Listan över myndigheter som inte alltid följer det statliga regelverket för anställningar blir allt längre och inkluderar nu även Vetenskapsrådet. När VR skulle rekrytera en forskningssekreterare valde man att enbart utlysa tjänsten internt inom myndigheten utan verklig konkurrens. Effekten blev att en vikarie på samma tjänst blev tillsvidareförordnad. Justitieombudsmannen (JO) som granskat ärendet slår nu fast att förfarandet stred mot anställningsförordningens utlysningsregler.
Academic Rights Watch har i flera inlägg uppmärksammat rättsvidriga tjänstetillsättningar vid Göteborgs universitet, senast vid Segerstedt-institutet där självaste universitetsdirektören var inblandad. Det vanligaste felet är att tjänster inte tillsätts i konkurrens efter utlysning. Att så inte sker står i strid med anställningsförordningen, som kräver utlysning även av kortare förordnanden.
En undersökning som gjordes av fackförbundet Sulf visade att problemet ingalunda är begränsat till Göteborg. Samtliga tio tillfrågade högskolor medgav att de valt att inte tillämpa anställningsförordningens utlysningsregler. Problemet med rättsvidriga statliga anställningar hamnade i mediernas strålkastarljus när det framkom, efter DN:s förtjänstfulla granskning, att inte ens Riksrevisionen – ett överordnat granskningsorgan – kan eller vill tillämpa reglerna för utlysning av statliga tjänster.
Samtidigt fortsätter listan över myndigheter som inte alltid följer det statliga regelverket för anställningar att växa och inkluderar nu även Vetenskapsrådet (VR).
Justitieombudsmannen (JO) riktar nämligen i ett aktuellt beslut kritik mot VR ”för att en ledig tjänst inte utlysts i enlighet med 6 § anställningsförordningen” (dnr 6299-2014). Det rör sig om en tillsvidareanställning som forskningssekreterare som tillsattes efter ”intern utlysning”, ett förfarande som JO alltså underkänner. Effekten blev att en vikarie på samma tjänst blev tillsvidareförordnad istället för att tjänsten tillsattes i verklig konkurrens. Personen åberopade för övrigt sin erfarenhet som vikarie som särskilt meriterande för den ordinarie tjänsten.
Stf JO Hans Ragnemalm, som beslutat i ärendet, konstaterar inledningsvis att det vid beslut om statliga anställningar ska fästas avseende endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (12 kap. 5 § andra stycket regeringsformen), samt att detta innebär att det måste finnas vissa garantier för insyn i anställningsförfaranden vid statliga myndigheter.
Ragnemalm slår också fast att huvudregeln, enligt anställningsförordningen, är att statliga myndigheter ska informera om lediga anställningar. Någon information behöver inte lämnas, om särskilda skäl talar mot det. Särskilda skäl kan föreligga t.ex. om en arbetstagare omplaceras till en ledig anställning i enlighet med arbetsgivarens omplaceringsskyldighet (§ 7 lagen om anställningsskydd) eller om en myndighet vill anställa en uppsagd arbetstagare som omfattas av avtalet om trygghetsfrågor eller om en person har återanställningsrätt. Med andra ord ska paragrafen om särskilda skäl tolkas mycket restriktivt. JO ansluter sig här till Arbetsgivareverkets stränga bedömning av vad som utgör särskilda skäl (Arbetsgivarverket, Att anställa, 2014, sid. 54).
VR har i sitt remissvar uppgett att den aktuella tjänsten endast annonserades ut internt och medger att den varken anmäldes till Arbetsförmedlingen eller lades upp på VR:s webbplats. Rådet gjorde bedömningen att en annonsering på myndighetens fysiska anslagstavla var ett lämpligt sätt att informera om den lediga anställningen.
Utrymmet där anslagstavlan hänger är enligt vad VR:s jurist uppgett tillgängligt för allmänheten vardagar kl. 08.00-16.30. Men uppgiften bestrids av anmälaren, som anger att han besökte Vetenskapsrådet och bad att få se anslagstavlan men nekades tillträde och istället hänvisades till VR:s webbplats.
JO Ragnemalm noterar att VR och anmälaren har lämnat motstridiga uppgifter i frågan om anslagstavlans tillgänglighet för allmänheten. Detta spelar dock mindre roll då Vetenskapsrådet i alla händelser valde en ”ordning som i praktiken resulterade i att informationen endast nådde personer som redan var anställda vid myndigheten”. Ragnemalm fortsätter:
Ett sådant förfarande kan i regel inte anses utgöra ett lämpligt sätt för en myndighet att informera om en ledig anställning. Det som har kommit fram om omständigheterna i detta fall medför, enligt min mening, inte att hanteringen bör godtas. Jag är alltså kritik till att Vetenskapsrådet inte utlyste den lediga anställningen som forskningssekreterare på ett sådant sätt att även personer utanför myndigheten informerades om den lediga anställningen.
