När Gunnar Johansson kom till Högskolan i Halmstad som professor i folkhälsovetenskap påpekade han ett fel i en forskningsansökan. Det startade en utstötningsprocess som varade i fem år, där han bland annat förlorade sitt forskningsprojekt, sina doktorander och fick flytta till en tom korridor. Till slut blev han sjuk. I denna essä skriver han exklusivt för Academic Rights Watch om mekanismerna bakom den korruptionsparadox som hans historia illustrerar. Johansson är aktuell med boken Konsten att överleva mobbning på Carlssons bokförlag.

I en tid när demokratin i världen är under stark press och globalt sett finns en oroande trend mot autokratisk tillbakagång är det viktigt att undersöka hur universitet och högskolor (hädanefter skriver jag enbart universitet där universitet och högskolor ingår) agerar i demokratifrågor [1]. De ska ge oss de grundläggande demokratiska värden vårt samhälle bygger på och stärks om det finns en harmoni mellan vad som lärs ut, diskuteras och praktiseras. I det följande diskuteras empiriska exempel på demokratiska problem vid svenska lärosäten och vad som händer om någon står upp för de ideal våra universitet har utifrån deras värdegrund och vad de lär ut om demokrati och rättsprinciper. Många har pekat på universitetens viktiga roll för demokratins utveckling i samhället. Ett exempel är Frankling D Roosevelt som sagt: ”The real safeguard of democracy, therefore, is education[…] to prepare each citizen to choose wisely and to enable him to choose freely are paramount functions of the schools in a democracy” (Det verkliga skyddet för demokratin är därför utbildning[…] att förbereda varje medborgare att välja klokt och att möjliggöra för honom att välja fritt är lärosätenas främsta uppgifter i en demokrati, min översättning) [2]. 

Universitetens värdegrund

Det finns etiska kompasser, ideal och levnadsregler från de stora världsreligionerna såsom hinduismen, buddhismen, islam och kristendomen som har inflytande på vår uppfattning om vad som är rätt och fel, vårt handlingssätt och hur vi behandlar våra medmänniskor, som blir en del av vår värdegrund. Hinduismen säger att upprätthålla sanningen är en plikt gentemot sig själv och samhället. Islam säger i Koranen att ”Gud vägleder inte sådana som förslösar sin själ genom ständiga lögner”. I kristendomen är ett av tio Guds bud att inte ljuga. Bibeln säger i Ordspråksboken: ”Herren avskyr bedrägeri men gläds över ärligheten”. Dessa ord har bäring på att i demokratier är det viktigt att människor får säga obekväma sanningar och avslöja missförhållanden utan att utsättas för repressalier.

Ovanstående ideal är fundamentet för universitet för att bygga ett välfungerande samhälle och fostra demokratiska medborgare, vilket våra lärosäten har tagit fasta på genom att skriva in vilken värdegrund de står på. Här är ett exempel från Högskolan i Halmstad: ”Genom en arbetsmiljö där vi involverar, stödjer och värnar varandra skapas förutsättningar för såväl hög trivsel som goda prestationer” [3]. Det intressanta är naturligtvis vad värdet är av dessa värdegrundsord, alltså om det är någon dissonans mellan teori och praktik. Till exempel vad händer om vissa val leder till repressalier?

Värdet av värdegrundsdokument har ifrågasatts av ett flertal forskare eftersom dokumenten kan få motsatt effekt om orden inte kopplas till konkreta situationer. Organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson tillsammans med två forskarkolleger har studerat fenomenet värdegrundsarbete i boken Värdet av värdegrund där de skriver att värdeord, såsom respekt eller tillit, inte får bäring om de inte knyts till ett klart sammanhang och får en praktisk betydelse [4]:

Värdegrundsarbete är ofta ett idealiserat förhållningssätt och präglat av skönmåleri. Det bygger på att man vill skaffa sig legitimitet och visa att man är en ’god’ organisation. Men det är ett önsketänkande att det går att skapa en bra värld med hjälp av ord[…] Det går åt en hel del resurser och energi till värdegrundsarbete. Men när människor upplever det som floskler kan det i stället göra dem cyniska och desillusionerade [5].

