Hanteringen av Arnason strider mot rättsstatens fundament

Fallet med Ulfur Arnason som kastades ut från Lunds universitet efter att ha kritiserat en nedskärning har aldrig sakprövats av någon myndighet eller domstol utanför universitetet utan sänts mellan dessa i ett moment 22. Arnason har aldrig hörts trots att han begärt att få närvara. Hanteringen strider mot kravet på en rättvis och offentlig förhandling i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen. Det skriver Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap i Lund och en av Sveriges främsta demokratiexperter.

Vid denna genomgång kommer jag att uppge namnen på dem som har tagit på sitt ansvar att begränsa yttrandefriheten. I mina vetenskapliga texter har jag inte gjort detta för att inte leda läsaren bort från det mer abstrakta huvudspåret (t.ex. i Slutet på yttrandefriheten, 2012).

Skälet till detta val är att jag i olika sammanhang rekommenderat den som noterar något olagligt, oetiskt eller olämpligt i en verksamhet att inte gå till chefer om man inte är säker på att dessa är positiva till yttrandefrihet. I annat fall bör man vända sig anonymt till massmedierna. Det är därför viktigt att få klargjort vem man inte bör vända sig till. Referenser till merparten av citaten i denna text finns i den nämnda boken.

För universitetens vidkommande är yttrandefriheten avgörande på flera olika nivåer. Utöver det självklara i att yttrandefriheten är en förutsättning för universitetets verksamhet med forskning och undervisning är också människorätts- och demokratiaspekterna fundamentala:

Mänskliga rättigheter

UNESCO tar explicit upp rätten för forskningspersonalen att kritisera högre utbildningsinstitutioner inklusive sig egen:

31. Higher-education teaching personnel should have the right and opportunity, without discrimination of any kind, according to their abilities, to take part in the governing bodies and to criticize the functioning of higher education institutions, including their own, while respecting the right of other sections of the academic community to participate, and they should also have the right to elect a majority of representatives to academic bodies within the higher education institution.

32. The principles of collegiality include academic freedom, shared responsibility, the policy of participation of all concerned in internal decision making structures and practices, and the development of consultative mechanisms. Collegial decision-making should encompass decisions regarding the administration and determination of policies of higher education, curricula, research, extension work, the allocation of resources and other related activities, in order to improve academic excellence and quality for the benefit of society at large. (The UNESCO Recommendation Concerning the Status of Higher education 1997)

Fallet Arnason handlar om att en professor emeritus i biologi Ulfur Arnason, Lunds universitet har kastats ut från universitetet efter att i ett brev till rektor ha kritiserat en nedskärningsprocess vid biologiinstitutionen.

Rektor Per Eriksson har vid en paneldiskussion arrangerad av SULF i Lund den 21 maj 2013 fasthållit sin uppfattning och sitt ansvar i Arnasonfallet och som skäl angivit Arnasons beteende mot prefekten som i praktiken genomförde nedskärningsprocessen. Information för sitt ståndpunktstagande uppgav sig rektorn ha fått från den i fallet ansvarige vicerektorn Ingalill Rahm Hallberg och från dekanen Torbjörn von Schantz.

Men rektor har också, vilket han inte nämnde i diskussionen eller i de dokument universitetet svarat för, fått information med protester mot behandlingen av Arnason från ett tjugofemtal personer vid naturvetenskaplig fakultet. Av allt att döma har han inte tagit synpunkterna i dessa till sig.

Ärendet har sedan gått vidare till Högskoleverket, Förvaltningsrätten i Malmö, Kammarrätten och Högsta Förvaltningsrätten och finns nu hos JK.

Lunds universitet

Man kan tycka att min genomgång är tröttande och t.o.m. lite löjlig i sin redovisning av trivialiteter och rent skvaller. Det är emellertid just på denna nivå som ledningen för Lunds universitet rör sig i detta fall.

