ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden

Att få rätt av Överklagandenämnden för högskolan är inte en garanti för att faktiskt få en chans på den anställning som överklagades. Åtminstone inte om saken gäller en professorstillsättning vid Stockholms konstnärliga högskola. Högskolan har tagit fasta på en dom i Arbetsdomstolen, där intrycket uppstår att NPM-visionen om att avskaffa överklaganderätten för anställningar inom staten förverkligats rättsvägen. ARW analyserar här problematiken och placerar in den i ett större sammanhang.

Som ARW dokumenterat bröt Stockholms konstnärliga högskola (Uniarts) mot sin egen anställningsordning då internkandidaten Cecilia Roos utan sakkunnigutlåtande anställdes som professor 2016-12-21. Samma sak konstaterades av Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) efter att en annan sökande, Per Zetterfalk, överklagat anställningsbeslutet. ÖNH hänvisade i vanlig ordning ärendet tillbaka till högskolan.

Det normala hade nu varit att högskolan gjort en ny bedömning av de sökande. Denna gång i enlighet med regelverket. Zetterfalk skulle i så fall fått en ny chans att få professuren. Då han till skillnad från Roos är disputerad, borde han vara en stark kandidat.

Men det var inte vad som skedde. Istället valde högskolans styrelseordförande att trotsa ÖNH:s beslut. Roos har därefter kvarstått på professuren. Konsekvensen av detta är att ÖNH underminerats: att få rätt är inte längre en garanti för att faktiskt få en chans på den anställning som överklagades. Vem vill i detta läge överklaga tjänstetillsättningar med allt vad det innebär av möda och besvär?

Hur kunde detta ske?

Historien börjar med en uppseendeväckande dom i Arbetsdomstolen (AD) 2016-12-14. Enligt domen behöver statliga myndigheter inte följa Statens överklagandenämnd – den allmänna statliga motsvarigheten till ÖNH – när denna upphäver deras anställningsbeslut. Så här sammanfattar AD beslutet:

Att Statens överklagandenämnd efter överklagande beslutar att undanröja en statlig myndighets anställningsbeslut innebär inte att ett redan ingånget anställningsavtal upphör eller att anställningsmyndigheten får avsluta den påbörjade anställningen utan att följa anställningsskyddslagen. Statens överklagandenämnds beslut utgör inte heller saklig grund för uppsägning av arbetstagaren.

AD har alltså öppnat för att man kan vara fortsatt anställd om det finns ett ”redan ingånget anställningsavtal” även om själva anställningsbeslutet undanröjts. Anställningen av Cecilia Roos skedde en vecka efter AD:s dom. Till anställningsbeslutet finns mycket riktigt ett ”bilagt anställningsavtal”.

Enligt AD:s dom kan således en myndighet, t.ex. en högskola, underminera överklagandeprocessen genom att skriva ett anställningsavtal innan anställningsbeslutet vunnit laga kraft. Intrycket uppstår att Stockholms konstnärliga högskola tagit fasta på denna möjlighet och utnyttjat den strategiskt vid anställningen av Roos.

Till saken hör att det länge funnits en stark politiskt vilja att bli av med möjligheten att överklaga tjänstetillsättningar inom staten. Denna vilja kommer till uttryck i en omfattande statlig utredning från 2004. Utredningen föreslår att överklaganderätten generellt ska avskaffas inom staten. Argumenten är väsentligen en hänvisning till önskvärdheten i att införa New Public Management (NPM) full ut, dvs. få det offentliga att bli som det privata. I det privata näringslivet finns ingen överklaganderätt.

Att avskaffa eller underminera möjligheten att överklaga anställningar inom staten vore alltså i viss mening att fullborda införandet av NPM inom det offentliga.

Enligt utredningen är överklaganden krångliga och tar tid. Genom att efterlikna det privata på denna punkt antas staten bli mer ”effektiv”. ARW har i en serie Youtube-föreläsningar riktat omfattande kritik mot denna typ av effektivitetsargument, där effektivitet väsentligen reduceras till snabbhet, och varnat för att NPM leder till en korrupt och politiserad stat och högskola som får brottas med allt större kvalitetsproblem.

Utredningen stannar hur som helst vid att statliga anställningsbeslut generellt inte ska kunna överklagas. Den rekommenderar att överklaganderätten inom högskolan ska finnas kvar. Argumentet är bl.a. att anställning inom högskolan omfattas av fler och mer detaljerade regler än övriga statliga anställningar.

En senare utredning, SOU 2008:104, – den så kallade autonomiutredningen – går ett steg längre och rekommenderar ett direkt avskaffande av rätten att överklagan anställningsbeslut inom högskolan. Utredningen ser inget rättsligt problem med detta då den också rekommenderar att högskolor inte längre ska vara statliga myndigheter, utan ”högskolestiftelser”.

Inget av detta gick emellertid att få igenom via demokratiska politiska organ. Fram till slutet av 2016 kvarstod en reell överklaganderätt såväl inom staten generellt som inom högskolan.

Det är mot denna bakgrund som Arbetsdomstolens beslut är en händelse som ser ut som en tanke.

