Uppsagd Gävleprofessor svartlistad? Fick inte ny professur trots förstaplacering

Academic Rights Watch har i ett tidigare inlägg berättat om en Gävleprofessor och hans ämneskollegor i litteraturvetenskap som 2012 blev uppsagda efter att i media kritiserat högskolans linjestyrning och allmänt oakademiska utveckling. Den officiella anledningen till uppsägningarna var, efter att ledningen beslutat lägga ner ämnet, ”arbetsbrist”. Men som vi kunde dokumentera finns inom överskådlig tid inte någon reell arbetsbrist för litteraturvetare i Gävle.

Efter det att professorn varslats om uppsägning sökte han en professur i litteraturvetenskap vid Högskolan Dalarna. De sakkunniga – en professor och en professor emeritus i litteraturvetenskap – inkom med sina omfångsrika och grundliga utlåtanden runt månadsskiftet augusti-september 2012. Båda satte Gävleprofessorn i första förslagsrummet med noggrann hänvisning till de i utlysningen uppställda kriterierna. Det råder inget tvivel om att båda sakkunniga anser Gävleprofessorn vara tillräckligt skicklig för att inneha tjänsten samt att de äger tillräcklig expertis för att kunna bedöma saken. Efter att andreman dragit tillbaka sin ansökan var Gävleprofessorns förstaplats ohotad.

Utlåtandena röjer att högskolan skulle kunna rekrytera en skicklig och välmeriterad forskare och akademisk ledare med stor undervisningserfarenhet. Att anställa en sådan person måste framstå som en attraktiv möjlighet mot bakgrund av de svårartade kvalitetsproblem som högskolan dras med. Av de 12 utbildningar som HSV/UKÄ utvärderade 2012 befanns nio ha ”bristande kvalitetet” (2013 skulle ämnet litteraturvetenskap möta samma öde). Högskolan spelar därmed i den svenska akademiska bottenligan.

Högskolan genomförde intervjuer i slutet av september 2012 i vanlig ordning. Det återstod nu bara formaliteter innan Gävleprofessorn kunde anställas. Men istället väljer rektorn att avbryta anställningsförfarandet. Detta sker i november, fem veckor efter intervjuerna, med officiell hänvisning till ”förändrade negativa ekonomiska förutsättningar”. Någon förklaring lämnas inte i rektorns beslut. Ej heller lämnas annan ekonomisk dokumentation som skulle kunna bli föremål för offentlig insyn och granskning.

Det händer att tillsättningen av akademiska tjänster avbryts. Detta är legitimt om det inte finns någon tillräckligt skicklig sökande. Ibland finner man också att man gjort en alltför optimistisk bedömning av de ekonomiska realiteterna. Men allt detta kan man ofta upptäcka i ett tidigt skede. Högskolan Dalarna lämnade i likhet med Högskolan i Gävle efter autonomireformen det kollegiala styret bakom sig till förmån för en utpräglad linjeorganisation. Exempelvis finns ingen kollegial representation i akademichefernas (”dekanernas”) ledningsgrupp. Den kritik professorn riktat mot närbelägna Högskolan i Gävle och dess ledning skulle han, som anställd, också kunna rikta mot Högskolan Dalarna, såväl internt som i media. Högskolan antog vidare 2009 en kommunikationspolicy enligt vilken”[a]tt vårda och stärka Högskolan Dalarnas varumärke är en angelägenhet för alla som arbetar på Högskolan” så att ”personalen ska kunna vara goda ambassadörer för högskolan”.

Dessa omständigheter pekar på att det var Gävleprofessorns kritik av sin tidigare arbetsgivare i media som faktiskt föranledde det avbrutna förfarandet, och inte påstådda ekonomiska förändringar, dvs att rektorn såg den blivande professorn som en fara för högskolans ”varumärke” och som en olämplig ”ambassadör” för högskolan.

Det vore i så fall inte första gången ett akademiskt anställningsförfarande avbyts på oegentliga grunder. I en ledare i Universitetsläraren skriver SULF:s dåvarande förbundsdirektör (nr 8, 2005):

Omständigheterna förefaller emellertid i flera av SULF kända fall vara helt andra [än ekonomiska och kompetensmässiga]. Tillsättningsprocessen avbryts, när någon lokalt med tillräckligt inflytande ser att man får oönskade sökande som kanske inte kan förbigås. Det kan handla om att man har en egen kandidat, som man hyser starkt intresse av att få anställa. Men så har någon helt annan oförskämdheten att söka, någon som är mera meriterad! Eller så får man som sökande någon med åsikter, vetenskaplig inriktning osv som ogillas. I de fallen avbryts anställningsförfarandet i regel på ett sent stadium.