En central punkt i hela processen för att kasta ut Arnason är ett utlåtande från Vetenskapsrådet där en forskare, här kallad prefekten, bedömts mycket negativt. Arnason har citerat ur utlåtandet i en bilaga till sitt brev till rektor. Särskilt vikt har sedan av rektor och övriga i ledningen lagts till vad som antagits ha sagts vid ett möte mellan Arnason och prefekten om just detta utlåtande. Vid mötet var en tredje person (tidigare medarbetare till Arnason) närvarande och kunde följa samtalet. Här följer respektive dekanens, Arnasons och den tredje närvarandes version av samtalet:

Den icke-närvarande dekanens version som universitetet accepterar och använder i sin argumentation:

Ulfur Arnason framförde vid detta tillfälle att han skulle sprida sin åsikt att prefekten var en medioker forskare så att det blev allmänt känt. Detta uppfattades av den personen som ett hot. Vidare sade Arnason att prefekten fört ledningen bakom ljuset när inte hennes kvaliteter som forskare blev kända innan hon utsågs till prefekt vid institutionen. Prefekten upplevde detta hot som mycket obehagligt.

Den närvarande Arnasons version:

Torsdagen den 19:e mars 2009 hade [prefekten] och jag ett samtal i docent Axel Jankes rum i genetikhuset … Vid detta samtal framförde jag mina synpunkter på den process som ledde till varsel och senare uppsägning av fyra COB-forskare, var och en med hög och för LU unik specialistkompetens. Vid vår diskussion frågade jag … om hela COBs forskarpanel hade inlämnat en allomfattande meritsammanställning liknande den som avkrävts de fyra varslade forskarna. [Prefektens] svar på denna [fråga] var inte tydligt och därför frågade jag henne om hon exempelvis hade inlämnat ovannämnda rapport. På denna fråga svarade [prefekten] att det hade hon inte gjort, varvid jag framhöll att detta, enligt min mening, hade varit rimligt. Diskussionen vid detta möte var rakt på sak men ej på något sätt hätsk eller hotfull.

Det närvande vittnet Axel Jankes version:

Here is my recollection of the episode: A few minutes after Susanne Widell has entered my office Ulfur Arnason knocked and asked, if he can interrupt our meeting for a minute, because he needed to speak to the prefekt. To this we agreed. I did not participate in the short discussion, because I did not have anything to add and focused on the discussion with Susanne Widell that was ahead. Ulfur Arnason remained in the door and asked, if the committee knew about the VR evaluation of her science and if this should not be taken into consideration. SW replied indifferently that she would not care and it would be OK if Ulfur Arnason makes the report known, if he so wishes.  It would not matter and not change the evaluation of the four persons that were to be laid off. After UAs and SW finished this topic, we discussed my matters undisturbed and focused afterward for about 20 min without mentioning the previous episode.

Att man inte utan vidare kan acceptera dekanens uttalande, som direkt eller indirekt måste bygga på information från prefekten, är uppenbart. Det är dessutom dekanen som har ansvaret för den kritiserade besparingsprocessen, och det gäller oavsett om prefekten följt sina instruktioner eller inte. Därutöver vill jag kraftigt understryka att även om Arnason skulle ha sagt det som dekanen påstår, omfattas uttalandet av Arnasons yttrandefrihet. Hur kan man argumentera för det moraliskt och intellektuellt berättigade i att Arnason framhåller prefektens svaga vetenskapliga meritering?

Beskrivning av nedskärningsprocessen från en annan professor (ämnesrepresentant), som var personligen närvarande vid nedskärningsmötena.

En ämnesrepresentant som tilldelats en roll i nedskärningsprocessen uttrycker en liknande, och i sak lika hård, kritik som Arnasons. Han uppger att fakultetsledningen i ett PM angav hur nedskärningsprocessen skulle genomföras. I detta angavs att prefekten skulle samråda med de ämnesansvariga inför varselbeslutet. Ett gemensamt yttrande framstod som idealet. Men vad skedde enligt ämnesrepresentanten?

