Statsvetare dömer ut Gävle högskolas kommunikationspolicy: ”grundlagstridig”

Med denna kommentar inleder vi vår granskning av Gävles högskola. I en artikel i Gefle Dagblad från den 9 mars 2013 går fyra statsvetare från Uppsala (två docenter och två professorer) till hårt angrepp mot ledningen vid högskolan (se också artikel i Svenska Dagbladet):

Med stigande förvåning följer vi utvecklingen vid Högskolan i Gävle (HiG). Vad vi ser är en högskola i fritt fall. Det beror inte på brister hos högskolans lärare och forskare, inte heller på brister hos studenterna – tvärtom – utan på en högskoleledning som allvarligt missuppfattat sitt uppdrag. Att bedriva högskoleverksamhet är nämligen något helt annat än att driva ett företag, dvs. akademisk undervisning och forskning skiljer sig från vanlig tjänste- och varuproduktion. Det känns märkligt att vara tvungen att påpeka detta, men det är uppenbart att det behövs. Ett tydligt uttryck för denna hopblandning utgörs av den kommunikationspolicy som HiGs rektor fastställt i december 2012, och som vi menar uppenbart strider mot vår grundlag.

De fortsätter: ”Förutom att dokumentet som sådant är påfallande illa skrivet, har kommunikationschef och rektor valt att formulera principer som uppenbart strider mot vår grundlag”. Det rör sig här framförallt om ett lojalitetstänkande som för tankarna till det privata näringslivet. Ett smakprov:

Den interna kommunikationen ska så långt det är möjligt föregå den externa. Alla medarbetare ska känna till och kunna stå bakom verksamhetsidé, vision och gemensamma mål. För att högskolan ska uppfattas som trovärdig i sin externa kommunikation är det nödvändigt att alla medarbetare kan stå bakom och representera fattade beslut. Vi strävar därför efter att alltid kommunicera internt före det att information lämnas till externa mottagare inklusive media … Med extern kommunikation för vi ut bilden av Högskolan i Gävle. Den bild vi kommunicerar är den för oss [läs: ledningen] önskvärda bilden.

I ett senare stycke bryr man sig inte längre om förbehåll och strategiska formuleringar (sid. 9): ”Kommunicera internt före externt: Det som kommuniceras externt till massmedia ska vara förankrat internt för att undvika att viktig information når medarbetarna tidningar, radio eller TV istället för via våra interna kanaler.”

Uppsalaforskarnas omdöme är lika obarmärtigt som tänkvärt:

Det är aldrig OK för en ledning att antyda att man som offentligt anställd inte får utnyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. Policyns föreskrivande om att man alltid ska kommunicera internt innan information till externa mottagare lämnas (inklusive media!), är med andra ord grundlagsstridig. … Uppdragsgivaren för en offentligt anställd är inte en verkschef eller en rektor utan folket som via riksdag och regering styr sig självt. Lojaliteten ska då riktas mot just att förvaltningen – i det här fallet högskolan – sköts väl, och att det finns olika uppfattningar om hur verksamheten bör bedrivas befordrar detta även om det medför obehag och merarbete för en ledning som t.ex. vill genomföra ett förändringsarbete. Att försöka tysta intern kritik är därmed odemokratiskt och dessutom ett tecken på en svag ledning som inte vågar stå öppet för sina beslut och bemöta kritik i sak.

Tilläggas kan att dokumentet är oacceptabelt även av följande skäl:

1) Den del som handlar att kommunikationen ska stödja ”varumärket” osv är längre än den del som handlar om yttrandefriheten och andra lagar (8 sidor mot 2!).

2) Varumärksdelen förekommer före delen om yttrandefrihet och lagar.

3) Det sägs inte uttryckligen att varumärksdelen är underordnad yttrandefriheten och andra lagar som omnämns.

Den sannolika effekten är att många anställda uppfattar att de inte får kritisera högskolan externt trots att grundlagen garanterar detta.

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet. Bookmark the permalink.

Comments are closed.