Enligt regeringsformen (11 kap. § 9) regeringsformen ska vid tillsättning av statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Samma sak står i lagen om offentlig anställning (§ 4), där det även framhålls att skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Unesco:s rekommendation för högre utbildning föreskriver att endast akademiska meriter ska avgöra tillträde till den akademiska professionen och att varje form av diskriminering är förbjuden (§ 25). En högskola som diskriminerar en akademiker genom att på grund av dennes kritiska hållning förvägra honom eller henne tillträde till dess lärarkorporation bryter mot dessa lagar och denna rekommendation. Det ligger vidare i en seriös högskolas intresse att motverka att intrycket av åsiktsförtryck överhuvud taget uppstår. Även om det fanns tvingande ekonomiska skäl i det aktuella fallet har rektorn genom att underlåta att öppet och i tillräcklig detalj redovisa dessa brutit mot samma rekommendations krav på ”honest and open accounting” (§ 22).

Enligt grundlagarna om tryck- och yttrandefriheten finns det ett repressalieförbud enligt vilket en myndighet inte får vidta negativa tjänsteåtgärder mot enskild på grund av dennes bruk av tryck- eller yttrandefriheten. JK har kommit fram till att ett avbrott i ett anställningsförfarande kan ses som en statlig repressalie under förutsättning att förfarandet fortskridit så långt att endast formaliteter återstår innan den sökande kan påbörja sin anställning. Vi stöder oss här på ett expertutlåtande som även diskuterar två tidigare fall som bedömts av JK.

Det mest snarlika fallet handlar om en anställning som pressansvarig på Statistiska Centralbyrån (SCB) där en journalist, som stod först bland de sökande, inte fick anställning efter det att generaldirektören läst dennes artiklar i media om asyl och migration. Justitiekanslern kom i detta fall fram till att myndigheten inte gjort något fel med hänvisning till att generaldirektörens kritik inte handlade om innehållet i artiklarna utan om förmågan att skriva sakligt och objektivt, vilken – inte utan rätt – ansågs vara en relevant kvalifikation hos en pressansvarig.

Det aktuella ärendet skiljer sig på flera intressanta sätt från ärendet med den pressansvarige. I SCB-fallet var den sökandes uttalanden i media den officiella anledningen till att förfarandet avbröts. I fallet med professuren var den officiella anledningen ekonomisk, men alla kända omständigheter talar för att den faktiska anledningen var innehållet i huvudkandidatens uttalanden i media. I SCB-fallet gällde anställningen verkligen en funktion som organisationens ”ambassadör”, medan detta inte gällde professuren, oavsett vad högskolans kommunikationspolicy anger. Denna omständighet verkar i den andra riktningen och talar för bedömningen att det i det senare fallet rör sig om en repressalie.

Vad som också bör vägas in är dels att det aktuella fallet handlar om forskningens frihet som är reglerad i regeringsformen (2 kap. § 23), då professorns uttalanden i media delvis rör frågan hur vetenskap bäst ska organiseras (”vetenskapliga angelägenheter”), dels att regeringen i autonomipropositionen uttalat att högskolan ska vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen. Båda dessa faktorer talar till Gävleprofessorns fördel (den senare åtminstone från JK:s regeringsperspektiv).

En ordentlig undersökning av ärendet skulle innefatta en prövning av de reella ekonomiska omständigheterna vid Högskolan Dalarna. Enligt vår uppfattning kan endast en påvisbar ekonomisk force majeure (t ex indraget statligt anslag) rädda högskolan från en anklagelse om grundlagsbrott. Men även om en sådan mot förmodan kan beläggas har rektorn genom bristande ekonomisk redovisning i ett akademiskt känsligt ärende brutit mot internationella överenskommelser och skadat högskolans anseende.

EJO/MZ

This entry was posted in Yttrandefrihet. Bookmark the permalink.

Comments are closed.