 Prefekten avbröt diskussionen och gick istället vidare med ett egenformulerat förslag som lämnades direkt till facket. Det blev därmed än mer tydligt att prefekten hade den avgörande makten över vem som valdes ut för att lämna institutionen.

De sakkunniga ämnesföreträdarna har alltså inte kunnat påverka resultatet vilket fakultetens direktiv förutsatte. Därmed var det i hög grad motiverat att Arnason fäste uppmärksamheten på prefektens vetenskapliga kompetens att enväldigt fatta dessa för de berörda personerna livsavgörande beslut om avskedande.

Att forskningskvalitet förutsätts spela en roll i besparingsprocessen indikeras av att forskarna avkrävts dokumentation om sin forskning. Om prefekten aktivt går in i värderingen av de för avsked potentiellt aktuella forskarna (till vilka hon själv hörde) spelar hennes vetenskapliga kompetens en roll för utfallet. Resultatet av processen blev att av externa bedömare högt värderade forskare sägs upp medan mindre kompetenta personer får vara kvar. Som ämnesrepresentanten uttrycker saken blir det ”relevant för saken att jämföra den vetenskapliga kvaliteten som ligger bakom dessa utvärderingar med den vetenskapliga kvaliteten hos dem som lett nedläggningen av verksamheten”.

Dekanens påstående att ”utlåtandet från Vetenskapsrådet återges utan sakliga skäl och på ett fullständigt onödigt sätt” är således inte korrekt och kan i vilket fall som helst aldrig vara ett argument för att hindra yttrandefriheten.

Rektor, som aldrig ens talat med Arnason, bygger alltså sina slutsatser på uppgifter från dekanen, som är ansvarig för den process Arnason anmält. Tillsammans med sin stab kommer rektor fram till följande slutsats:

Lunds universitet bedömer att syftet med Ulfur Arnasons skrivelse inte var att uppmärksamma massmedia på påstådda missförhållanden, utan att skada och nedvärdera de personer som åtagit sig uppdraget från fakulteten att nedprioritera verksamheter inom den krisdrabbade institutionen. Syftet med beslutet var att förbättra den psykosociala arbetsmiljön genom att motverka att en personangrepps- och mobbingkultur utvecklas samt att minska det akuta obehag och den rädsla som Ulfur Arnasons förestående inflyttning i biologihuset skapat.

Hela argumentationen bedömer jag som intellektuellt vettlös. Som enda bevis anförs att Arnasons synpunkter ju redan bemötts av fakulteten. Men Arnason vänder sig ju till rektor för att få hans syn på saken. Att Arnason var ute efter att rädda kvar fyra kvalificerade forskare, vilkas uppsägning skulle ha negativa effekter för biologin i Lund, är omöjligt att missa för den som har läst hans skrivelse. Vad skulle han ha för intresse av att alienera rektor som han vänder sig till för att få hjälp?

Moraliskt är universitetets uttalande kränkande på ett sätt som är direkt tarvligt. Det är ett klart exempel på hur en myndighet kan ge sig till att mobba en enskild genom ett rent påhitt. Det finns skäl att räkna upp samtliga ansvariga eftersom inga avvikande åsikter framkommer:

Undertecknare

  • Per Eriksson (rektor)
  • Johanna Alhem (föredragande)

Också närvarande

  • Marianne Granfelt (förvaltningschef)

Deltagit i slutlig handläggning

  • Torun Forslid (kanslichef, Naturvetenskapliga fakulteten)
  • Ingalill Rahm Hallberg (vicerektor)

Att tarvlighet inte är främmande för chefer vid Lunds universitet framgår också av ett uttalande av dekanen som är avsett att visa Arnason en väg att komma tillbaka via en ständig Canossavandring:

Ulfur Arnason får nu möjlighet att i en ursäkt förklara skillnaden mellan sakkritik och personliga påhopp och att de som drabbats av kritiken uppfattar det som allvarligt menat från hans sida. Det omfattar även de som ska arbeta med honom framöver.

Dekanen ger intryck av att förstå att det han gör är olagligt. Han väljer ändå en självjustis som han uttrycker enligt följande:

Bengt Olle Bengtsson [den tidigare nämnde ämnesrepresentanten] skriver i ett mail till rektor att avstängningen av Ulfur ska hävas eftersom alla former av kritik måste accepteras så länge kritiken inte bryter mot lagen. Kränkningar, förtal eller hånfullhet blir sällan prövade i domstol, men bidrar likväl till repressiva och stagnerande arbetsmiljöer. Ulfurs personangrepp har passerat det anständigas gräns – med råge. Det är viktigt att vi slår vakt om vår självklara yttrandefrihet och det är precis lika viktigt att vi slår vakt om varje medarbetares självklara rätt att bli bemött med respekt.

Dekanen och inte grundlagen bestämmer således området för yttrandefriheten vid Naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet. Detta är inget unikt för hans arbetsmetod. Även vid andra tillfällen i denna process demonstrerar han en sådan uppfattning, t.ex. i relation till JK:

Beträffande JK-anmälan så tar jag hellre en fällande dom än att jag med passivitet tillåter en mobbningskultur.

I och för sig har jag respekt för åsikten att en lagpositivistisk hållning inte alltid är självklar. Men dekanen väljer en värdegrund i direkt motsättning till mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati och till själva grunden för universitetets huvuduppgift, nämligen forskningen och utbildningen, vilket definitivt inte är acceptabelt.

Dessutom delar jag överhuvudtaget inte hans syn på vad som i det aktuella fallet är mobbning och kränkning. Är det några som mobbats och kränkts i denna process så är det Arnason och de forskare som avskedats.

Det behöver väl inte påpekas att det inte är något personangrepp att skriva att någon är jävig (särskilt som det är helt uppenbart) eller referera ett omdöme från Vetenskapsrådet om någons status som forskare.

Ytterligare pekar universitetet på att syftet var att ”minska det akuta obehag och den rädsla som Ulfur Arnasons förestående inflyttning i biologihuset skapat.” (Det kan nämnas att Arnason utan att det kommit några protester redan fått ett rum och börjat flytta in när repressalierna mot honom startade.)

För detta argument gäller samma sak intellektuellt och moraliskt som för huvudargumentet. Varför skulle medarbetare vara rädda för Arnason för att han klagat på nedskärningsprocessen i en skrivelse till rektor? Arnason har arbetat på universitetet inemot ett halvt sekel, och nu kommer man på att han är skrämmande. Om uppgiften om skrämda medarbetare är korrekt kan den tolkas på andra sätt. Skulle dessa finnas bland deltagarna i nedskärningsprocessen är det mer sannolikt att de inser att de själva är illa ute med sina jävspositioner. Dessutom har fakultetens regler för nedskärningsprocessens genomförande inte följts. Tillhör de gruppen som klarat sig kvar på bekostnad av mer meriterade forskare har de skäl att frukta för sin egen framtid om Arnason har framgång med sina synpunkter.

Att argumentet är grovt tarvligt behöver väl inte särskilt framhållas. Dessutom får Arnason stå som syndabock för hot mot ”en redan svårt utsatt arbetsmiljö”. Det är inte kritiken mot universitetet utan ”hans sätt att agera och uppträda gentemot enskilda anställda” som är saken. Vad detta innebär preciseras inte! Vad som redovisas är Arnasons skrivelse, en förvrängd bild av ett privat samtal och anonyma uppgifter om uppskrämda biologer.

Universitetet svarar också för en nytolkning av meddelarfriheten som även den är ett fall av självjustis. Yttrandefriheten underställs nämligen kraven från arbetsmiljön: ”Att en skrivelse också ställs till massmedia kan inte frånta dekanus ansvaret för arbetsmiljön och utgöra ett skydd för att framföra ovidkommande personangrepp.”

Här går alltså myndigheten in som lagstiftare. Dekanus ansvar för arbetsmiljön går före den grundlagsfästa tryckfriheten som han alltså bara kan bortse ifrån. Gäller motsvarande all lagstiftning som någon chef bedömer hota arbetsmiljön?

Sammanfattningsvis har för dekanen och rektorn den avgörande punkten varit Arnasons relation till prefekten. En rimlig version av hur denna faktiskt varit är:

  1. Arnason påpekar att prefekten, trots att hon varit markant jävig (tydligen utan att anmäla detta vilket dekanen måste ha känt till), har drivit en nedskärningsprocess där hon själv får sitta kvar medan mycket starkare forskare avskedas.
  2. Arnason påpekar att hon har tagit på sig att bedöma den vetenskapliga kompetensen hos alla som berörts av nedskärningshotet, och till det saknar hon kompetens.
  3. I ett privat samtal med prefekten har Arnason sagt att hon borde tagit med det nämnda utlåtandet från vetenskapsrådets i sin ansökan.

I samtliga fall har Arnasons referenser till vetenskapsrådets utlåtande varit synnerligen väl motiverade. Universitetsledningen går uteslutande på skvaller från den anmälda parten utan att ge Arnason möjlighet att försvara sig. Rektor Per Eriksson har inte informerat sig om hur Arnason ser på kritiken eller beaktat innehållet i kritiska skrivelser från medlemmar på Naturvetenskaplig fakultet.

Även om skvallret beträffande det tydligtvis avgörande privatsamtalet skulle ha någon halt av sanning ligger det, betonar jag ännu en gång, väl inom ramen för Arnasons yttrandefrihet. Detsamma gäller förstås påpekandena i hans skrivelse om jäv och otillräcklig sakkunskap i nedskärningsprocessen. Och då känner Arnason inte ens till hur illa processen, enligt ämnesrepresentanten, faktiskt har skötts.

Det råder för mig inte någon tvekan om att Arnason genomgående har gjort sin plikt som människa, demokrat och akademiker.

Universitetet har begått ett antal grova fel i denna process och egentligen inte gjort någonting rätt. Det är rektorn för ett av Nordens största universitet som ytterst ansvarar för en rättskipning av detta slag.

Som ett avslutande memento återger jag en i sammanhanget avgörande paragraf ur Tryckfrihetsförordningen (Arnason hade nämligen sänt sin skrivelse till några dagstidningar):

4 § Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.” (TF kap. 1)

Högskoleverket

I nästa steg anmäler Arnason LU till Högskoleverket. Verket kräver yttrande från universitetet över Arnasons skrivelse samt över en skrivelse från professor emeritus i offentlig rätt Gunnar Bramstång (2010-01-21). Handläggare, Teresa Edelman, betonar yttrandefrihetsfrågan och uppmanar universitetet att yttra sig över denna. Hon svarar för ett kraftfullt ställningstagande för yttrandefriheten.  Men universitetet undviker de centrala frågorna om yttrandefriheten.

Verket representeras av:

  • Stf myndighetschefen Lena Adamson
  • Handläggare Teresa Edelman

i närvaro av:

  • Informationschefen Eva Ferndahl
  • Chefsjuristen Eva Westberg

Ingen av dessa anmäler någon avvikande uppfattning

När verket väl redovisar sitt beslut ges det en rubrik där verket frågar om Arnasons ”kritik gentemot olika personer i verksamheten var förenlig med lagstiftningen och praxis kring myndighetsutövning och yttrandefrihet”. Hur myndighetsutövning kommer in här är svårförståeligt.