Intrycket uppstår nämligen att en domstol fått genomföra den politik som inte gick att driva igenom i vanlig demokratisk ordning inom ramen för politiska organ. Att den känt akademifientliga lobbyorganisationen Svensk Näringsliv med traditionellt starka regeringsband är kraftfullt representerad i Arbetsdomstolen med fyra ledamöter spär på detta intryck. Organisationen lobbar systematiskt för en högskola som ensidigt tjänar kortsiktiga näringslivsintressen.

Intrycket att en domstol går politikens ärenden är naturligtvis förödande för bedömningen av dess trovärdighet och oberoende.

Denna bakgrund gör det begripligt, ja förutsägbart, att just Stockholms konstnärliga högskola skulle utnyttja möjligheten att kringgå överklaganderätten.

Styrelseordföranden Kåre Bremer lade 2015 fram den så kallade ledningsutredningen där han argumenterade för ett långtgående NPM-styre av högskolan med näringslivet som förebild. ARW har kallat den modell som Bremer förespråkar ”tredje rikets styrmodell” då likheten med den högskolereform som infördes vid det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933/34 är påfallande. Bremer om någon borde alltså vara negativt inställd till möjligheten att överklaga anställningar vid högskolorna.

ÖNH gav som sagt Zetterfalk rätt när han överklagande anställningsbeslutet angående Cecilia Roos, varvid det väntade hände att Bremer hänvisar till Arbetsdomstolens dom och låter Roos kvarstå som professor. Strategin har hittills fungerat.

Vi börjar närma oss dagsläget. Zetterfalk överklagade för någon månad sedan detta nya beslut, dvs. beslutet att inte rätta sig efter ÖNH:s beslut, till samma organ. Han fick återigen rätt: beslutet med referat av överklagande finns här.

Ärendet återförvisades alltså till högskolan som ska ta förnyad ställning. Högskolan har nyligen meddelat att man utreder rättsläget. ÖNH skickade samtidigt sitt beslut till regeringen samt även till UKÄ i dess egenskap av tillsynsorgan. Man kan förstå varför, då den nuvarande situationen är ohållbar. Den som tar sig mödan att överklaga ett anställningsbeslut måste kunna vara säker på att ÖNH:s beslut i frågan respekteras av den högskola som saken gäller.

ARW:s Magnus Zetterholm anser att situationen är allvarlig:

– ARW har dokumenterat ett mycket stort antal regelvidriga anställningar inom högskolan, inte minst vid Göteborgs universitet, vilket även UKÄ konstaterat, men även vid andra lärosäten inklusive Bremers eget. Det behövs alltså ökad och inte minskad öppenhet kring akademiska anställningar.

– Att i det läget underminera överklagandemöjligheten och försvaga den offentliga kontrollen är ett felsteg av närmast gigantiska proportioner. Det blir i praktiken omöjligt att hindra exempelvis rent ideologiska tillsättningar av professorer av den typ som vi nyligen observerade vid Konstfack, säger Zetterholm.

Zetterholm menar att även internationaliseringen och rörligheten inom högskolan hotas då ett överklagande ofta är externa kandidaters enda chans att få anställning i ett system präglat av inavel och internrekrytering.

ARW har varit i kontakt med en handläggare vid Lunds universitet som upplyst oss om att LU aldrig skriver anställningsavtal vid sidan av själva besluten. Den situation som uppstått vid Stockholms konstnärliga högskola kan alltså inte uppkomma vid LU.

ARW:s uppfattning är att högskolor som skriver ”förtida” anställningsavtal i syfte att kringgå överklaganderätten bryter mot grundlagen. Överklaganderätten är till för att säkerställa att offentliga funktioner utövas av personer som är bäst skickade för uppgiften. Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (12 kap 5 § 2 st regeringsformen). Om undanröjanden av anställningar blir utan effekt trots de formella brister som uppdagats, rubbas allmänhetens förtroende för den statliga anställningsprocessen.

ARW överväger att skriva till regeringen i denna för den svenska högskolan avgörande fråga. En rimligt första åtgärd vore att regeringen avsatte Uniarts styrelseordförande, Kåre Bremer, eftersom det är styrelsens ansvar att se till att högskolan följer lagar och regler. Vi uppmanar även fackföreningar och andra att protestera mot att överklaganderätten på detta sätt nedmonteras i skymundan och utanför de vanliga demokratiska processerna.

EJO/JSS

Liknande ärenden

Sökande till professur vid Konstfack utesluten av politiska skäl: var inte tillräckligt ”normkritisk”

Anställningsskandal får konsekvenser: GU under tillsyn efter allvarlig kritik från UKÄ

Kvotering i praktiken? Uniarts tillsatte kvinnlig professor utan sakkunnigutlåtanden

Nya regelbrott vid Göteborgs universitet: universitetsdirektör anställde föreståndare utan utlysning

Avslöjande remissvar: ledningsutredningen polariserar om högskolans styrning

Botten nådd? Regeringens utredare vill införa Tredje rikets styrmodell inom högskolan

Please follow and like us: