråga om etikprövning av ”känsliga personuppgifter”, vilket kan innebär det mesta, leder till följande tondöva respons:  ”Vi blir bekymrade när skribenterna redan inledningsvis verkar ifrågasätta om forskare ska behöva följa etikprövningslagen ’till punkt och pricka’”, skriver 16 personer vid etikprövningsmyndigheten, varav 8 vid universiteten. Med ett sådant förhållningssätt till en lag och praktik som de flesta ser som förödande inser man att sannolikheten för kreativ och djärv forskning är ringa. Det uppmuntras till ”kamrersforskning”.

Självständighet och mod är personliga egenskaper, men för att uppmuntra till dessa krävs institutionella förändringar. Viktigt är att motverka regleringsmanin. Etikprövningskrav bör t ex minimeras och främst gälla medicinsk forskning och djurförsök. De flesta obligatorier bör göras frivilliga. Pedagogiska kurser, ledarskapsutbildningar, docentkurser, etikutbildningar bör erbjudas men inte påtvingas personer (om de ej har uppenbara behov därav).

Snarare än att betona volymforskning kan man tänka sig att fakulteter och institutioner kan ges i uppdrag att ta fram ett antal kunskapsbidrag av verkligt värde per enhet under de senaste fem åren. Dessa kunde utvärderas av en panel som kan jämföra lärosäten. Gör man något av betydelse och inte bara massproducerar artiklar som inte gör någon skillnad och få läser? Möjligen kan lärosäten rankas eller nivågrupperas, med beaktande av resursförbrukning. 

Nu förväntas ”alla” universitetslärare bedriva forskning. Det vore bättre vore att prioritera utbildningen högre. Universitet bör stå för fri, kritisk och självständig kunskapsutveckling. När försiktighet och konformism alltmer dominerar urholkas existensberättigandet. Forskning värd pengarna kräver att självständiga forskare uppmuntras till helt andra förhållningssätt än de som utvecklingen nu pekar mot.

Artikeln är en kraftigt utbyggd version av ett inlägg i Göteborgsposten den 15/4 2023.

Mats Alvesson är professor och organisationsforskare vid bl a University of Bath och har tillsammans med Yiannis Gabriel och Roland Paulsen publicerat Return to Meaning. A Social Science with Something to Say. Oxford University Press. https://academic.oup.com/book/5963 samt med Stefan Sveningsson: Ledning och (sned)styrning i högskolan. Studentlitteratur. Aktuell är Dumhetsbekämpning. Fungerande verksamhet och meningsfullt arbete med Stella Cizinsky.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