Min historia är även andras historia

Som exempel på hur demokratin fungerar återger jag mitt fall i korthet, där en längre version finns i boken Konsten att överleva mobbning [6]. Mitt fall är inte unikt vilket ett flertal böcker och artiklar visar, där jag främst vill nämna professor Heinz Leymanns rika produktion av böcker och artiklar i ämnet [7–10]. Det jag med flera upplevt är det jag härmed vill kalla för korruptionsparadoxen. Den innebär en värdegrundsparadox där man generellt sett anser att fusk, korruption och maktmissbruk är fel och ska fördömas, men i praktiken tar man avstånd och straffar dem som avslöjar fusk, korruption och maktmissbruk. Realiteten och vardagen för visselblåsare är att om de vill stå upp för demokratin och rättsstaten så blir de illa omtyckta. Ett klassiskt exempel på detta är Anders Ahlmark som 1977 avslöjade att orsaken till att en oljetanker gick på ett grund var att det inte markerats på sjökortet [11]. Efter Ahlmarks avslöjande blev han isolerad, tvångsförflyttad och tvångsutbildad – bland annat sattes han i karantän på en fyr vid ett grund utanför Öland, där han kallades “Fången på fyren”.

Bakgrund 

Jag kom från Statens folkhälsoinstitut som ansvarig för målområde 10, livsmedel och matvanor samt från Mittuniversitetet som professor i folkhälsovetenskap till Högskolan i Halmstad december 2009. Ett av huvudsyftena med min anställning var att medverka i en grupp som skulle skriva en ansökan om forskarrättigheter i hälsa och livsstil. I ansökan fanns en skrivning där det påstods att jag utförde en forskningsstudie som jag faktiskt inte gjorde, vilket jag påpekade och bad skulle rättas till. För mig var det viktigt att ansökan inte gav en förskönad bild av vad högskolan faktiskt gjorde eftersom jag menade att om felaktigheter uppdagades så kunde hela ansökningsprocessen äventyras.

Formuleringar i ansökan om forskarutbildningsrättigheter ändrades inte, i stället startade en utstötningsprocess som pågick i ungefär fem år. Jag förlorade mitt tjänsterum och fick flytta till ett rum i en tom korridor långt från min tidigare arbetsplats. Jag förlorade min forskning och mina två doktorander. Min löneutveckling hejdades. Jag kallades inte till möten i forskargruppen. Min undervisning förändrades så att jag inte längre fick undervisa i mina specialområden utan i områden utanför mitt kompetensområde. Kollegor började undvika mig. Detta pågick i några år. Jag blev senare sjuk och sjukskriven. Detta mönster är vanligt och beskrivs bland annat i Heinz Leymanns bok Från mobbning till utslagning i arbetslivet [7].

En oberoende utredning  

Under min sjukskrivning skrev jag en egenremiss till Arbets- och miljömedicin (AMM) i Linköping för att utreda om det jag utsatts för var mobbning på min arbetsplats [6]. I utredningsresultatet stod det att jag bör få en seriös och allvarligt menad ursäkt för vad som hänt och att jag framgent ska skyddas mot förnyad exponering eftersom det annars föreligger en mycket hög risk för allvarlig ohälsa. Vidare stod det att arbetsgivare, i enlighet med Arbetsmiljöverkets förskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbetet (AFS 2001:1) och Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) och den nya föreskriften AFS 2023:2, ska säkerställa att riskerna för fortsatt skadlig arbetsmiljöexponering undanröjs och klargöra att kränkande särbehandling och mobbning aldrig kan accepteras samt att pågående dito aktivt kommer att stoppas. 

Efterspelet 

Rektor negligerade AMM:s opartiska utredning och tillsatte en egen internutredning genom högskolans HR-avdelning. Därefter tillsatte rektor en jurist för att leda en internutredning tillsammans med anställda på högskolan. Båda utredningarna gav som resultat att högskolan inte gjort fel i något avseende.

Eftersom mitt forskningsprogram som jag tagit med mig från Östersund togs ifrån mig så anmälde jag det till den lokala etikprövningsnämnden. De beslutade att forskningsprogrammet kunde tas ifrån mig. Därefter tog Centrala etikprövningsnämnden samma beslut och beslutade att det var ett ärende som jag skulle ta upp internt, alltså med dem som tagit mitt forskningsprogram och som uteslutit mig från forskningsgruppen, trots att det fanns ett skriftligt avtal som klargjorde att jag var ”Principal investigator” och att studien inte kunde tas ifrån mig.