Verket fokuserar på universitetets argumentation och struntar i Arnasons även i fall där uppgift står mot uppgift. Det gäller t.ex. innehållet i samtalet mellan prefekten och Arnason som framstår som avgörande för universitetets ställningstagande. Den kvantitativa diskrepansen i verkets behandling av parterna är slående. Universitetet får 110 rader, Arnason 8 och Gunnar Bramstång, som skriver till fördel för Arnason, 10 rader. Verkets betänkande har en kraftig bias till nackdel för Arnason.

Mest uppseendeväckande är att verket inte tar upp yttrandefrihetsfrågan som betonades så kraftigt i skrivelsen till universitetet: ”Eftersom frågor om yttrandefriheten i första hand ska bevakas av JO respektive JK väljer Högskoleverket att inte uttala sig i den delen”.

I den andra frågan, jäv i besparingsprocessen, som Arnason väcker skriver verket:

Högskoleverket har inte heller befogenhet att bedöma arbetsrättsliga frågor eftersom sådana frågor kan prövas av domstol. Följaktligen anser verket inte att det är motiverat att utreda bedömningsgruppens sammansättning och tillvägagångssätt.

Därmed har verket avstått från hela granskningsuppgiften! Man måste ställa frågan:  Vad har fått handläggaren att ändra uppfattning efter hennes första skrivelse till universitetet?

Man skulle kunna tycka att då verket inte behandlar några av de frågor Arnason väckt, vore det naturligt att det överhuvudtaget inte tog upp Arnasons skrivelse. Men vad sker? Jo, verket kopplar bara bort yttrandefriheten från det faktum att Arnason sparkats ut från universitetet och följer därmed universitetets linje. Verket löser sin självpåtagna uppgift, som inte har med Arnasons klagomål att göra genom att skriva tre små elementära uppsatser i offentligrättsliga frågor.

Den första gäller myndighetsutövning. Sådan gäller, menar man att myndigheten grundar sin befogenhet på författning eller något annat beslut av regering eller riksdag och att ärendet avgörs genom ensidigt beslut av myndigheten. Nu är det faktiskt frågan om ett ensidigt beslut från universitetet och ligger rimligen inom dess kompetens – annars skulle väl beslutet vara direkt olagligt. Men verket får det till ett slags överenskommelse mellan universitetet och Arnason vilket det inte är frågan om – prefekter bestämmer enväldigt om en professor emeritus får arbetsmöjligheter. Nu är verkets advokatyr på denna punkt ointressant eftersom den kopplat bort yttrandefriheten. Den är i vilket fall som helst inte hållbar och har inte med saken att göra.

Nästa lilla uppsats behandlar legalitet, objektivitet och likhet. Här finns det en motsägelse i relation till föregående punkt. Verket noterar här att förvaltningsmyndigheters beslutanderätt måste ha författningsstöd. Men den hade den ju inte när det gällde att underkänna övergreppet på Arnason som myndighetsutövning! Verket fortsätter sedan med allmänna, avledande resonemang som inte har med saken att göra. Ändå lyckas det med konststycket, trots att det endast gör ”en översiktlig värdering av fakta i ärendet” och trots att det inte heller har ”någon överblick över universitetets olika verksamheter och praxis på olika områden”, att komma fram till slutsatsen att universitetet inte brutit mot legalitet, objektivitet och likhet. Yttrandefriheten och jävssituationen lyser förstås genomgående med sin frånvaro.

Den tredje uppsatsen ger en kort redogörelse om yttrandefriheten, lika elementär och tom som de båda föregående, och avslutas med konstaterandet att yttrandefriheten inte är verkets bord.

Svaren på två frågor är fundamentala för att förstå verkets handlande: Vad är det som får verket att retirera från de positioner som det meddelat Lunds universitet i den första skrivelsen, och varför accepterar det genomgående universitetets påståenden och ignorerar Arnasons bemötande av dessa samt utesluter frågorna om yttrandefrihet och jäv? Verkets egen behandling av ärendet präglas varken av legalitet, objektivitet eller likhet utan allt som skrivs och allt som utelämnas är till Arnasons nackdel.

Förvaltningsrättshierarkin

Arnason överklagar sedan verkets och universitetets beslut hos förvaltningsrätten i Malmö. Denna vidarebefordrar överklagandet som så småningom hamnar hos Högskoleverket som sänder det till Förvaltningsrätten. I följebrevet, undertecknat av Eva Westberg (chefsjurist), meddelar verket:

Det överklagade beslutet gäller ett tillsynsärende. Beslutet kan enligt Högskoleverkets mening inte ha sådana rättsliga verkningar att det är överklagbart hos allmän förvaltningsdomstol.

Av alla underligheter i denna process vill jag tilldela detta påstående av chefsjuristen på högskoleverket första platsen. Vad som konkret sker är att Högskoleverket som överhuvudtaget inte behandlat ärendet nu vill hindra andra från att granska det. Och var tar universitetets beslut, som Arnason också vill ha granskat, vägen? Och hela förvaltningsrättshierarkin accepterar sedan detta!

Och förvaltningsrätten accepterar allt detta! Rättens resonemang är som följer:

  1. Verket har redan tagit ställning till Arnasons överklagande av universitetets beslut och bedömt underlaget för detta.
  2. Det betyder (något implicit) att rätten inte behöver bry sig om universitetets beslut – av allt att döma för att det på något sätt finns i verkets beslut.
  3. Rättens uppgift blir då först att pröva om verkets beslut kan överklagas. Då det gäller ett tillsynsbeslut menar rätten att detta inte är möjligt
  4. Eftersom universitetets beslut redan bortfallit (punkt 2) har rätten inget att pröva. Alltså avvisar rätten Arnasons överklagande.

Förvaltningsrätten har fel på den avgörande punkten. Verket har inte bedömt något underlag för någonting eller tagit ställning till Arnasons överklagande utan uteslutet allt som Arnasons skrivelse innehåller och hittat på något eget att behandla som inte har med saken att göra. Har inte rätten observerat att det gäller yttrandefrihet och jävsfrågor?

Här kan vi notera ännu en märklighet. Domstolen, företrädd av Gunilla Hedesten Nordin, konkluderar nämligen:

Enligt förvaltningsrättens mening framgår det inte att det överklagade beslutet rör Ulfur Arnason civila rättigheter på sätt att det enligt Europakonventionen finns en skyldighet för domstolsprövning.

Men Arnason hade begärt att få närvara vid rättegången vilket förvägrades honom då rätten inte ansåg sig ha kompetens att ta upp ärendet vilket den alltså ändå gör i detta avslutande moment.

Förvaltningsrättens slutsats är obegriplig och motiveras överhuvudtaget inte. Plötsligt går rätten in på vad den accepterat som verkets kompetensområde. Vi ställs inför ett slags trolleri där själva saken försvinner i myndigheters och domstolars självsvåldiga tolkningar av innehållet i överklagandet och placerandet av kompetens hit eller dit. Högskoleverket tar bort allt väsentligt från Arnasons skrivelse, trots att den först noterat yttrandefriheten och uppmanat universitetet att redovisa sina åtgärder därvidlag. Hur ska man i förlängningen av detta bedöma förvaltningsrättens hantering?

Ärendet går till Kammarrätten i Göteborg för ansökning om prövningstillstånd och får så småningom beslutsrubrik: ”Väckt fråga som inte ankommer på allmän förvaltningsdomstol”. Prövningstillstånd meddelas inte. Kammarrätten uppger sig ändå ha ”gått igenom allt material som kommit in hit och som det som tidigare instanser haft tillgång till”. Rätten består av kammarrättsrådet Anders Cedergren (ordf.) och Kammarrättsrådet Maria Fröberg (referent).

Då man har rätt att förmoda att Kammarrätten har sett samma saker som jag beträffande behandlingen av Arnasonfallet hos universitetet och Högskoleverket kan man fråga sig varför den inte ingriper. Varför reagerar ingen?