Det är utmärkt att JO uppmärksammar och kritiserar regelbrott vid statliga anställningar, och man får hoppas att beslutet blir vägledande. Det är orimligt att tillsvidareanställningar sker utan extern utlysning. Tyvärr innebär beslutet emellertid ingen konkret kompensation för anmälaren, Ulf Ekenberg, som får nöja sig med att ha haft rätt i sak (Ekenberg har gått med på att få sitt namn publicerat). Läget hade varit annorlunda om JO kunnat ogiltigförklara VR:s anställningsbeslut, en befogenhet som ämbetet tyvärr saknar.
VR får i samma JO-beslut kritik för långsam handläggning av ett överklagande. Detta gällde en annan, korrekt utlyst, tjänst som forskningssekreterare där Ekenberg själv var en av de sökande. Trots att överklaganden ska överlämnas ”skyndsamt” tog det ett drygt halvår innan VR skickade in det aktuella överklagandet till Statens överklagandenämnd. Nämnden undanröjde därefter den överklagade tjänstetillsättningen.
Ekenberg har till ARW lämnat kompletterande uppgifter som ytterligare belastar VR. En undanröjd anställning ska enligt reglerna vakantsättas i avvaktan på förnyad handläggning. Istället ska VR ha ordnat ett ”vikariat” för den person vars anställning undanröjdes – utan att det fanns någon att vikariera för. Personen, som i så fall fått ett ”vikariat” på en tjänst på vilken hon felaktigt förordnats, fick sedan den ordinarie tjänsten efter nytt rekryteringsförfarande.
Ekenberg har vidare studerat åldersfördelningen hos personer som fått fem av VR:s tjänster som han sökt och noterat att ”fyra av dem som anställdes var i åldersintervallet 30-35 år, den femte var 46 år vid ansökningstillfället”. Sökande över 50 verkar rutinmässigt gallras bort, även om de har utmärkta kvalifikationer. ”VR tycks värja sig mot att få in alltför mycket kompetens i organisationen”, sammanfattar Ekenberg i en skrivelse till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Som JO meddelat på sin webbplats avled Hans Ragnemalm hastigt söndagen den 7 augusti i år. Han blev 76 år. Vi avslutar med att erinra om hans betydande insats för akademin i ett annat ärende.
Stf JO Hans Ragnemalm beslutade även i det uppmärksammade fallet med twitterprofessorn i Lund. Detta efter att ordinarie JO Lillian Wiklund, tidigare jurist på finansdepartementet, handlagt ärendet i 16 månader, utan att göra några observerbara framsteg. Den sammanlagda handläggningstiden blev rekordlånga 18 månader. (Wiklund valde några månader senare, i oktober 2015, på oklara grunder, som möjligen är helt orelaterade till twitterärendet, att avgå i förtid. Hon var då bara ett drygt halvår in på sin andra fyraåriga mandatperiod. I pressen figurerar den felaktiga uppgiften att Wiklund då hon lämnade JO ”suttit på posten i maximala åtta år”. ARW har beskrivit ärendet och det politiskt känsliga sammanhanget här.
Twitterärendet gällde den viktiga frågan huruvida en professor har rätt att på sin fritid uttala sig obekvämt och affekterat på sitt eget twitterkonto utan att av sina överordnade bli kallad till enskilt samtal och uppläxad i dagspressen. Ett utmärkt chefsinitiativ, tyckte ledningen, personalchefen och juristerna vid LU som såg den twittrande professorn som – just det – ett ”arbetsmiljöproblem”. Ragnemalms tillrättavisning är samtidigt en lektion i yttrandefrihet och demokrati:
I beslutet uttrycker JO en förståelse för att såväl professorn som andra som läste artikeln kunde uppfatta uttalandena som att företrädare för universitetet ansåg sig ha en rätt att ha åsikter om hur en medarbetare väljer att utnyttja sin yttrandefrihet. Uttalandena kan dessutom uppfattas som att universitetets företrädare ansåg sig ha möjlighet att begränsa denna rättighet. JO konstaterar att det funnits en uppenbar risk för att andra universitetsanställda kan ha uppfattat uttalandena i dagspressen som att det råder en mer begränsad yttrandefrihet för dem än för medborgare i övrigt. Enligt JO är det allvarligt och riskerar att leda till att de anställda inte vågar ge uttryck för sina åsikter. Av den anledningen understryker JO vikten av att företrädare för myndigheter inte uttalar sig på sätt som kan uppfattas som att myndigheten vill begränsa de anställdas yttrandefrihet.
EJO/MZ
Liknande ärenden
Anställningsskandalen vid GU: därför måste både universitetsstyrelsen och Sulf reagera
Nya regelbrott vid Göteborgs universitet: universitetsdirektör anställde föreståndare utan utlysning
Konstfack kör över överklagandenämnden: felaktigt anställd återanställdes som tillförordnad
Efterlängtat JO-beslut: Lunds universitet kränkte twittrande professors yttrandefrihet