En svensk högskola har inte längre någon identitet. Därför ägnar den sig åt allt mellan himmel och jord. Det skriver Göran Adamson, docent och lektor i sociologi vid Uppsala universitet.

Föreställ dig att du kommer in på en kirurgisk akutmottagning. Vad ser du? Till höger står ett pingisbord. Några kirurger bollar, och andra hejar på. Längre fram till vänster har någon satt upp ett bord, där det bjuds på smörkola och kaffe. Personerna bakom har händerna fulla med små brickor som man kan fästa med en liten nål. På den lilla brickan står ett budskap som liknar det budskap personerna har på sin T-shirt. Du kikar in i ett rum, där några kirurger skrattar och blåser upp ballonger. Du vandrar vidare genom akutmottagningen, och blir bjuden på bullar mot att du läser en trevlig folder i lokalhistoria utgiven ”I samarbete med Swedbank”. På en stor skärm pratar och skrattar glada ungdomar över en logotyp du inte är bekant med. Längre in, vid ett annat bord, står några andra läkare med hår i regnbågens alla färger och viftar glatt med flaggor – också de i regnbågens alla färger. Du läser en folder: ”En trans är också en människa!”

Låter det orimligt? Ja, det är det. Åtminstone på en kirurgisk akutmottagning. Varför? För att här utför man kirurgiska operationer.

Men det finns institutioner i vårt samhälle som åtnjuter samma respekt som en kirurgisk akutmottagning men ändå inte alltid sysslar med det man tror. Den inledande beskrivningen är ett minne från när jag en vanlig dag gick genom korridoren på den högskola jag då arbetade på. Det spelades pingis, delades ut foldrar, smörkola och kaffe, och det manifesterades för olika behjärtansvärda ändamål. Alla såg glada och trevliga ut, och inget fel i det. Men jag såg inget som påminde mig om att jag som docent i sociologi befann mig på min arbetsplats – på en högskola där vi sysslar med undervisning och forskning.

För en människa som jag, som åtminstone försöker vara intellektuellt hederlig och ägna min arbetstid åt det jag har betalt för, var vandringen från lunchrestaurangen och genom hela korridoren något av en trivialtriumfatorisk Golgatavandring där man som genom tusen nålstick fick den ena banaliteten efter den andra uppstucken under näsan och deltagande förväntades säga: Åh, så trevligt! – när man egentligen bara ville svara: Vad gör ni här?

Men jag kom successivt att förstå att min oroliga fråga bara berodde på att jag inte hängt med. Ett pingisbord är inte malplacerat i foajén på en svensk högskola. Varför inte? För att en svensk högskola inte längre har någon identitet. Därför ägnar den sig i stället åt allt mellan himmel och jord.

Låt mig ge några exempel. En svensk högskola vill: Syssla med lokalpolitik. Främja sexuella minoriteter. Främja etniska minoriteter. Motverka ”sexism bland kollegor”. Stoppa ”rasismen”. Propagera för EU och för FN. Öka miljömedvetandet. Propagera för veganism och för att åka tåg. Informera om att vi bör köpa begagnade kläder. Stoppa global uppvärmning. Skapa ”inkludering”. Arbeta för ”mångfald”. Skapa en ”positiv arbetsmiljö”. Jobba på ”vår värdegrund.” Förhindra marginalisering av etniska minoriteter vid antagning till högskolan. (Enkelt – den finns inte.) Förbättra regionens ekonomiska anseende. Bidra till inflyttning till bygden. Samverka med industrin. Bjuda på smörkola och göra personalen bättre på pingis. Ungefär så.

Javisst ja. Studenterna! Hur kunde vi glömma dem? Studenter är viktiga eftersom vi behöver stora och präktiga studentgrupper som man som ystra får driver genom utbildningen genom att göra tentorna så inkluderande och empatiska att vilken kattunge som helst kan få ett sött, litet G – vilket i sin tur gör att det klirrar skönt i högskolans kassakista eftersom vi ju får pengar inte utifrån vad studenten kan utan när den arma studenten fått sitt examensbevis och stormar ut i samhället som en liten ideologisk papegoja. En före detta kollega vid Malmö Högskola illustrerar denna problematik väl. Hon hade kallats in till prefekten som rasade: ”Du blöder pengar!” Varför då? För att min f.d. kollega var samvetsgrann och intellektuell, och inte godkände vad som helst. Det råder alltså en absolut motsättning mellan högskolans vinstintresse och dess klassiska uppgift – dvs. att erbjuda en god akademisk utbildning.

Och här är själva pudelns kärna. När en god utbildning inte längre är central för våra högskolor – utan snarare ses som ett problem – och när de av oss som vidhåller dessa värden får en utskällning av sin prefekt, är det inte märkvärdigt om högskolorna sakta omvandlas till något slags populärkulturell diversehandel.

Jag har hela tiden pratat om våra högskolor, och det är av en anledning. Det är min erfarenhet efter att ha arbetat både på högskolor och på universitet att denna identitetskris, populism eller vad man vill kalla det är vanligare på mindre, och mindre välrenommerade lärosäten. På Uppsala Universitet exempelvis, där jag själv nu arbetar, förekommer dessa tendenser inte så ofta. 

Vad beror det på? Jag tror det handlar om bland annat fyra saker.

Ledningen: Vi har ju sedan länge haft en tendens att anställa personer högt upp inom våra högskolor ”med erfarenhet utifrån”. Det låter kanske bra, men det innebär ofta konkret att de inte vet vad högre utbildning är för något. Ingen kan väl klandra dem för det, men det är likväl ett problem. En lingvist ”med erfarenhet utifrån” får inte jobb i Astra Zenekas styrelse. Nä, just det. 

Populism: Vi tror att bara om vi på de små högskolorna är ungdomliga och lite fåniga så blir studentern vilda av förtjusning för studenter är också fåniga. Men det är de inte. Skribenten har själv haft massor av samtal med studenter och de tycker det är pinsamt när vi försöker vara häftiga och inte ta vårt eget arbete på allvar. De vill ha roligt genom att lära sig en massa, inte genom att spela paint-ball med professorerna.

Komplex: Det här handlar egentligen om ett slags uppgivenhet, som om en liten högskola aldrig skulle kunna mäta sig med en stort universitet, och därför måste skoja till det i stället för att ta sin uppgift på allvar. Men så är det inte. Vid Keele University, ett av Englands mindre välbekanta universitet insjunket i sankmarken mellan Manchester och Birmingham, fanns ändå internationellt framstående experter som Österrikekännaren Kurt Richard Luther och inte minst Margaret Canovan, en av världens främsta experter på både populism och Hannah Arendt – och den svans av duktiga forskare som Luther och Canovan drog till sig var imponerande. Varför kan inte våra små högskolor ha liknande ambitioner? Det handlar bara om fokus.

Nepotism: Mindre högskolor tenderar tyvärr att ibland hemfalla åt nepotism, där vänskapsband och ideologisk affinitet väger tyngre än formella meriter. I värsta fall kan en högskola urarta till ett rent familjeföretag, där forskartjänster och akademiska titlar portioneras ut utan saklig granskning. Vad som sedan följer är ofta legio: en sjunkande kvalitet, intellektuell vilsenhet och en fråga som i eldskrift i skyn: Vad är en högskola? 

Göran Adamson

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