Uppsaladoktorand anklagade prefekt för vetenskaplig oredlighet: förbjöds söka forskningsmedel

Vad hjälper det att det finns fina lagar och regler när cheferna gör allt för att kringgå dem för att skydda sig själva och varandra. Ett aktuellt fall vid Uppsala universitet illustrerar hur man vid Institutionen för lingvistik och filologi är oförmögen att hantera misstankar om att prefekten olovligen tagit åt sig äran för en kvinnlig doktorands forskning. Det slutar med att doktoranden förbjuds söka internationell postdoc – av samma prefekt som hon anklagat för oredlighet!

Att det inte bara är Göteborg som har problem att följa lagar och regler visar ett aktuellt ärende från Uppsala. Regelbrotten står som spön i backen när den obehagliga misstanken uppstår att prefekten vid Institutionen för lingvistik och filologi ägnat sig åt vetenskaplig oredlighet. Inte ens universitetsjuristerna kan eller vill följa regelverket, visar det sig.

Mojgan Seraji var fram till disputationen 2015 doktorand i datorlingvistik i Uppsala. Som en del av avhandlingsarbetet utvecklade hon programvara för automatisk bearbetning av persiska (Serajis modersmål). Hennes problem börjar när prefekten Beáta Megyesi – samma prefekt som agerade i fallet med Gerd Haverling som vi berättat om tidigare – på sin hemsida inför länkar till Sarajis arbeten och påstår att det är fråga om ”resurser som hon varit med att skapa”.

Seraji bestrider att Megyesi haft någon annan roll än att i ett tidigare skede korrekturläsa delar av avhandlingen, men vem som har rätt i denna fråga är inte väsentligt för fortsättningen.

Seraji försöker 2015 vid upprepade tillfällen få Megyesi att ta bort informationen på hemsidan. Hon kontaktar fakultetens utbildningsledare Lars Hagborg för att få hjälp. Serajis huvudhandledare Joakim Nivre ber Megyesi ta bort länkarna, men inget händer.

I november 2015 träffar Seraji universitetsjuristen Johan Asker angående hur prefektens agerande ska bedömas juridiskt. Asker skriver i ett uppföljande mejl 2015-11-23 att det troligen inte rör sig om ett ingrepp i upphovsrätten. Däremot kan det enligt Asker vara ett brott mot Uppsala universitets regler om vetenskaplig oredlighet:

I 1 § 4 p i riktlinjen om vetenskaplig oredlighet definieras som oredligt ’oberättigat hävdande av författarskap’. Möjligen kan här göras en analogi, att yttrandet ’resurser som jag varit med att skapa’ skulle kunna vara ett sådant oberättigat hävdande men jag är tveksam till om en utredning skulle ’fälla’ i ett fall som detta.

Här uppstår för första gången misstanken att prefektens agerande kan röra sig om vetenskaplig oredlighet. Uppsalas interna regler föreskrifter nu följande:

4 § Uppkommer misstanke om vetenskaplig oredlighet, skall detta omgående och skriftligen anmälas till dekanus. Denna anmälan föranleder en förberedande undersökning som skall utföras av en för det enskilda ärendet lämpligt sammansatt tillsatt grupp. Gruppen skall bestå av sakkunniga varav minst en deltagare skall vara ank[n]uten till annat lärosäte. I gruppen skall även ingå en tjänsteman från universitetets juridiska avdelning.

Vidare: ”Vid tillsättningen av den förberedande undersökningsgruppens medlemmar skall tillses att inga intressekonflikter (administrativt beroende, nära personliga relationer, samarbetsförhållanden, ekonomiskt beroende eller vetenskaplig partiskhet) föreligger.”

Saken ska alltså nu enligt reglerna ”omgående och skriftligen anmälas till dekanus” och sedan bli föremål för rigorös och opartisk utredning. Men Asker anmäler inte själv saken och råder inte heller Seraji att göra det (se länk ovan):

Anmälningar om vetenskaplig oredlighet hanteras vid universitetet på högsta nivå och genom formell utredning. Anmälan görs till dekan. Om du funderar på att gå den här vägen skulle jag rekommendera att först tala informellt med dekan för att se om det hela kan lösas utan formell utredning.

Juristen Asker bryter här själv mot regelverket. Seraji mejlar alltså dekanen Coco Norén, återigen en gammal bekant från Haverling-ärendet, där hon utförligt förklarar vad problemet med prefekten gäller. Hon skriver: ”Jag är inte bra på de juridiska termer[na], men kallas inte detta för ’vetenskaplig oredlighet’??? Eller ’oberättigat hävdande av författarskap’??? Jag undrar bara!”

Men ingen utredning av saken görs. Snart hör emellertid prefekten av sig till Seraji men låtsas inte veta vad saken gäller. Till slut ger hon med sig och förklarar i ett e-mail:

Enligt önskemål har jag nu tagit bort de resurser på min webbsida som jag faktiskt medverkat i. Anledningen till att jag tog bort rubbet är INTE för att jag på något sätt inte medverkat i skapandet av dessa – av publikationer framgår ju att jag medverkat och av mig dokumenterade handledningstillfällen med Mojgan framgår detta – utan snarare för min egen frid. Jag orkar helt enkelt inte längre den dåliga arbetsmiljösituation som Mojgan skapat. Så nu, Mojgan, hoppas jag att du kan hålla ditt ord och låter mig vara i fred, direkt och indirekt, på alla sätt och vis.