Samma procedur upprepas hos högsta förvaltningsdomstolen vid överklagande och resningsansökan. En rad höga jurister har alltså lyckats undgå att se vad som utspelats vid Lunds universitet och i Högskoleverket.

Hela redovisningen av fallet avslöjar en standard i kontrollorganisationen som de flesta av oss inte kan föreställa sig ens i våra dystraste stunder och som ingen av oss är beredd att acceptera. Slutsatsen är: fallet har aldrig sakprövats av någon myndighet eller domstol utanför universitetet utan sänts mellan dessa i ett moment 22. Arnason har aldrig hörts trots att han begärt att få närvara. Ingen tar ansvar för någonting.

Förfarandet strider mot alla fundament i en rättsstat, t.ex. som de uttrycks i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 8

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

Inte heller fyller förfarandet de krav som ställs i Europakonventionen:

Artikel 6

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Yttrandefriheten har säkerligen undertryckts förut vid Lunds universitet. Vad som kan vara nytt är den självklarhet med vilken makthavare nu driver sina hemmagjorda etikettsregler utan att snegla på lagstiftningen eller t.o.m. i uttalad självjustis. Inte heller kan man spåra någon moral som skulle omöjliggjort ett skeende av detta slag.

Till yttermera visso undviker hela den påföljande kontrollprocessen att granska vad som skett, dvs. skeendet i domstolskedjan redovisas inte så det vet vi ingenting om.

Vad gör man?

Denna genomgång av en process över samtliga nationella nivåer i ett yttrandefrihetsfall är inte uppmuntrande. Samma problem möter i andra västdemokratier. För Australien beskriver yttrandefrihetsforskaren Brian Martin situationen enligt följande (min översättning):

När chefen inte handlar kan den anställde gå vidare till chefens chef utan att vara medveten om att stöd för hierarkin nästan alltid går före att lösa problem. När inget händer kan den anställde gå utanför organisationen, till en ombudsman, antikorruptionsorganisation, politiker, domstolar eller andra myndigheter. Återigen antar visslaren att dessa officiella kanaler står för rättvisa. Återigen blir de riktigt besvikna. Myndigheters meriter beträffande visslare är urusla. En stor australiensisk studie … fann att visslare påstod att de fick hjälp i mindre än ett av tio fall när de hänvände sig till myndigheter … [En forskare] pekar på statistik om överklaganden till domstolar med stöd av whistleblower-lagstiftning: nästan alla går emot visslaren.

När jag i en boktitel ställer frågan Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?) är det på djupaste allvar. Vad gör vi? Martin föreslår följande:

Den vanligaste reaktionen inför whistleblowerproblemet är att föreslå en bättre lagstiftning. Ändå är det märkligt hur ineffektiv sådan lagstiftning är. Whistleblowerlagar är inte bara bristfälliga genom undantag och inbyggda svagheter utan är sällan till hjälp vid implementeringen. Man kan faktiskt säga att whistleblowerlagar bara ger ett sken av skydd, skapar en illusion som är farlig för visslare som då får tilltro till lagen snarare än att utveckla sin förmåga att nå sina mål mer direkt. … Samma analys är tillämplig på andra officiella procedurer som normalt används av visslare som ombudsmän, antikorruptionsmyndigheter och domstolarna. Långt mer användbar för visslare är praktiska färdigheter att förstå organisationsdynamik, samla data, skriva sammanhängande redogörelser, bygga allianser och samband med medier. Värdet av sådan färdighet reduceras om man fokuserar på officiella procedurer. Utveckling av färdigheter ger en form av egenmakt för personlig makt eller gruppmakt, medan officiella procedurer ger makt till byråkrater och advokater.

Det finns anledning att noga tänka över Martins reaktioner. Är hans bild av förhållandena i Australien tillämpliga också på vårt system? Har vi hos oss en oberättigad tilltro till myndigheter och domstolar? Vad ska vi konkret ta oss till?

Lennart Lundqvist

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet and tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.