Jag fick inte hjälp från vare sig skyddsombudet, högskolestyrelsen eller företagshälsovården. Facket centralt ville inte hjälpa till på något sätt. Vid möten med arbetsgivaren deltog en facklig representant, dock utan att vara särskilt aktiv. För mer utförlig beskrivning av förloppet se min bok Konsten att överleva mobbning [6].

Våra myndigheters roll 

Myndigheten för arbetsmiljökunskap, vars arbetsuppgifter planeras överföras till Arbetsmiljöverket och Karolinska Institutet, satsar på kunskapsspridning, vilket är märkligt eftersom enbart kunskap inte har så stor betydelse när det gäller beteendeförändringar, som professor Mikael Klintman skriver i boken Knowledge Resistance [12]. Det som har större betydelse för handlingssätt är att grupptillhörighet och sociala band går före sanningssökande:

När målet att söka sanningen har varit i konflikt med syftet att behålla och stärka sociala band och anseende inom samhället, så påbjuder ofta vår sociala rationalitet – omedvetet eller medvetet – att vi ska prioritera sociala band och anseende[…] det gör det socialt rationellt att motstå kunskap [12].

Arbetsmiljöverket hjälper inte dem som drabbats av mobbning på arbetsplatsen eftersom föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö i (AFS 2015:4) och i den nya regelstrukturen 2025 säger att ”Arbetsmiljölagstiftningens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall och reglerar inte frågor om kompensation och skuld” [13]. Myndigheten arbetar alltså inte med det som hänt, utan med hypotetiska modeller för vad som skulle kunna hända i framtiden. 

Trots kunskaper om arbetsmiljölagen så finns det en missuppfattning att Arbetsmiljöverket hjälper människor som blivit mobbade på jobbet. Så är inte fallet vilket en SVT-intervju av en expert på organisatorisk och social arbetsmiljö visar:

 Arbetsmiljölagen handlar om att förebygga. När det väl har uppstått säger vi att arbetsgivaren ska ha rutiner kring vem man ska rapportera till och så vidare. Vi ställer sedan inga krav på att det ska utredas på något särskilt sätt, säger Ulrich Stoetzer på Arbetsmiljöverket. Men om chefen inte tar tag i situationen, om inte facket hjälper till eller om chefen själv mobbar – så finns inget skydd för den drabbade. När det väl uppstått en situation när någon utsätts för mobbning, och man inte får det skydd som till exempel ett skyddsombud kan ge en, då står man väldigt ensam. Där finns en brist i vår lagstiftning för då kan inte vi hjälpa till, säger Ulrich Stoetzer [14].

Det ”hål i lagstiftningen” som nämns i citatet ovan borde täppas till så att den utsatta personen kan få sin sak prövad i en opartisk instans. Det vore rimligt i en demokrati med rättsprinciper att inte någon ska befinna sig i ett laglöst land.

Krock mellan teori och praktik: korruptionsparadoxen

Ingen på högskolan ställde upp för mig, vare sig högskolestyrelsen, facket, skyddsombudet eller företagshälsovården. Detta är som beskrivits i tidigare kapitel mer regel än undantag; det är den så kallade korruptionsparadoxen. Det vill säga att man anser fusk, korruption och maktmissbruk och andra oegentligheter är felaktiga och omoraliska handlingar, men i praktiken tar man avstånd och straffar dem som avslöjar dessa företeelser. Ur denna paradox föds en kognitiv dissonans, alltså en psykologisk obehagskänsla där man upplever att ens uppfattningar, värderingar eller beteenden är i konflikt med varandra, alltså när våra ideal krockar med hur vi praktiserar dessa ideal. För att få bort denna dissonans finns flera strategier, som beskrivs tillsammans med andra beteendevetenskapliga teorier i det följande.

Varför universiteten inte lever som de lär

Det finns olika psykologiska mekanismer som kan förklara avståndstagandet till visselblåsare, såsom att det finns en önskan att inte gärna vilja vara med människor som anses svaga, vilket professor i praktisk filosofi Harald Ofstad beskriver i boken Vårt förakt för svaghet [15]. Man kan därför se det som rationellt att inte tala om vad man blivit utsatt för. Det känns skamligt att bli utstött ur gruppen och bli ensam. Det kan kännas tryggare för åskådarna att hålla sig till flocken eftersom det finns en rädsla att råka ut för samma öde som den utstötte. Denna rädsla att stötas ut ur flocken ligger djupt hos människor och har funnits i tusentals år.

Professor i psykologi Ervin Staubs bok The psychology of good and evil tar upp att det är viktigt att försvara vår självbild och klargör varför vi kan göra så kallade onda eller goda handlingar [16]. Vi vill framstå som goda, kompetenta och moraliska människor och ser därför till att vi kan rättfärdiga våra beteenden och handlingar. Det förklarar en anledning till att vi finner många mobbade men få mobbare. En mobbad tvingas dessutom ofta i praktiken se sig som mobbad, medan den mobbande har färre incitament att betrakta sig som en mobbare.

Moraliskt frikopplande (moral disengagement) är ett viktigt koncept i detta sammanhang som har utvecklats av professor och socialpsykolog Albert Bandura för att beskriva de psykologiska mekanismer som gör det möjligt för individer att rättfärdiga eller minimera den moraliska betydelsen av sina handlingar, särskilt när dessa handlingar skadar andra [17–20]. Det handlar om att omdefiniera moralen i att utföra onda handlingar till något gott för att kunna rättfärdiga dem; att göra omoraliska handlingar till moraliskt riktiga. 

Förskjutning och spridning av ansvar innebär att ansvaret läggs över på någon annan, vilket tar bort det personliga ansvaret hos förövaren [17–20].  Detta är vanligt förekommande i mobbningssituationer. I en vetenskaplig studie, där deltagare fick bedöma hur mycket ansvar en person hade, visade det sig att ju fler personer som var involverade, desto mindre ansvar kände personen i fråga. Ingela Thylefors, leg. psykolog och docent med en specialisering inom arbets- och organisationspsykologi, tar upp detta fenomen i sin bok Syndabockar: 

Mobbningen, när den sker i grupp, fritar från personligt ansvar och skulden blir lättare genom att den fördelas på ett större antal människor. I större, ostrukturerade grupper släpper hämningarna och anonymiteten i gruppen tillåter att aggressiva impulser levs ut.  Individen som agerar som en grupp, kan bli kapabla till primitiva handlingar som vore fullständigt otänkbara för dem som individer [21].

Inom universitetsvärlden handlar ansvarsutspädning bland annat om att oredlighetsnämnder och etiska råd inte är ansvariga för sina beslut. De kallar inte sina beslut för beslut utan för rekommendationer, som de ger till rektor, som är ansvarig. Ansvarig rektor kan då omvandla rekommendationen till beslut. Det betydde i mitt fall att när jag frågade oredlighetsnämnden om bakgrunden till deras ”beslut” så svarade de genom att hänvisa till rektor som fattar beslut, och när jag frågade rektor om ”beslutet” pekade rektor på att han bara följde oredlighetsnämndens rekommendation. Ingen part medgav ansvar. 

Närhetsprincipen, alltså avståndet, både fysiskt och psykologiskt, mellan förövaren och offret har betydelse. Det har visat sig lättare att skada andra människor när man inte ser deras lidande eller konsekvenser av sitt beslut [22]. Detta har relevans för etiska råd och liknande instanser, vilket gör att det finns risk för att olika bedömningar görs beroende på personkännedom och vilken relation de har till de inblandade i ärendet. 

Psykologen och forskaren Irving Janis beskriver teorin om grupptänkande som förklaring till hur beslut kan fattas [23]. Grupptänkande får deltagarna att sträva efter samstämmighet i gruppen, vilket gör att olika handlingsalternativ och deras möjliga konsekvenser inte undersöks. Man undviker alternativa synsätt som uppfattas hota den goda stämningen. En stark insocialisering i en grupps normer (hur det bör vara) och föreställningar (hur det är) kan göra att man omedvetet tappar förmågan att tänka kritiskt och annorlunda. Vi börjar omedvetet tänka alltmer som gruppens övriga medlemmar.Grupptänkande kan också leda till att man blir hårdare mot andra utanför den egna gruppen.  En oberoende saklig analys kan ersättas av grupptänkande.

Professorn och statsvetaren Bo Rothstein varnar för att när opartiskhet ersätts av lojalitet och nepotism i de institutioner som upprätthåller demokratin, så urholkas själva demokratins kärnvärden [24]. Det som urholkas är till exempel sannings- och kunskapssökande, rättvisa, ansvarstagande, meritokrati, effektivitet och förtroende för institutioner. 

