Hur rekryterar man bäst inom det egna nätverket och samtidigt ger sken av att processen varit öppen och objektiv? Välj sakkunniga bland forskare som är knutna till verksamheten. Gör sedan en ”kvalitativ bedömning” som bortser från objektivt konstaterbara tecken på skicklighet. På så sätt kan en kandidat inom nätverket som knappt publicerat något ges företräde framför betydligt mer meriterade och internationellt uppmärksammade forskare. Vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) ledde ett sådant förfarande nyligen till rekryteringen av sambon till en forskare i centrets vetenskapliga råd.

Ärendet gäller en tjänst som forskarassistenet i rasismforskning, med placering inom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Teologiska institutionen. Ärendet har handlagts vid den teologiska fakulteten enligt dess arbetsordning, vilket innebär att det är teologiska fakultetens rekryteringsgrupp som tagit ställning till sakkunnigutlåtanden och övriga handlingar. Rekryteringsgruppen fattade 2017-11-27 beslutet att föreslå fakultetsnämnden att rekommendera prefekten att utse i första hand Patricia Lorenzoni och i andra hand Lena Sohl. Fakultetsnämnden fattade beslut i enlighet med förslaget 2017-12-15. Prefektens beslut att utse Lorenzoni fattades 2017-12-18.

Så långt verkar allt oklanderligt objektivt.

Men den bilden förändras när det framkommer att båda sakkunniga – professor Diana Mulinari (Lund) och professor Mekonnen Tesfahuney (Karlstad) – enligt centrets hemsida sitter i CEMFOR:s vetenskapliga råd i Norden. Frågan uppstår nu om de kan kallas ”oberoende” sakkunniga med tanke på att de utsetts inom centrets vetenskapliga råd. Varför välja sakkunniga inom rådet och därmed ta risken att intrycket av beroende uppstår?

Den andra oroväckande observationen är att Lorenzoni, hon som utsetts som tjänsteinnehavare, visar sig vara sambo med en annan forskare i CEMFOR:s vetenskapliga råd. Intrycket är nu att rekryteringen varit en rent intern angelägenhet inom den egna bekantskapskretsen.

Den tredje faktorn som reser misstankar om att det inte gått rätt till är att två sökanden som gallrats bort rent objektivt verkar mycket mer meriterade än övriga. Medan Lorenzoni och Sohl har en handfull publikationer har Paula Mälck ca 15 publikationer. Den överlägset mest meriterade sökanden är dock Tobias Hübinette med ca 50 publikationer, varav ett flertal i granskade internationella tidskrifter. Till skillnad från Lorenzoni och Sohl är såväl Mälck som Hübinette citerade forskare (Google Scholar). Det betyder att deras skrifter av andra forskare uppmärksammats i ett internationellt perspektiv.

Men dessa objektivt konstaterbara förtjänster var tydligen i Hübinettes fall snarare demeriterande då båda sakkunniga sätter honom först på fjärde plats. Hübinette tycks för övrigt kvantitativt och citeringsmässigt ha ett försteg även framför professor Mattias Gardell, vetenskaplig ledare för CEMFOR.

Det är knappast överraskande att Hübinette opponerat sig mot hur detta gått till. Han har på sin webbplats riktat skarp kritik mot förfarandet som han menar är korrupt. Han har även överklagat beslutet att anställa Lorenzoni till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH). När detta skrivs ligger ärendet hos ÖNH för avgörande.

Vad är det då som Hübinette tar fasta på i sitt överklagande?

Hübinette argumenterar inledningsvis att anställningsbeslutet strider mot grundlagens föreskrift att statliga tjänster enbart ska tillsättas på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (12 kap 5 § regeringsformen), bl.a. med hänvisning till att de sakkunniga sitter i CEMFOR:s vetenskapliga råd. Hübinette yrkar därför på att:

anställningsbeslutet upphävs samt att hela processen bakom denna tjänstetillsättning görs om med svenska eller icke-svenska sakkunniga som inte är jäviga och som inte står nära och tillhör CemFor och som tar hänsyn till meriter och publikationer i stället för till kontakter och (intim)relationer och som kommer att göra att tjänsten tillfaller undertecknad.

Hübinette räknar i det sammanhanget upp ett stort antal påstådda relationer mellan personer i centret, de sakkunniga och de sökande. För en utomstående är det svårt att bedöma vissa av uppgifterna.

Universitetet har svarat med att avvisa anklagelserna om jäv. Rektor skriver: ”Rekryteringsgruppen har inte funnit att någon av de sakkunniga eller ledamöterna i rekryteringsgruppen har sådant förhållande till eller samarbete med någon av de sökande vilket konstituerar jäv i lagens mening”. Detta med hänvisning till att ingen av de inblandade beslutsfattarna, eller någon som står dem nära, har något direkt egenintresse av utfallet.

Det kan emellertid inte helt uteslutas att de personkopplingar Hübinette tar upp i sitt överklagande inte faller under s.k. delikatessjäv enligt vilket den som ska handlägga ett ärende är jävig ”om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet” (förvaltningslagen § 11).

Hur det än förhåller sig med den saken: vad rektor, prefekten m.fl. missar är att även om det inte är fråga om jäv i förvaltningslagens mening, kan det ha brustit i förhållande till grundlagens mer allmänna saklighetskrav. Grundlagen föreskriver som sagt att statliga tjänster enbart ska tillsättas på sakliga grunder, nämligen förtjänst och skicklighet där skickligheten ska sättas främst. Det finns också ett generellt grundlagskrav på saklig och opartisk handläggning (1 kap 9 § regeringsformen). Grundlagen förbjuder alltså ”riggade” statliga processer utöver frågan om jäv förekommit. Detta gäller t.ex. när det finns en systematisk bias i beslutsfattandet. Det är just vad Hübinette menar är fallet – på goda grunder, som sagt. Här finns ju flera konkreta tecken på allmän partiskhet till förmån för sökanden inom det egna kontaktnätet.

Det ska sägas att CEMFOR är långt ifrån ensamt om att rekrytera forskare och lärare huvudsakligen bland dem man känner. En rad studier har visat att det finns enorma problem med akademisk inavel i Sverige. Det intressanta med detta fall är dels den oblyghet och rättframhet med vilken man medvetet går tillväga för att få en viss kandidat och utesluta andra, dels det faktum att en sökande kraftfullt gått ut öppet med sitt missnöje och överklagat tillsättningen. Det normala torde annars vara att man inte opponerar sig av rädsla för framtida konsekvenser.

Fallet är värdefullt även därför att det visar vikten av att kunna överklaga tjänstetillsättningar inom högskolan. Detta i tider då överklaganderätten ifrågasätts och kanske redan underminerats. Nu vet vi inte vad ÖNH kommer fram till, men det blotta faktum att fallet granskas av oberoende part har i alla händelser en avskräckande effekt. Det är naturligtvis otrevligt för CEMFOR:s ledning att behöva utstå offentlighetens ljus. Skulle ÖNH komma fram till att regelverket åsidosatts blir den positiva effekten givetvis desto större.

Ingen betydande skugga faller på den person som gynnats av universitetets anställningsbeslut, utan den kritik som anförs i detta inlägg riktar sig enbart mot chefernas agerande.

EJO/MZ

Liknande ärenden

ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden

Sökande till professur vid Konstfack utesluten av politiska skäl: var inte tillräckligt ”normkritisk”

Anställningsskandal får konsekvenser: GU under tillsyn efter allvarlig kritik från UKÄ