Seraji svarar (se länk ovan) att det snarare är prefekten som skapat en dålig arbetsmiljösituation genom att inte omedelbart ändra på hemsidan. Efter ett samtal med Lars Hagborg, där Seraji bl.a. berättar om sin rädsla att prefekten ska ge igen men får lugnande besked, väljer hon att inte gå vidare med ärendet.

Seraji tror nu att saken är överstökad och skickar någon månad senare mejl till prefekten där hon ber om ett intyg för sin internationella postdoc-ansökan. Av intyget ska framgå att ”sökanden skall ha erhållit bindande utfästelse om arbetsplats vid den svenska institution vid vilken sökanden avser att vara verksam efter återkomsten till Sverige, villkorat av att sökt stipendium erhålles”. Men prefektens svar bekräftar Seraji värsta farhågor:

Jag kan inte godkänna ditt postdocprojekt av flera skäl. … Med anledning av de tidigare allvarliga arbetsmiljöproblem som har uppstått och som jag påpekat – senast i höstas – kan jag inte prioritera och bevilja din ansökan.

Prefekten har här avgjort skuldfrågan i ett arbetsmiljöproblem där hon själv är en av parterna. Hon beslutar dessutom i ett ärende (förläggning av forskning) som rör en person som nyligen anklagat henne för oredlighet och som hon kan misstänkas ha ett horn i sidan till. Det är dubbelt jäv. Om man är jävig ska man enligt förvaltningslagen anmäla jäv. Se där – ytterligare ett regelbrott i mängden.

Men det kanske allvarligaste är att prefektens negativa beslut framstår som en repressalie mot bakgrund av Serajis tidigare kritiska yttranden om henne. Grundlagens föreskrifter om yttrandefrihet i 2 kap 1 § regeringsformen innebär enligt Justitiekanslern ett allmänt repressalieförbud (dnr 3249-16-21). Behandlingen av Seraji är från och med nu också en demokratifråga.

Seraji får inget svar i tid på frågan om prefekten har rätt att hindra henne från att söka postdoc och hon missar deadline för ansökan. Seraji kontaktar någon vecka senare bl.a. Hagborg med frågan om hon kan delta som medsökande i ett annat projekt eller om hon måste dra sig ur för att inte äventyra ansökan. Men inte heller denna gång får hon någon respons och hon missar återigen en deadline för ansökan.

I mars 2016 har Seraji fått nog och skriver i ett mejl till dekanen med CC till andra på institutionen att hon tänker gå vidare med en formell anmälan av prefekten för bl.a. kränkande behandling. Dekanen meddelar i april 2016 att en utredning om kränkande särbehandling påbörjats med personalavdelningens hjälp.

Men någon vecka senare får Seraji av dekanen veta att utredningen avbrutits. I ett anslutande mejl till institutionsstyrelsen skriver dekanen:

Personalavdelningen och arbetsrättsjuristerna har klargjort att en person vars anställning upphört inte kan åberopa föreskriften AFS 2015:4. Den syftar inte till att utreda skuldfrågan angående om någon utsatt någon annan för kränkande särbehandling, utan till att lägga grunden för ett fungerande samarbete i framtiden för olika parter.

Dekanens mejl avslutas: ”Slutsatsen i det här enskilda ärendet är att ingen kränkande särbehandling har ägt rum.”

Dekanen avgör här frågan om kränkande särbehandling trots att hon själv just skrivit att ingen utredning i frågan ägt rum. Det är ett brott mot regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet (1 kap 9 § regeringsformen). Även Sulfs lokale representant Per Sundman reagerar på denna halsbrytande logik: ”Vill även lyfta fram att slutsatsen nedan, att kränkande särbehandling inte ägt rum, inte kan dras då den utredningen som kunde ha konstaterat detta, eller motsatsen, inte utförts.”

Här har vi alltså en provkarta på regelbrott och oegentligheter – och vissa rena stolligheter. Samtliga begås av universitetets chefer och jurister där det främst verkar gälla att skydda sig själv och andra i chefsgruppen. I samtliga fall är oegentligheterna till en viss persons, en doktorands, nackdel som redan befinner sig i en utsatt, underordnad position. Det är djupt olyckligt att Uppsala vägrar utreda frågan om kränkande särbehandling.

Om den nya föreskriften för kränkande särbehandling innebär att en ingen utredning behöver göras om anmälaren inte längre är anställt är det en föreskrift utan bett. Inte minst doktorander kan dra sig för att anmäla under själva anställningen. Men Uppsala universitet har som arbetsgivare inget särskilt företräde när det gäller hur föreskriften ska tolkas. På denna punkt behöver Sulf och andra fackförbund visa betydligt större engagemang och beslutsamhet.

EJO/MZ

Liknande ärenden

ARW JK-anmäler Uppsala universitet: kritisk professor hotas med uppsägning

Kvinnlig lundaprofessor blev av med yttrandefriheten: rektor vägrar ingripa

ARW publicerar massiv anmälan mot Göteborgs universitet: 95 fall av rättsvidrig anställning inom Humanistisk fakultet

Lunds universitet tar krafttag mot oegentligheter: rektor inför nolltolerans

Lärare mobbades av chefer vid Högskolan Dalarna: advokatens utredning blev del av övergreppet

This entry was posted in Akademisk frihet, Myndighetsutövning, Yttrandefrihet and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.