Ann Fredriksson har tillsammans med författaren Marianne Fredriksson på ett målande sätt beskrivit hur grupptryck kan se ut i deras bok De elva sammansvurna:

Grupptrycket ser alltid ut så här: Var med eller ut i kylan med dig. Det finns nästan ingen som vågar gå emot en grupp, fruktan för särlingskapet, ensamheten och andra namnlösa fasor är för stor. Den egentliga makten ligger alltså i de oskrivna lagar som man inte talar om och som delvis är omedvetna. När hotet ökar kan man avlasta sig genom att utse en syndabock. Den enskilda människans ansvar för sina handlingar slås ut. Gruppsjälen förvandlar medlemmarna till en flock, drevet går [25]. 

Känslan att tillhöra den rätta flocken och rädslan att hamna utanför är alltså starkare än att vilja gå den väg man anser vara rätt. Denna känsla och rädsla kan göra att föreskrifter, policydokument och värdegrundspärmar har liten betydelse om det inte får sociala, ekonomiska eller juridiska konsekvenser när de bryts emot. Jag har ännu inte sett något fall där ovanstående dokument har använts i praktiken. Känslan, rädslan och försvar av självbilden brukar slå kunskapen.

De ovan beskrivna psykologiska och sociala mekanismerna kan ses som något som förekommer hos i stort sett alla människor i olika grad. De gör att vi blir partiska till vår egen fördel. Därför kan universiteten inte ha en rättsordning där man är part i målet när anklagelser om korruption, maktmissbruk, fusk och andra oegentligheter förekommer. Det är inte förenligt med ett samhälle med rättsprinciper som karakteriserar en demokrati.

Omgivningens roll 

Omgivningens eller åskådarnas roll är viktig för de sätter standarden för vad som blir en norm, såsom om vi får ett samhälle, universitet, organisationer med mera som accepterar eller tvärtom tar avstånd ifrån oegentligheter. En passivitet vid övergrepp förvandlas till ett aktivt stöd för dessa handlingar.

Att omgivningens roll, att varje människa, varje ord och varje tystnad har betydelse som försvar eller nedbrytning av demokratin är en tanke som återfinns generellt hos mänskligheten. Som exempel på detta kan tas följande citat, översatta av mig:

Dalai Lama tillskrivs citatet: ”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök sova med en mygga.”

Martin Luther King: ”Den yttersta tragedin är inte den onda människans brutalitet utan de goda människornas tystnad” [26].

Desmond Tutu: ”Om du förhåller dig neutral vid orättvisor, har du tagit förtryckarens parti” [27].

Just den tysta mängdens betydelse, som syns i ett par av citaten ovan, är något som Ingela Thylefors har beskrivit. Det handlar om hur en del människor säger att de bara hängt med i trakasserier och utfrysning av en arbetskamrat och efteråt säger att de gjort detta mot sitt eget samvete, mot sin egen övertygelse. Det finns många olika sätt för dem att delta i övergreppet som sker, men grunden är densamma – att själv vinna något på det:

Medlöparna är de mer eller mindre aktiva åskådarna. En del av dem applåderar, hejar på och ger bränsle till intrigen. Andra bara registrerar vad som händer; beklagar det eller noterar det med tillfredsställelse. Ytterligare andra håller för båda öronen och ögon och låtsas inte märka något. Människor har olika bevekelsegrunder för att inte protestera när en arbetskamrat eller medarbetare blir illa åtgången. Gemensamt dock är att de vinner – eller tror sig vinna – något genom att uppmuntra till utstötning eller genom att smita undan. En enkel förklaring till passiviteten är att man är rädd om det egna skinnet [21].

Slutsats

Hotet mot demokratin kommer inte enbart utifrån utan även inifrån, från de passiva som inte gör något när demokratin hotas. Demokratin vinns inte en gång för alla, utan det är en ständig kamp som pågår hela tiden. Det är viktigt att skapa strukturer som gör det ofarligt att säga ifrån när missförhållanden och oegentligheter upptäcks. Det skulle minska incitamenten för en korruptionsparadox och därmed stärka demokratin. Universiteten ska inte vara en part i målet när det gäller kritik av den egna organisationen, speciellt inte om det är kritik från medarbetare. Det är inte förenligt med en demokratisk rättsstat att vara såväl domare, försvarsadvokat och åklagare. Vi måste leva som vi lär.

Det positiva är att om förändringar mot opartiskhet uppnås kan vi känna oss fria att framföra synpunkter, vilket kan utveckla det samhälle vi lever i; demokratin och rättsstaten stärks på så sätt för det gemensammas bästa. 

Referenser

1. V-Dem Institute. Democracy Report 2025. 2025 Mar [citerad 2025-07-05].  https://www.v-dem.net/publications/democracy-reports/.
2. Roosevelt FD. Message for American Education Week. 1938 Sep 27. [citerad 2025-07-06].  https://www.presidency.ucsb.edu/documents/message-for-american-education-week.
3. Högskolan i Halmstad. Högskolans medarbetarpolicy. [citerad 2025-07-20] https://www.hh.se/om-hogskolan/jobba-hos-oss/hogskolans-medarbetarpolicy.html?utm_source=chatgpt.com.
4. Alvesson M, Blom M, Jansson A. Värdet av värdegrunder. Stockholm: Fri tanke förlag; 2021.
5. Hasbar S. Mats Alvesson: ”Vilken nytta har värdegrunder?” Tidningen Chef . 2021 Nov 9 [citerad 2025-07-05]. Available from: https://chef.se/artiklar/mats-alvesson-fokusera-pa-verkliga-problem/.
6. Johansson G. Konsten att överleva mobbning. Stockholm: Carlsson bokförlag; 2025.
7. Leymann H. Från mobbning till utslagning i arbetslivet. Stockholm: Norstedts; 1992.
8. Leymann H. Ingen annan utväg: om utslagning och självmord som följd av mobbning i arbetslivet. Stockholm: Wahlström & Widstrand; 1988.
9. Leymann H. Vuxenmobbning: om psykiskt våld i arbetslivet. Lund: Studentlitteratur; 1986.
10. Leymann H. Från mobbning till utslagning i arbetslivet. Stockholm: Publica; 1992.
11. SVT Östnytt. ”Fången på fyren” – 30 år senare. 2010 [citerad 2025-07-05]. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ostnytt-fangen-pa-fyren-30-ar-senare.
12. Klintman M. Knowledge Resistance: How We Avoid Insight from Others. Manchester, UK: Manchester University Press; 2019.
13. Arbetsmiljöverket. Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4), föreskrifter. 2015 Sep 22 [citerad 2025-07-05]. https://www.av.se/globalassets/filer/publikationer/foreskrifter/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo-foreskrifter-afs2015_4.pdf.
14. SVT Nyheter. Vuxna som mobbas blir utan stöd: ”Ett hål i lagstiftningen”. 2017 Mar 17 [citerad 2025-07-05]. Available from: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vuxna-som-mobbas-blir-utan-stod-hal-i-lagstiftningen.
15. Ofstad H. Vårt förakt för svaghet: Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Stockholm: Karneval förlag; 2012.
16. Staub E. The Psychology of Good and Evil: Why Children, Adults, and Groups Help and Harm Others. New York, USA: Cambridge University Press; 2003.
17. Bandura A. Social foundations of thought and action: A social cognitive theory. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall; 1986.
18. Bandura A. Moral disengagement in the perpetration of inhumanities. Pers Soc Psychol Rev. 1999;3(3):193–209.
19. Bandura A. Social cognitive theory of moral thought and action. In: Kurtines WM, Gewirtz JL, editors. Handbook of moral behavior and development. Hillsdale, NJ: Erlbaum; 1991. p. 45–103.
20. Bandura A. Selective moral disengagement in the exercise of moral agency. J Moral Educ. 2002;31(2):101–19.
21. Thylefors I. Syndabockar: Om mobbning och kränkande särbehandling i arbetslivet. Stockholm: Natur & Kultur; 1999.
22. Milgram S. Obedience to Authority: An Experimental View. London, UK: Tavistock Publications; 1974.
23. Janis IL. Victims of groupthink: A psychological study of foreign-policy decisions and fiascoes. Boston, MA: Houghton Mifflin; 1972.
24. Rothstein B. The quality of government: corruption, social trust, and inequality in international perspective. Chicago: University of Chicago Press; 2011.
25. Fredriksson A, Fredriksson M. De elva sammansvurna. Stockholm: Wahlström & Widstrand; 1995.
26. King ML Jr. Stride toward freedom: the Montgomery story. New York: Harper & Brothers; 1958.
27. Brown RM. Unexpected News: Reading the Bible with Third World Eyes. Philadelphia: Westminster Press; 1984.